För den som är intresserad av våra germanska förfäder och deras världsbild är Otto Höfler (1901-1987) en guldgruva, på samma gång vetenskaplig och inspirerad. Ett bra exempel på detta är Der Sakralcharakter des germanischen Königtums, där Höfler utforskade det germanska kungadömet och dess sakrala karaktär. Hans tes var att den politiska ordningen hos germanerna var mer än politisk, det sakrala elementet var centralt.
Som belägg tar han bland annat upp att ”eine große Anzahl von altgermanischen Königsfamilien führte ihren Ursprung auf göttliche Mächte zurück”, ett stort antal gammalgermanska kungafamiljer spårade sitt ursprung till gudomliga makter. Det handlar till exempel om de anglosaxiska rikena Essex, Ost-Angeln, Wessex, Kent, Mercia, Deira, Bernicia och Lindisfari, där Woden och Geat var förfäderna. Höfler tog även upp Gaut/Gaus som anfader till östgotiska och langobardiska furstar, liksom de svenska och norska kungar som härstammade från Yngve-Frej. Relationen mellan gud och kung kan föreställas på ett antal olika vis, från fullständig identitet till ren formalitet. Höflers tes var att det i vissa fall rörde sig om det förstnämnda, han tog upp nordiska exempel på återfödelse inom ätten. Vanligare tycks ett mellanting ha varit, där kungen representerade guden men samtidigt var en självständig person. Höfler skrev att ”im König ist ein Wesensanteil der Gottheit lebendig vorhanden. Aber das heißt nicht, daß die Gottheit von ihrem Weltenthron herabsteige und nur allein auf dem Königstuhl anwesend sei”, i kungen finns en del av gudens väsen men det betyder inte att guden lämnat sin världstron och enbart sitter på kungatronen. Kungen var förbunden med och tjänade guden, Höfler jämförde med förhållandet mellan far och son. ”Ein solcher König ist nicht ein Gott, wie es viele der Caesaren für sich in Anspruch nahmen, aber es ist ein Stück von göttlichem Sein in ihm,” en sådan kung är inte en gud på det sätt flera caesarer gjorde anspråk på men en del av det gudomliga finns i honom.
Höfler är här intressant att jämföra med Eliade och Evola. Han skrev att i en världsbild där man räknar med flera nivåer av verklighet är vissa nivåer högre än andra. En viss hierarkisk människosyn följer för övrigt naturligt av detta. En sådan världsbild var våra germanska förfäders, och kungaväsendet som institution var intimt kopplat till den. ”Im sakralen Königtum glaubte die Frühzeit die höhere Welt in das Menschendasein hineinwirkend, hineinströmend zu sehen”, genom det sakrala kungadömet trodde man i forntiden att den högre världen inverkade och strömmade in i den mänskliga världen. Detta innebar att kungaätterna inte betraktades som vanliga människor, de gotiska amalerna sågs exempelvis som ”semidei , id est Ansis”, halvgudar, sannolikt asar, ättlingar till Gapt. Sådana ”semidei” var högre väsen, mytiskt var det logiskt att de som Dietrich av Bern kunde spruta eld eller som Teoderik efter sin död leda den vilda jakten. Att kungar kunde bota sjukdomar genom helande händer var en annan logisk följd av denna världsbild, Höfler nämnde att detta var fallet så sent som 1788 i Frankrike. Han tog även upp myterna om kungar och kejsare som sover i olika berg för att återvända när deras folk behöver dem.
Det gudomliga kunde i vissa situationer bli särskilt manifest i gudaättlingarna. Höfler lånade här Karl Haucks term ”divinisation temporaire”. Här påminns vi om Evolas resonemang i Revolt Against the Modern World och Metaphyscis of War. Evola uttryckte att ”the warrior evokes in himself the transcendent power of destruction: he takes it on, becomes transfigured in it and free, thus breaking loose from all human bonds.. it also sheds further light on the meaning of the traditions concerning the transformation, in the course of the battle, of a warrior or a king into a god. According to an Egyptian tradition, Ramses Merianun was transformed in the battlefield into the god Amon, and said: ”I am like Baal in his own time”: when his enemies recognized him in the melee, they cried out: ”This is not a man; he is Sathku, the Great Warrior; he is Baal in the flesh.” Höfler tog upp liknande exempel från germanska källor. När skalden Glum Geirason skulle beskriva den fallne norske kungen och Odenättlingen Harald Grafelds sista strid valde han orden ”då var Oden själv i kungen”. På snarlikt vis kunde Dietrichs fiende hävda att ”aus dir fechten Zwei — in dir ist der Teufel”, ”i dig är djävulen”, varpå Dietrich korrigerade att det rörde sig om Guds kraft. Inte bara i strid utan även i kultiska sammanhang var ”divinisation temporaire” för handen.
Intressant mot bakgrund av Höflers skildring av den germanska världsbilden är relationen mellan valkungadöme och sakralt kungadöme. Hur kunde kungar å ena sidan väljas av folket, å andra sidan vara ”semidei”? Hur kunde folket ”äga konung att taga och så vräka”? Höfler beskrev det som ett ”Thing-Königtum”, ett ting-kungadöme. Folkförsamlingen av fria, vapenföra män, tinget, var samtidigt en sakral institution. Även de var gudars ättlingar, och under tinget vilade ett tungt ansvar på dem. ”Abschluß waren also die Thingteilnehmer keineswegs bloße Privatpersonen, sondern sie standen in dem erhöhten geistigen Raum bannender Gottesnähe”, de var inte där som privatpersoner utan befann sig i gudars närhet med de förpliktelser det innebar. Inte vilka ätter som helst kunde heller väljas till kungar. Höfler tog också upp något han kallade Gefolgschafts-Königtum, där kungariket grundats av en härförare och hans följe. Här spårades det gudomliga ursprunget oftare till Oden än till himmelsgudar och Yngve-Frej, något ting med rätt att välja kungar uppstod heller inte nödvändigtvis.
Sammantaget är det en fascinerande studie av våra förfäders världsbild. Höfler tog inte minst upp hur en syntes mellan stark frihetskänsla och en ordning kapabel att stå emot Rom kunde uppnås, liksom hur det sakrala kunde förenas med folkförsamlingen. Samma former kan inte rakt av återuppstå idag, men den hugade kan inspireras av våra förfäder i försöket att uppnå liknande synteser. Skillnaden mellan våra förfäders kungar och våra egna betydligt mer borgerliga motsvarigheter blir också tydlig i läsningen av Höfler. Detta betyder inte nödvändigtvis att det inte finns argument för bevarandet av monarkin, steget från ”då var Oden själv i kungen” till dagens monarker är oavsett vilket av kvalitativ art. Detsamma gäller fallet från våra förfäders självbild som gudaättlingar till våra samtidas självbild som orättfärdigt ”privilegierade” och i grunden utbytbara med vem som helst.
Om skribenten: Joakim Andersen
