Ett intressant fenomen i den samtida ”vänstern” är återkommande cykler av analys och projicering, där ett beteende inledningsvis beskrivs, mer eller mindre rättvist tillskrivs ”högern”, ”vita män” eller någon annan fiendegrupp, och sedan tillämpas av samma ”vänster”. Ett exempel på detta är ”rasifiering”, där vita människor och deras samhällen först anklagades för att reducera icke-vita till rasliga kategorier och stereotyper. Den praktik som beskrevs var inte alldeles nyanserad och inte nödvändigtvis historiskt korrekt men den kom att vinna betydande hegemoni trots, eller på grund av, sina svagheter. När väl praktiken beskrivits började den tillämpas mot vita människor vilka sedan dess rasifierats intensivt. Kopplat till detta tredje steg i cykeln finns en aspekt av tabu, man får inte inom ”vänstern” notera att det är den egna miljön som exempelvis rasifierar. En variant av Steve Sailers insikt att politisk korrekthet är ”a war on noticing”.
Vill man förstå hur ”vänstern” arbetar gör man därför väl i att fördjupa sig i vad de beskyller sina motståndare för, enligt kedjan teori-retorik-projektion-praktik. Nämnas kan här ”sociala konstruktioner”, i sig ett exempel på språkpolitikens finare nyanser. ”Vänstern” beskyller diverse fenomen, från heteronormativitet till (europeiska) nationer, för att vara sociala konstruktioner. Av detta följer underförstått att de saknar existensberättigande (enligt en, outtalad, inverterad essentialistisk logik). De finare språkpolitiska nyanserna kommer vi på spåren genom att föra in det mer exakta begreppet socio-politiska konstruktioner i ekvationen. Dess frånvaro beror på att ”vänstern” inte vill att deras egen praktik ska uppmärksammas, liksom distinktionen mellan deras måltavlor och deras alternativ. ”Vänstern” vänder sig mot sociala och kulturella former folket ”konstruerat” mer eller mindre organiskt, och ger dessa namnet ”sociala konstruktioner”. Alternativen är istället beroende av stöd från stat och andra maktcentra, och bör därför beskrivas som ”socio-politiska konstruktioner”. Distinktionen står i hög grad mellan folkets och systemets ”konstruktioner”. Jämför den språkpolitiska verkligheten bakom termen ”systemisk rasism”, det som avses är folkets vardagliga prioriteringar och det som döljs av termen är en reell anti-vit systempolitik.
Ett intressant exempel på hur konstruktionsperspektivet kan användas idag rör ”konstruktionen av anti-vaxxaren”. Oavsett hur man ser på pandemipolitiken i övrigt är det tydligt att en fiendebild konstruerats av media och andra aktörer. Hur processen gått till är av värde att fördjupa sig i eftersom den kommer upprepas mot andra grupper. Foucault beskrev på sin tid en process av ”separation -> konstruktion -> disciplinering -> generalisering”, vilket talar för att behandlingen av ”anti-vaxxarna” successivt kan komma att generaliseras och normaliseras. Språkhistoriskt kan man notera att det kan vara en ren slump som gjort att ”anti-vaxxare” snarare än ”vaccinförnekare” kommit att bli den gängse termen. Det sistnämnda skulle följt mönstret med ”klimatförnekare” et cetera, men ”anti-vaxxare” var redan ett etablerat begrepp som nu kunde utvidgas till att omfatta även kritiker av vaccinpass et cetera.
Det för oss osökt över till de fyra aspekter av den socio-politiska konstruktion som är anti-vaxxaren som sticker ut. För det första är ”anti-vaxxaren” ett undantag och en avvikare. Det talas följaktligen sällan om ”pro-vaxxare” eller liknande, ”anti-vaxxaren” avviker från en konstruerad normalitet. Detta i så hög grad att hans eller hennes val gärna tolkas som en subversiv handling, i Tyskland rentav som ett uttryck för att hon är en ”statsfiende”. Gränsen mellan ovaccinerade och ”anti-vaxxare” blir här ofta något diffus, inslaget av Carl Schmitts vän-fiendedistinktion är tydligare än vad gäller exempelvis ”klimatförnekare”. Kopplat till ”anti-vaxxaren” som undantag är en numerär aspekt, det presenteras normalt som en begränsad grupp. Jämför när Trudeau beskrev lastbilschaufförerna på väg till Ottawa som en ”fringe minority” och svensk media talade om dem som några hundra.
För det andra är ”anti-vaxxaren” en vit man, detta följer naturligt av ovan nämnda koppling till vän-fiendedistinktionen och det faktum att vi har att göra med konstruktionen av en fiende. Att utlandsfödda har en lägre vaccinationsgrad än svenskfödda är här irrelevant, vi har att göra med konstruktionen av en fiendebild där kopplingen mellan vithet och vaccinationsmotstånd blir ytterligare ett inslag i ett rasifierande idékomplex. Delvis har detta också att göra med elitskiktens undermedvetna känslor för vita män och det potentiella hot dessa upplevs utgöra. Samtidigt blir här ”vithetskritiken” som politiskt vapen riktat mot folket tydligt, av historiska skäl är det troligt att folkliga uttryck för motstånd mot förd politik kommer innehålla stora mängder vita män. Att över en längre tid konditionera konsumenter av kulturindustri och narrativ att associera vita arbetarklassmän med ”rasism” föregriper därför sådana uttryck för motstånd. Jämför Trudeaus aktiva användande av den hegemona ideologin för att stämpla lastbilschaufförerna som ”rasister”, ”transfober” et cetera.
För det tredje är ”anti-vaxxaren” en homogen grupp. När en fiendebild konstrueras riktas budskapet till primitiva och okritiska sidor hos mottagarna, och nyanser saboterar det hela. De betydande skillnaderna mellan de olika grupper som, med Foucalts termer, separeras som ”anti-vaxxare” försvinner därför i processen. Att det handlar om allt från vaccinerade libertarianer till konspirationsvädrande muslimer kan inte tas upp, bland annat då det skulle nödvändiggöra en presentation av deras respektive argumentationer. När heterogena grupper utan att ge sitt samtycke generaliseras under samma namn tycks detta namn för övrigt ofta vara det minst tilltalande, detta låter ana att grupperna ifråga är subalterna och själva inte tillåts välja hur de ska etiketteras.
För det fjärde är ”anti-vaxxaren” nämligen tyst, platsen i den socio-politiskt konstruerade offentligheten är högst villkorad för denna grupp. Vi bevittnar sedan flera år en tendens i elitskikten där synen på debatt och opinionsbildning förskjutits. Från att ha varit en arena för utbyte av idéer och argument ses istället ett växande antal argument som ”påverkanskampanjer”, där argument betraktas som en form av mentala virus snarare än som bärare av information. Spelteoretiskt kan det liknas vid att etablissemangsföreträdare alltmer gått från att se sig som en av flera spelare i debatten till att göra anspråk på att vara domare som bestämmer vad de andra spelarna överhuvudtaget får säga. Det finns en viss ironi i att detta närmast epidemiologiska perspektiv på debatt och yttrandefrihet även kommit att invadera samtalet om pandemipolitiken.
Avslutningsvis kan man notera att oavsett vad man anser om ”anti-vaxxare” bör man vara medveten om den politik som förs i USA för att stämpla stora grupper av vanliga medborgare som ”domestic terrorists”. Vi ser här hur ”vithetskritiken” av Bidenadministrationen bestyckas och används mot folket, liksom begränsningarna i att fokusera på ”vänstern” utan att samtidigt intressera sig för de skiftande samarbetsformerna mellan ”vänstern” och makten.
Om skribenten: Joakim Andersen
