Bland vår tids mest intressanta tyska författare återfinns Christian Kracht, som genom sin förmåga att skildra det moderna samhället som en återvändsgränd på många sätt påminner om sin franske kollega Michel Houellebecq. Från denne skiljer han sig dels genom sin subtilitet, dels genom sin estetiska ådra. Kracht är ingen Jünger, men han står honom här närmare än Houellebecq. Genom sin avsaknad av tydliga budskap påminner han också om Coetzee, vars huvudpersoner ofta resignerar och accepterar det oacceptabla.
Ett av Krachts mest kända verk är 1979. Skeendet inleds samma år i Iran, och följer två europeiska turister som hamnar mitt i den iranska revolution som idag är samtidshistoria. Turisterna är ett homosexuellt par, men det visar sig tidigt att deras relation är allt annat än god. Huvudpersonen tar å ena sidan hand om sin sjuke partner, Christopher, å andra sidan behandlas han illa av denne. De har sökt sig till Mellanöstern bland annat för att studera borgen Alamuts arkitektur. När Kracht låter dem hamna i Teheran dagarna före revolutionen 1979 är det ett symboliskt betydelsefullt val av miljö. Christopher och hans partner är, ihop med de turister och iranier de festar tillsammans med, företrädare för en värld som är stadd i upplösning. Den liberala moderniteten går under och ersätts i Iran av islamisk revolution.
Samtidigt fångar Kracht skickligt en tidsanda som idag är historia. Från kläder till musik visar han sin estetiska ådra på ett sätt som för tankarna till Easton Ellis i American Psycho. Christopher lyssnar dock hellre på Devo och Blondie än som Bateman på Huey Lewis and the News. De båda festar i Teheran med både inhemska och utländska dekadenter, men känslan av après moi, le deluge, ”efter oss, syndafloden”, är märkbar. Det som sker kring dem är obegripligt men vagt hotande. Huvudpersonen visar sig också tidigt sakna en egentlig personlighet, och är ett formbart och osäkert skal som får sin mening genom relationen till den nonchalanta men ”charming” Christopher.
I Teheran träffar de bland annat den chict högerextreme Alexander som spelar Throbbing Gristle för dem, och rumänen Mavrocordato som berättar att hans morfar tillsammans med bland annat dadaisten Tristan Tzara var med och grundade en anarakistisk-dadaistisk utopisk fristat vid Svarta havskusten samtidigt som d’Annunzio härskade i Fiume. Det visar sig även att Mavrocordato är något av en mystiker.
Jag tänker på Alexander den Store. Det är något för mycket länge sedan. Jag menar naturligtvis den vita tsaren, den mörka skuggan, Ahriman, en del Agarthis, baron Ungern von Sternberg. Han dyker ofta upp igen genom århundradena, i många människoskepnader.
– Mavrocordato
När revolutionen bryter ut dör även Christopher, och huvudpersonen får av rumänen veta att han har en viktig uppgift. Genom sin naivitet är han fortfarande förmögen att se, Macrocordato jämför honom rentav med ”ett öppet kar, som Kristi kalk, som Josef av Arimatea… det som Alexander sökte i Karakorumbergen, hos hunza’erna, i Gilgit… wide open”. Huvudpersonen förstår inte vad den mystiskt anstrukne rumänen menar med sina utläggningar, men går med på att utföra den uppgift han tilldelas. Detta tycks lika mycket bero på en långt driven nihilism och osäkerhet, han kan alltså inte föreställa sig några andra alternativ.
Huvudpersonen ger sig därför av på pilgrimsfärd till det heliga berget Kailash i Tibet. Resan genom den tibetanska ödemarken blir fysiskt brutal, men efter att han stöter på en grupp tibetanska pilgrimer upplever han en känsla av mening i den långsamma, rituella vandringen runt berget. Som för att demonstrera tillvarons absurditet och brist på mening låter Kracht dock hela gruppen arresteras av kinesiska soldater, anklagade för spionage. Huvudpersonen hamnar i ett kinesiskt omskolningsläger, där han hjärntvättas till tron på ordförande Maos storhet och sakta men säkert svälter till ett vandrande skelett. Boken avslutas med att han konstaterar att han ”förbättrat” sig och aldrig ätit människokött.
Krachts skildring av den homosexuelle västerlänningens öde är skickligt utförd. Hans känsla för detaljer och tidskänsla är lika övertygande i skildringen av den dekadenta miljön i Teheran som i den öde och hårda vildmarken i Tibet och det omänskliga lägret i Kina. Samtidigt för han genom Mavrocordato in en möjlig antagonism mellan en svunnen värld och en ny. Mavrocordato läser sufier och har kunskap både om Alexandermyterna och tibetansk tro, och ger på många sätt intryck av att tillhöra den perenniska skolan. Genom sina många referenser ger Kracht här också en sorts tecken till de redan invigda, oavsett om det hela är ironiskt eller mer allvarligt menat. Samtidigt går det som läsare inte att avgöra om det hela är ett meningslöst projekt, då huvudpersonen alltså hamnar i ett kommunistiskt dödsläger efter att han gjort sin vandring runt Kailash. Det metapolitiska budskapet är ändå klart – den västerländska och individualistiska moderniteten är på väg att gå under, och kommer ersättas av äldre traditioner som i revolutionens Iran eller omänsklig kollektivism som i revolutionens Kina. Något hoppfullt budskap ger inte Kracht, och han kan liknas vid en mullvad som utan större åthävor underminerar hela den grund vårt liberala samhälle vilar på. Fascinerande läsning är det oavsett, även om man alltså bör vara medveten om att Kracht inte skriver särskilt actionfyllda böcker.
Relaterat
Christian Kracht …im Sonnenschein und im Schatten
Nueva Germania
Om skribenten: Joakim Andersen
