Detta kan kopplas till övergången från text- till bildbaserad civilisation, oavsett vilket innebär det att när konservativa och andra bemöter explicita budskap i krönikor, debattartiklar och liknande texter men lämnar kulturindustrin därhän begår de ett ödesdigert misstag. Det innebär också att politiskt korrekta har en i grunden felaktig självbild, ett falskt medvetande format av kulturindustrin, när de tror sig drivas av principer och logik snarare än diffusa associationer och pre-rationella reaktioner. Den som rör sig inom det av den hegemona ideologins företrädare uppsatta ramverket behöver dock aldrig konfronteras med dylika obehagliga självinsikter.
Ett axplock associationskomplex vi kan identifiera i kulturindustrin är bland annat det från komedigenren bekanta spelet mellan närmast okroppsliga vita och betydligt mer vitala icke-vita (jämför även hur krigarkasten ”rasifierats” i nya War of the Worlds), tabut mot lustfyllda massakerscener med andra måltavlor än vita, och associationen ”vita män + våldskapital = fascism”. Flera av dessa är i förbigående sagt lika tydliga uttryck för rasliga mytologier som 1800-talets motsvarigheter, inte minst vad gäller associationen ”icke-vit + äkthet”, där definitionen av äkthet ständigt rör sig snubblande nära definitionen av primitivitet (dessutom ”beyond good and evil”). Ett annat associationskomplex kan ges namnet ”det är deras tur nu”. Tydligast är det kanske i filmer som Finding Forrester och Gran Torino, med temat ”äldre vit man lämnar över till yngre icke-vit man”. Spelet mellan ras, ålder och generation är centralt i detta komplex, det är en möjlig reaktion på upplevelsen i både livsvärld och kulturindustri att ”de är fler och de är yngre”. Den historiskt och internationellt vanligare reaktionen på en sådan upplevelse är ”detta är inte ok, vi har också rätt att finnas” men vita liberaler är varken politiskt eller psykologiskt särskilt representativa för släktet Homo sapiens.
Här finns flera inslag. Man kan urskilja det Guillaume Faye benämnde etnomasochism, där en påtvingat självdestruktiv praktik över tid tycks ge upphov till pervertering och inversion av moral och instinkter. Det går även att identifiera inslag av distanserad objektivitet, i normalfallet mer artificiell än genuin. Den vita liberalen upphör här att identifiera sig med sitt kollektiv och upplever istället världen på samma sätt som han eller hon upplever kulturindustrins produktioner, som en frikopplad, okroppslig betraktare som hejar på det ena eller det andra ”laget”. Det är ett ovanligt passande uttryck för det D.H. Lawrence talade om som skillnaden mellan blood-consciousness och mind-consciousness. Den vita liberalen har så begränsad kontakt med blood-consciousness att han projicerar det på icke-vita grupper och samtidigt demoniserar vita grupper med mer blood-consciousness än han själv. Samtidigt kan man i detta urskilja två typiskt faustiska egenskaper i perverterad form. Dels förmågan att betrakta historien universellt och distanserat, dels den spenglerska insikten att civilisationer följer på varandra. Sannolikt kan embryot till det associationskomplex vi här bekantar oss med spåras tillbaka till 1960-talet, då ett växande antal vita liberaler av antikolonialismen och medborgarrättsrörelsen övertygades om att Historiens huvudperson framöver var icke-vit. För dessa vita återstod då bara statistens, side-kickens och möjligen groupiens roll.
Oavsett vilket associerar ett inte obetydligt antal vita liberaler, och andra, både framtiden och ungdomen med rasifiering. Detta oavsett om de bakom detta ser en moralisk logik, ”det var vår tur igår, det är deras tur nu”, eller inte. Man bör vara medveten om detta associationskomplex, inte minst givet den defaitism det lätt ger upphov till, och både sätta ord på det, kritisera det och lyfta fram andra framtider. Inte minst bör man vara medveten om vilken avvikande personlighetstyp som är förmögen att acceptera sitt eget försvinnande som oundvikligt och positivt, man bör även identifiera kopplingen till kön i det hela. Det kan, åtminstone under en övergångsperiod, finnas en plats för vita kvinnor i den framtid vita liberaler mer eller mindre omedvetet föreställer sig. För vita män betydligt mindre så. Man kan här även koppla det hela till klass, både i dess aspekt av praktik och i dess aspekt av intresse. Som ovan antytts är det delar av den vita medelklassens bristande blood-consciousness som kan leda till slutsatsen att ”det är deras tur nu”. I den mån det finns ett rationellt intresse bakom att det hela accepteras och uppmuntras kan man misstänka att det handlar om att underminera historiska majoriteters känsla av att kunna ställa legitima krav på överheten. En socio-politisk modell ersätts av en annan, demografisk förskjutning ingår som ett inslag i detta och upplevelsen av att detta är oundvikligt underlättar det hela och accepteras därför av vissa elitaktörer.
Om skribenten: Joakim Andersen
