Man kan ofta dra intressanta slutsatser om ett givet folk genom dess relationer till de olika djur som ingår i dess samhälle (något som förövrigt innebär att man måste fälla ett inte alltför smickrande omdöme om de folk som accepterar det industrialiserade djurplågeri som är förutsättningen för dagens köttindustri, eller de rituella slaktformer som går under namnen skäktning och halal). Vi har tidigare på bloggen tagit upp vårt folks förhållanden till hästen och hunden, inspirerade av Le Grand Maîtres inlägg om kattminne har turen idag kommit till katten.

Bast

Genetiska och arkeologiska studier antyder att katten kom att leva tillsammans med människor i Mellanöstern för närmare 10,000 år sedan. I samband med jordbruket var katten en välkommen gäst i det mänskliga samhället, eftersom den tog itu med många av de skadedjur som annars gav sig på spannmålslagren.

Katten kom därför att få en central religiös ställning i Egypten, och prisades bland annat för sitt mod och sin förmåga att döda även giftormar. Kattgudinnan Bast var en central guddom i det egyptiska samhället, och historier om folkets raseri när exempelvis romerska soldater skadade landets heliga djur har överlevt in i vår tid. Katter mumifierades också.

Liknande förhållanden till katten hittar vi även hos andra historiska folk, även om de sällan var lika långtgående som hos egyptierna. Profeten Muhammed är bland annat känd för att ha haft en favoritkatt vid namn Muizza, och även bland nutida muslimer ses det som förkastligt att behandla katter illa.

Vikingarna och Frejas djur

Egyptierna var inte ett indo-europeiskt folk, även om tidiga mumier visar ett betydande släktskap rent antropologiskt. Hos vikingarna spelade katten också en viktig roll, både som bekämpare av skadedjur och som sällskap. Katten var Frejas djur, och det beskrevs att hennes vagn drogs av dem. Om man i likhet med en del religionsvetare utgår från att Freja och Frigg ursprungligen var samma gudinna och att de olika namnen var lokala varianter, antyder detta en central roll för katten i den fornnordiska världsbilden. Vikingakatten tycks också ha varit en stor katt, i likhet med dagens norska skogskatt.

Redan hos vikingarna anar vi dock den ambivalens som katten, i likhet med vargen, uppvisar. Katten är inte bara kärleksgudinnans djur och en skicklig råttfångare, vi finner också en väldig katt vid Tors besök hos Utgårdsloke, i Danmark kallas stora katter för huldrekatter (huldrefolket känner vi också från Sverige), och i åtminstone någon saga förekommer monsterkatter. Detta torde bero på att katten i likhet med vargen/hunden präglas av alteritet, den rör sig i människans värld men också i den icke-mänskliga världen. Den sågs också som ett djur med magiska krafter, vi känner till exempel än idag ordspråket att katten har nio liv. Katten är ett nattdjur, och kopplades därför till det övernaturliga. Den ansågs också äga förmåga till spåkonst.

Vi finner liknande teman i den keltiska världen, med cait sith (och dess nutida arvtagare, de stora svarta katterna som är Englands dolska svar på Bigfoot).

Medeltiden och den svarta katten

Efter kristnandet får denna alteritet mycket negativa konsekvenser. Katten ses under medeltiden som en mycket suspekt varelse. I samband med pesten dödades katter i stort antal eftersom de ansågs skyldiga (vilket ironiskt nog gjorde att de råttor som egentligen spred sjukdomen kunde göra det ostört). Kopplingen till kärleks- och trolldomsgudinnor gjorde också att katten i det allmänna medvetandet nu fick en koppling till häxkonst, särskilt svarta katter. Häxor ansågs ofta ha en ond ande i djurform knuten till sig, och detta var inte sällan just svarta katter. Katter ansågs också kunna döda spädbarn genom att suga livskraften ur dem. Det medeltida Europa hade kort sagt svårt att hantera både ambivalens och alteritet, och detta fick förödande konsekvenser både för djur och gamla tanter.

Bilden nyanseras dock något. I folksagorna återfinner vi tidvis hjälpsamma katter (som ibland i själva verket är förtrollade människokvinnor, alltså en variant av grodan som genom en kyss blir en prins). En sentida variant av detta tema är Mästerkatten i stövlar. I likhet med det i gamla Egypten var också lejonet ett kungligt djur i det medeltida Europas symbolvärld.

Bondesamhället

Folklivsforskaren Ebbe Schön beskriver hur katten i det svenska bondesamhället kunde bringa både tur och otur. En del av dessa mer lyckobringande sidor kan ses som spår av en äldre folktro där kattens övernaturliga förmågor betonades, bland annat tron att om katten gärna sov i en viss säng var det ett lyckotecken för den människa som brukade sova där. När man flyttade in i ett nytt hus skulle man först av allt släppa in katten. Kattens reaktioner på det nya huset ansågs ge viktiga föraningar om vad som väntade där. I delar av landet ansågs det också bringa olycka att skjuta en katt.

Ernst Jünger och kattmänniskan

I det moderna samhället har mycket av den gamla folktron fallit bort, det är till exempel svårare att tro att ens katt nattetid rör sig bland tomtar och troll när den är instängd i en lägenhet. Samtidigt är det fortfarande ett mycket populärt sällskapsdjur, som stått högt i kurs bland högerradikala andens aristokrater som Ernst Jünger och Celine. Den förra inkluderar sin vana trogen några träffsäkra jämförelser mellan katt- och hundmänniskor (och katt- och hundfolk) i Psykonauterna. Vi avslutar därför dagens inlägg med ett kortare utdrag ur Jüngers bok, där han just skrivit om sin katt Manda.

Hunden jagar på dagen, katten om natten. Den är inte bara ett djur som hör till herdens eld, utan är helt nattlig. Ögonen, öronen, morrhåren, dess ohörbara, smidiga väsen, att den sover på dagen, intygar detta. Den jagar inte i flock och behöver ingen ledning, den känner välbefinnande i ensamheten.

… det verkar klart att Bismarck och Hitler måste uppskatta starka hundar – likaså att Bismarck och Pückler hade sinne för hundar och hästar. Bismarck och Hitler har lett fälttåg mot Frankrike. Richelieu var en kattälskare: Clemenceau gladde sig åt att kallas ”Tigern”.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.