Det franska presidentvalet är över. Valresultatet är motsägelsefullt, Emmanuel Macron vann med större marginal än väntat men Marine Le Pen gjorde ett betydligt bättre val än förra gången. Av detta kan vi dra slutsatsen att tendensen på kort sikt gynnade Macron men på längre sikt Le Pen, vilket bådar gott för framtiden och kan lindra besvikelsen för de av oss som hoppats på ett tydligt nederlag för globalismens kandidat i ett av Europas mer betydelsefulla länder.
Valet är intressant av flera skäl. Bland annat illustrerar det att flera gamla konfliktlinjer, bland annat ”borgare mot arbetarrörelse”, är överspelade. Guillaume Durocher , alltid läsvärd, beskriver i en artikel betitlad Le Pen vs. Macron: Is France On the Move? hur få röster de historiska franska partierna fick. Han skriver att ”the Socialist and conservative candidates received 55.8% of the vote as recently as 2012. But they reached less than 7% this time.” Istället stod striden mellan nya krafter som Le Pens nationalpopulister, Macrons globalister och Melenchons radikala vänster. I förbigående sagt speglar detta den nya klassammansättningen i Väst, där ”vanligt folk”, elitskikt och invandrare stödjer olika partier. Av detta följer för övrigt att Le Pen hade det franska etablissemanget mot sig, från media till bankväsende. Den som på allvar tror att detta handlar om ”rasism” snarare än klasskamp är direkt debil.
Bilden är samtidigt inte alldeles entydig. Durocher har skrivit flera artiklar om Eric Zemmour, fransk-berbisk-judisk författare och självdefinierad reaktionär. Zemmour har en mer radikal, och korrekt, beskrivning av samtiden än Le Pen, till exempel har han tagit upp folkutbytet. Bland Durochers intressanta artiklar om Zemmour finner vi små pärlor som Éric Zemmour on the Cowardice of French Elites och Éric Zemmour on the Great Replacement and Civic Nationalism. Zemmour väckte betydande uppmärksamhet under valet, metapolitiskt är det troligt att han lyckades lyfta frågor som folkutbytet och fientliga eliter. Hans valresultat var mer knapert, runt 7% av rösterna. Samtidigt noterar Durocher en lovande tendens vad gällde dessa, ”significantly, Zemmour’s supporters were more educated, often in white-collar and management positions, and were more motivated. They are concentrated in the prosperous southeast of France, where there are many retirees and a few descendants of the European settlers who fled Algeria. But he even had a few supporters within some of the wealthier neighborhoods of Paris.” Detta kan delvis tyda på en splittring i de skikt som annars stödjer Macron.
Av intresse är även Durochers analys av vänsterpopulisten Melenchon, han noterar här att ”70% of Muslims voted Mélenchon and 40% of his voters were Muslim”. Den radikala vänster Melenchon företräder är på god väg att bli en invandrarrörelse, i takt med detta har han även anpassat sina åsikter kring bland annat slöjan. Durocher talar här om en rasifiering av fransk politik, ”in the major cities, white neighborhoods voted Macron while black/Muslim ones voted Mélenchon”. I en situation med en etablissemangskandidat stödd av flera elitskikt mot två populistiska utmanare finns det en viss logik i att populistväljarna röstar på samma kandidat i den andra valomgången. Durocher beskriver att detta inte ägde rum i tillräcklig omfattning i Frankrike för att ge Le Pen segern, denna gången. Le Pen verkade för det genom att placera sig till vänster i ekonomiska frågor, men rasismdiskursen och det Durocher kallar ”the Media-political demonization machine” fick ändå många som röstat Melenchon att undvika Le Pen.
Detta tycks dock i mindre grad ha gällt i de utom-europeiska valkretsarna, Le Pen vann vid sidan av bland annat Korsika och Vosges även Guadeloupe och Martinique. Franska Guyana, Mayotte och Reunion. I Guadelope röstade nästan 70% på Le Pen, att jämföra med Macrons 85% i Paris. Utanför Europa lyckades ett stort antal väljare gå från att rösta på Melenchon i första valomgången till att välja Le Pen i den andra. Missnöje med Macrons politik och lokalt folkutbyte är delförklaringar, till skillnad från i Europa var inslaget av muslimer också mindre bland Melenchons väljare där. För den som vill reducera Le Pens väljare till ”vita rasister” är det hur som helst något av en paradox att så många icke-vita röstade på henne och mot etablissemanget. Det är rentav fullt möjligt att oviljan att utsättas för folkutbyte inte enbart är en vit företeelse.
Sammantaget påminner Durocher oss om nya konfliktlinjer, hur ”the Media-political demonization machine” används för att splittra populister, och vikten av ett långsiktigt tidsperspektiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
