Van Morrison betraktas allmänt som en av vår tids stora musiker, en sångare som influerad av bland annat jazz, blues och new age gjort popmusik till konst. Bland hans mest kända hits finner vi klassiker som Days Like This och Brown-Eyed Girl. ”Van the Man” har skickligt skapat en persona, med hjälp av både musik, poetiska texter och bilder, en persona där bland annat det kaledoniska arvet spelat en roll. Hans röst är avundad av många, hans produktivitet innebär att han har smått otroliga 42 album på sitt samvete. Det senaste albumet, något distanserat betitlat Latest Record Project, Volume 1, är både musikaliskt och samtidshistoriskt intressant. En smått road och distanserad attityd genomsyrar inte bara titeln utan flera av sångerna, något som i en historisk fas av politisk korrekthet oundvikligen väcker kontrovers.
Sångerna är konsekvent av hög kvalitet rent musikaliskt. Den musikhistoriskt hugade sägs kunna identifiera flera röda trådar från tidigare album, fullt så initierad är olyckligtvis inte undertecknad. Min favorit är vackra och trallvänliga Breaking the Spell, där Van Morrison låter naturen bryta distraktionernas förtrollning (”the spell of the bright shiny objects”). Den poetiska texten har två nivåer, där man kan ana influenser från new age i rader som ”breaking the spell of the lower vibration”. Svängiga Double Agent är en annan personlig favorit, liksom poppärlan Jealousy.
Flera av sångerna kombinerar en road, närmast lekfull, distans med ett djupare budskap. Ett exempel är monotona, men smittsamma, Why Are You on Facebook, där frågan upprepas flitigt ihop med elaka inpass i stil med ”get a life, is it that empty and sad?” och ”why do you need those second-hand friends?”. Musikaliskt mer nedtonad men med lika munter text är Psychoanalyst’s Ball, där vi rentav möjligen får oss till livs en kritisk inställning till terapins förändringspotential i orden ”keep coming back for years”.
I centrum för många recensioner har Morrisons mer etablissemangskritiska texter stått. Detta till den grad att Alexis Petridis i Guardian å ena sidan skriver att ”his voice and the music are both OK: default-setting late-period Morrison, heavy on the 12-bar blues, with a bit of country and southern soul thrown in”, å andra sidan ger albumet en enda stjärna på grund av texterna. Detta bekräftar en tendens där recensenter alltmer öppet muterat till åsiktspoliser. Van Morrison har även tidigare haft en ”politisk” sida, långt innan No More Lockdown från 2020. Med textrader som ”who’s running our country, who’s running our world, examine it closely” hade den sannolikt fått flera mindre kända artister diskret bortplockade från kulturindustrins avenyer.
Oavsett vilket innehåller det nya albumet flera ”politiska” texter, även om de alltså bör tolkas med hans lekfulla distans i åtanke. Bland dessa sånger hittar vi den träffsäkra och fint tillbakalutade westernallegorin Western Man, där vi bland annat får veta att ”Western Man has no plan, cause he became complacent, stopped believing in himself, let others steal his rewards, while he was dreaming” och att ”lunatics have taken over the farm”. Uppmaningen att handla, ”now there’s no other bite of the cherry, unless he’s prepared to fight, start on a new path to freedom” återkommer i sånger som Stop Bitching, Do Something. Verkligt uppseende har They Own the Media väckt, där många liberaler avslöjat sin egen egentliga världsbild genom att direkt utgå från att Van här sjunger om judar snarare än om exempelvis liberaler. Musikaliskt är den inte lika bra som melankoliska Duper’s Delight som delvis tar upp samma tema från en mer personlig vinkel. Nämnas här kan även svängiga Double Bind (”it’s always the opposite of what they say, cause they know people are easy prey, have to police everyone’s mind, nowadays you have to be careful of everything you say”).
Sammantaget är det en fängslande helhetsupplevelse, där de lekfullt inkorrekta texterna är en del an något större. För vänner av Van Morrisons syntes av pop- och konstmusik är det ett album som varmt rekommenderas, samtidshistoriskt är det också intressant när en av kulturens stora namn vänder sig mot den förda politiken.
Om skribenten: Joakim Andersen
