I dagarna förelogs Muharrem Demirok av Centerpartiets valberedning till ny partiledare efter Annie Lööf. Som brukligt är förs därefter en debatt om den tilltänkte efterträdarens lämplighet och bakgrund, i Demiroks fall hade vi dock att göra med två debatter. Den ena inom etablissemanget, den andra inom den etablissemangskritiska sfären. Dessa debatter avslöjar mycket om hur Sverige fungerar idag och är därför av betydande intresse.
Personen Demirok är här inte det mest intressanta, även om han för den skull inte är ointressant. Vi kan bland annat notera att han tycks representera en inte alldeles ovanlig social typ, den relativt assimilerade och framgångsrika invandrarmannen med en motsägelsefull relation till det svenska. Vilket i sin tur kompliceras ytterligare av att ”det svenska” har en minst lika motsägelsefull relation till sig självt, då termen kan syfta både på det svenska systemet och på det svenska folket. Turkiskättade Demirok är själv i allt väsentligt ”vit”, bland hans intressen finns svensk husmanskost och svenskt friluftsliv. Samtidigt befinner han sig som yrkespolitiker i skärningspunkten för relationen mellan ”det svenska” som system och som folk. Vi påminns också om Freuds tal om ”de små skillnadernas narcissism”, relativt assimilerade invandrare har inte sällan en mer utvecklad känslighet för allt som kan sätta deras svenskhet ifråga, samtidigt som de sällan själva kan släppa frågan. Psykologiskt är det ett kraftfullt komplex, som inte sällan skapar strebers, revanchlust och liknande.
Avseende Demirok fördes två debatter. Den ena, inom etablissemanget, utgick från att han som ung dömts för två misshandelsfall. Kritiken utgick med några undantag från vän-fiendedistinktionen i svensk politik, där Centerpartiet de facto lämnat det borgerliga lägret. Kritikerna var därför främst borgare och sverigedemokrater. Oavsett hur intressant Demiroks våldsamma ungdom kan tyckas, och hur det kan hänga samman med ovan nämnda sociala typ, var det lika intressant att notera vad som inte kunde sägas. Detta låter oss nämligen kartlägga några aspekter av det Foucault på sin tid kallade diskursens ordning. Debatten inom etablissemanget är ett exempel på en diskurs, det är ett sätt att prata och skriva som har ett antal regler. Foucault uttryckte detta kärnfullt, ”alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst”. Diskursens ordning innehåller inte minst förbud, sådant man inte får tala om.
Det blir tydligt när vi jämför den etablerade debatten om Demirok med den som ägde rum i alternativmedia, på sociala medier et cetera. Här var intresset också stort för den unge Demiroks skallningar av andra människor, men lika stort var det för citat där han uttryckt sig negativt om äldre, vita män. Bland annat hade han på sociala medier skrivit att dessa har svårt att hantera att bli motsagda. Demiroks formuleringar togs i den utometablerade sfären upp som exempel på en rasistisk inställning till vita svenskar, men för etablerade debattörer föreföll det omöjligt att beröra dem. Det blottlägger diskursens ordning.
Samtidigt låter det oss använda två av den italienske marxisten Gramscis gamla begrepp, subaltern och kontrahegemonisk. En subaltern grupp är underordnad, har begränsad kontroll över sådant som ideologi och debatt. På Gramscis tid handlade det bland annat om arbetarklassen. Idag handlar det uppenbart om merparten svenskar, och för den delen även de flesta invandrare. Här hamnar även alternativsfären, inte minst dess inslag av sverigevänner. När Foucault skrev att ”inte vem som helst får tala om vad som helst” kan man som exempel ta sverigevänners relation till den etablerade offentligheten. Där talas det om dem men inte med dem. Men debatten om Demirok påminde oss om att i vissa frågor är även svenska borgare subalterna, det gäller exempelvis frågan om svenskfientlighet. Den får de inte tala om. Här blir Gramscis begrepp kontrahegemonisk relevant. En grupp som söker bli kontrahegemonisk verkar för att utveckla och sprida en egen världsbild, skild från makthavarnas. Alternativsfären är i hög grad kontrahegemonisk, i det projektet ingår att sätta ord på fientligheten mot svenskar från såväl invandrargrupper som etablissemang. Därav skillnaden mellan borgerliga krönikörer och alternativmedia vad gällde Demiroks tveksamma utlåtanden om äldre svenska män.
I förbigående kan här noteras att den hegemona diskursen normalt konstruerar muslimer som icke-vita, inklusive muslimer från Bosnien, Tjetjenien och Turkiet. Därav paradoxen att en medelålders vit man som Demirok kan ondgöra sig över äldre vita män utan att någon skrattar åt det. Detta är i sig talande. Om målet med systemets ”anti-rasism” och ”vithetskritik” faktiskt varit att minska ”rasism” hade existensen av gränsöverskridande grupper som ”vita muslimer” varit högst användbar. Det hade kunnat användas för att minska laddningen hos gränserna mellan olika identiteter. Men systemets retorik och systemets verkliga intressen är här två skilda ting, ”anti-rasism” är kodord för en anti-vit ideologi och politik. Talet om ”vit rasism” är här projicering, den mest rasistiska aktören är det anti-vita systemet. Trots sin retorik har systemet inte råd att dekonstruera och avdramatisera ”vithet”.
Det antyder att svenskfientlighet är ett synnerligen laddat fenomen. Det faller utanför diskursens ordning att ens nämna, samtidigt som/eftersom det är en central aspekt av den hegemona ideologin och praktiken. När Demirok gör gällande att gruppen vita män är särskilt lättkränkt kan han därför, enligt diskursens regler, inte mötas av motargument eller retoriska frågor. Detta trots att de flesta liberaler i grunden är övertygade om att svenska män relativt sett inte är den mest lättkränkta gruppen i det svenska samhället. Men, för att använda en äldre vänsters vokabulär, äldre, vita, svenska män är en subaltern grupp och det är riskfritt och rentav uppmuntrat att rikta diverse former av symboliskt våld mot dem. Det är däremot inte tillåtet för äldre, vita, svenska män att på allvar ifrågasätta eller ens uppmärksamma dessa mikroangrepp, än mindre den ideologiska och politiska ordning de är en del av. Inte heller får vita svenska män antyda att invandrarmän är privilegierade såtillvida att de till skillnad från etniskt svenska män kan få en partiledarpost trots misshandelsdomar (eller att det bakom detta döljer sig en världsbild där invandrarmän av vita liberaler ses som mer våldsamma). Det betyder att Demiroks små angrepp på sociala medier ger oss en användbar men mindre behaglig inblick i diskursens ordning. De säger samtidigt betydligt mer om hur systemet fungerar än om Demirok själv.
Om skribenten: Joakim Andersen
