För en dryg vecka sedan gick den norske musikern Hans-Erik Dyvik Husby, mer känd under artistnamn som Hank von Hell och Hertugen, bort. I egenskap av sångare i norska rock- eller deathpunkbandet Turbonegro var han en av de musiker jag lyssnade mycket på som ung, han utmärkte sig då som både begåvad och självdestruktiv. De destruktiva inslagen i rockstjärnestereotypen kostade honom nära nog livet, men han bröt med dem och vann på så vis ett antal ytterligare år då han kunde bilda familj och utvecklas som musiker och skådespelare. Det är tragiskt att hans utveckling och potential nu abrupt fått ett slut.
Samtidigt erbjuder hans liv och karriär en inblick i allt från generationsteori till subversionens dialektik. Född 1972 tillhörde Dyvik Husby, likt andra Turbonegromedlemmar som Pål Pot och Happy-Tom, generation X. Om boomergenerationen karaktäriseras som en ”profetgeneration” vars uppväxt präglades av trygghet och välstånd var situationen en något annan för ”nomadgenerationen” X. De växte inte sällan upp i skuggan av föräldrar och samhällen som experimenterade med droger och utopier, summerade i ”1968”. De kulturella uttrycken för generation X kom att bli därefter, vi finner där bland annat black metal, skinheads och gangsta rap. Om boomermusiken genomsyras av naiv och bitvis enerverande självgod framtidstro var generation X ofta både extrem, subkulturell och kompromisslös. Uppförandet av gränser och diken var centralt, gränser drogs mot andra subkulturer, mot posörer, mot det som idag kallas normies, och sist men inte minst mot boomergenerationen. Det var en generation som tog musik på allvar.
Turbonegro var ett av de mer utpräglade kulturella uttrycken för generation X. Att göra uppror i skuggan av 1968 har alltid varit en utmaning, Turbonegro fann efter att ha experimenterat med bland annat blackface sin lösning på dilemmat i homosexuell estetik. Det visade sig framgångsrikt, inte minst i det historiska fönster där bandet till en början verkade. Titlar som Ass Cobra och dunkla foton på bandmedlemmarna utstyrda som bögar var då fortfarande laddade på ett sätt de inte vore idag (möjligt undantag fortfarande tidiga låten Midnight NAMBLA) på samma gång som det inte var karriärmässigt lika begränsande som det hade varit några decennier tidigare. Samtidigt påminns vi om hur subversionen alltid är som mest effektiv när den lånar drag från traditionen (jämför Ramones). Turbonegros estetik var nihilistisk och homofil, men den var samtidigt homosocial och hypermaskulin på ett sätt som för tankarna till Männerbund och 2021 bara är acceptabel retroaktivt. I klassiker som Denim Demon var hoten om homofila övergrepp på diskotekets toalett föga förtäckta i textraderna, samtidigt som bandets humor var framträdande. Detsamma gällde den tidiga hyllningen till Betty Page och hennes pojkvän Günther (även om det där slår över i något som tydligare liknar könsrock, ytterligare ett generation X-fenomen typiskt för det ovan nämnda historiska fönstret). Det var inte någon glättig latinamerikansk homoestetik vi mötte hos tidiga Turbonegro utan en hotfullt disciplinerad motsvarighet av närmast germansk karaktär. Att bandets fans organiserades i teutoniskt klingande ”Turbojugend” var föga förvånande. Bandet lånade tydligt laddningen från både svarta och homosexuella, men den tredje faktorn i ekvationen var den germanska laddningen med allt vad den innebär.
Dessa lån, oavsett om man sedan ser dem som uttryck för inautentiskt skådespeleri eller kreativitet, tycks ha varit nödvändiga för att upprätthålla distansen till det borgerliga mainstreamsamhället. En distans som redan då krävde allt mer extrema ansatser, och som sedan dess i praktiken brutit samman. Mainstream har invaderat och invaderats av tidigare anti-borgerliga sfärer, en process som Evola skulle beskrivit som promiskuös och som exemplifieras av borgerliga krönikörer som sjunger gangsta rap med barnen i bilen. Några kategorier för att skilja mellan olika anti-borgerliga uttryck hade åtminstone undertecknad inte under 1990-talet, i så fall hade det varit tydligt hur flytande distinktionen mellan anti-borgerlig och anti-folklig var redan då. För vissa var revolten primärt riktad mot folket, för andra mot den inre och yttre borgaren, ofta var det förvirrat och inte sällan var transgressionen den genväg den inre borgaren tog för att dyka upp bärandes på narcissism och konsumtion. För att citera Evola är det inte säkert att alla visste i vilket tecken deras revolt ägde rum. Risken att det hela fastnade i självdestruktiva och degenererade poser var betydande, poser som genom sin ohållbarhet antingen ledde till en diskret reträtt till den borgerliga tillvaron eller oåterkalleliga skador och personliga tragedier. Samtidigt som det fanns en potential i brottet med den borgerliga ordningen, omvärderingen av alla värden. Det tycks till exempel ha varit generation X som på allvar låg bakom Evolas renässans i vår tid.
Turbonegro övergav med tiden sin extrema och nihilistiska framtoning till fördel för en mer lättsmält och pampig popvariant, inte minst som följd av Euroboys musikaliska geni. Rent musikaliskt är ett album som Apocalypse Dudes ett mästerverk. Samtidigt försvann gradvis mycket av den unika humorn från den tidigare eran. Dyviks heroinmissbruk tvingade fram ett val mellan liv och död. Han valde livet, tog itu med sitt beroende, bildade familj och utforskade nya musikaliska nejder. På kuppen blev han folkkär, gestaltade skickligt Cornelis och var med i norska Idol. Den äldre hertigen är samtidigt ett bra exempel på motsättningen mellan förväntning och utveckling många artister har att hantera, det är varken värdigt eller intressant när gamla män fastnar i samma former och teman som när de var unga (jämför Danzigs fruktbara glidningar i riktning mot country och 1960-talsrock). Överlag hanterade Hank detta väl, hans solokarriär innehåller pärlor som Disco, Blackened Eyes och Dead. Musikaliskt är det en naturlig vidareutveckling av teman från Turbonegrotiden, ofta riktigt bra. Samtidigt innebar det även en arketyps vidareutveckling, där flera destruktiva inslag skalats bort medan andra bevarats eller tillkommit. Ofrånkomliga kompromisser med det tidiga 2020-talets populärkultur och med publikens behov av nostalgi går här att se mellan fingrarna med, potentialen var uppenbar. När Dyvik Husby gick bort befann han sig i en fas av fortsatt utveckling, vilket gör det hela ännu mer tragiskt.
Om skribenten: Joakim Andersen
