Något som slår en när man följer amerikansk politik är att ”vänstern” och ”högern” i flera frågor bytt sida. Det gäller inte minst synen på ”djupstaten” i form av FBI och andra hemlighetsfulla bokstavsorganisationer, det gäller i växande grad även inställningen till storkapital och företag som Google och Facebook. För inte så länge sedan var det högern som av patriotiska skäl ställde sig bakom FBI med flera, medan vänstern var kritiska till kapitalister. Även inställningen till ”stötande” åsikter har skiftat, det är idag ofta ”vänstern” som vill se sådana bestraffas hårt. Det hela antyder att något avgörande skett, antingen att ”vänstern” tagit över de centrala institutionerna eller att vi genomgått en fas av kooptering och rekupering. Alltså att ”vänstern” knutits till den verkliga makten samtidigt som korten på det ideologiska landskapet blandats och delats på nytt. Sannolikt är det en kombination av faktorer.
Hur snabbt det hela gått kan exemplifieras med Julian Assange och Wikileaks. Under tidigt 2000-tal var Assange en hjälte i stora delar av vänstern, idag är vänsteretablissemanget betydligt mindre intresserat av hans projekt och hans kamp för att inte utlämnas till USA. Man kan tala om en vänsteretablissemangets kollektiva ompositionering och omflyttade lojalitet. Den har dock inte omfattat alla, bland de intressanta undantagen finner vi journalisten Glenn Greenwald. Intressant inte bara för att han är just ett undantag, vilket antyder strukturella och systemiska faktorer som orsakar en hög grad av konformitet bland flertalet journalister.
Greenwald är intressant inte minst i egenskap av välformulerad och analytiskt träffsäker journalist som förverkligar professionens idealistiska självbild av att ”speak truth to power” och rapportera om vad makthavarna ägnar sig åt. Hans förmåga att identifiera det relevanta och att se sambanden mellan ideologi och realpolitik är berömvärd, inte minst i en samtid av fokus på symbolpolitiken allena. Han är heller inte någon stereotyp etablissemangskritiker, Greenwald är av judisk härkomst, homosexuell och har goda meriter inom journalistskrået, han är dessutom en skarp kritiker av Brasiliens president Bolsonaro.
Greenwalds resa till dagens position återges i en läsvärd artikel av Jonathan Cook betitlad What happened to Glenn Greenwald. Det handlar bland annat om hur Greenwald behandlades när han försökte ta upp Hunter Bidens berömda laptop i etablerad media, och hur The Guardian på säkerhetstjänstens inrådan förstörde hårddiskar med information från visselblåsaren Edward Snowden. Cooks tes är även att eliter i Silicon Valley och djupstat egentligen inte är särskilt vänster utan snarast utnyttjar vänsterliberaler, ”by donning the garb of liberalism, elites are able to twist the values and objectives of social movements in ways designed to damage them and foster greater social divisions.” Tilltalande är att både Cook och Greenwald betraktar det som sker inte som en monokonspiration utan mer ”paretoinfluerat” som resultatet av flera eliter som av delvis skilda skäl samarbetar. Det torde vara mer faktiskt korrekt, det är dessutom mer hoppingivande. Även om samarbetet mellan djupstat, Big Tech och media på kort sikt kan liknas vid en statskupp.
Oavsett vilket, Greenwald är en värdefull bekantskap. Inte minst genom sitt fokus på relationen mellan etablerad media och djupstat. Han har en frihetlig ådra och kritiserade FBI:s behandling av muslimer redan under tidigt 2000-tal. Då var han inte ensam om det i vänstern. Det som förändrats, när det är vita amerikaner som utsätts för Bidens retorik och FBI:s praktik, är med Greenwalds ord att ”1) liberals now revere FBI, CIA and the security state generally after Trump because they see those agencies as their allies; 2) liberals are authoritarians who *want* their political adversaries imprisoned. So they like this FBI scheme.” Till detta kommer en stark koppling mellan FBI och etablissemangsmedia genom personalen, så många anställda på CNN kommer idag från FBI att Greenwald skriver att ”CNN has more FBI agents and federal prosecutors working for it than anyone outside of the J. Edgar Hoover FBI headquarters in Washington”.
I en samtid där gårdagens konspirationsteori inte sällan är dagens etablissemangssanning är Greenwalds intresse för de två bärande pelarna i Bidens narrativ där ”högerextremister” utpekas som det existentiella hotet mot USA. Det vill säga ”stormningen av Kapitolium” och det misslyckade kidnappningsförsöket av Michigans guvernör. Vad gäller kidnappningsförsöket noterar Greenwald att ”Trump’s defeat means the media is now willing to reconsider some of the propaganda that was pushed in the lead-up to the election”. Narrativets realpolitiska värde har minskat något efter att Trump avsatts, varför etablerad media kan rapportera om Michiganincidenten. Greenwalds sammanfattning av materialet är förödande, ”in sum, the FBI devised this plot, was the primary organizer of it, funded it, purposely directed their targets to pose for incriminating pictures that they then released to the press, and then heaped praise on themselves for stopping what they themselves had created.” Mot bakgrund av detta, och FBI:s mångåriga användande av samma metoder för att skapa och sedan avvärja muslimska terrordåd, menar Greenwald att det är både rationellt och viktigt att undersöka vilken roll FBI spelade i stormningen av Kapitolium.
Den hugade följer Greenwald både på Substack och på Twitter. Flera frågor han tar upp bör vara av intresse oavsett var man står politiskt, det handlar om sådant som Big Tech/övervakningsmonopolen, djupstaten, korrupta politiker, interventionism och ”vänsterns” förfall. Han påminner oss också om att i flera av dessa frågor har genuina liberaler mycket gemensamt med både genuina socialister, populister och nationalister.
Om skribenten: Joakim Andersen
