Det offentliga samtalet framstår allt mindre som samtal och allt mer som hårt regisserad teater eller lajvrollspel. En bieffekt av detta är att samhället domineras av lögner. Vilken lögn, om någon, som är den centrala, den Stora Lögnen, är en intressant frågeställning. ”Svenskarna är inte utsatta för ett historiskt övergrepp” är en kandidat så god som någon då ett flertal mindre lögner kan härledas till den. Oavsett vilket erbjuder vår samtid ständigt nya inblickar i det intrikata spelet mellan dessa många lögner och de minst lika många lögnarna.
Ett intressant exempel förknippas med det socialdemokratiska kommunalrådet Frida Trollmyr. Trollmyr torde länge ha framlevt en ganska dold tillvaro för de flesta svenskar, något som ändrades när det visade sig att hon reagerat på uppgifter om att anställda i kommunens arbete med romer även ägnat sig åt romska rättegångar med orden ”vad ska jag göra, lägga ner verksamheten? Då begår jag politiskt självmord”. Trollmyrs dilemma och PR-kris har flera aspekter. Vi kan konstatera att hennes kommentar bekräftar Josh Neils slutsats i American Extremist, dagens politikerkast rekryteras konsekvent bland fel människor och detta är ett strukturellt snarare än ett individuellt fenomen. Till Trollmyrs fördel talar här hennes chockartade ärlighet, vilket antyder att hon är en karaktärslös löntagare snarare än en renodlad sociopat. Den som läst sin Hoppe och sin Evola gnags sannolikt även av misstanken att romska rättegångar inte nödvändigtvis är sämre än systemets dito, även om den hybridform vi här möter mycket väl kan ha förenat båda företeelsernas sämsta sidor.
Oavsett vilket, Trollmyrs spontana kommentar belyser att politiskt korrekta utsagor normalt har fyra nivåer av mening. Den första är den retoriska eller illusoriska. Kommentaren om ”politiskt självmord” kan här inte betraktas isolerat, den förutsätter en mångårig språklig praktik av det slag vi finner i policydokument om ”Malmö kommuns arbete för inkluderande inkludering” et cetera. Trollmyrs kollegor har retoriskt presenterat romskt informations- och kunskapscenter och liknande insatser som framgångar för integrationen. Det hör till spelreglerna, diskursens ordning för att citera Foucault, oavsett om det sedan är sant eller inte. Sanningshalten är rentav irrelevant i sammanhanget, vilket i sig kan upplevas nedslående för romska integrationsarbetare som faktiskt utför ett bra arbete. Vi har här att göra med den andra nivån av mening, den politiska eller ideologiska. Dessa utsagor bidrar till konstruktionen av en hegemon ideologi.
Ovan nämnda två nivåer av mening är de vi oftast möter i explicit form. En del människor uppfattar endast den första nivån, de politiska flosklernas anspråk på att vara argument i ett samtal och bärare av sanning om en verklighet. ”SD är rasistnazister” et cetera. Dessa människor är det på sitt sätt synd om, de saknar förmåga att förstå sin omvärld. Om denna oförmåga är verklig eller tillkämpad av bekvämlighetsskäl är en annan fråga. Åter andra är förmögna att uppfatta utsagornas aspekt av ideologi, deras kärna av ”acceptera påståendet eller ta konsekvenserna”. Det är långt ifrån alltid dessa blir oppositionella, människor svarar olika på hot.
Trollmyr blottade genom sin kommentar den tredje nivån, den halvt förträngda. Det är att jämföra med att plötsligt få ett backstagepass bakom scenen.”Vad ska jag göra, lägga ner verksamheten? Då begår jag politiskt självmord.” Att betrakta detta isolerat och att reducera det till Trollmyr eller några kommunanställda romer är uppenbart felaktigt, men det är frestande givet de sanktioner som hotar den som antyder att kejsaren är naken, kommunen korrupt och systemet patologiskt. ”Påverkanskampanjer” är ett av nyorden som låter ana vad som väntar den som utmanar diskursens ordning. För att citera Foucault, ”alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.” På den halvt förträngda nivån bekantar vi oss alltså med de drivkrafter och insikter Trollmyr med flera normalt döljer från oss, det som de på sin höjd kan skoja om när vi inte hör. ”Det är ett korrupt system med växande inslag av etniskt patronage och jag begår politiskt självmord om jag utmanar det” är det budskap Trollmyr här erbjuder oss, alternativt ”man biter inte den hand som föder en.”
Hur den fjärde nivån, den helt förträngda, här ser ut är svårare att kartlägga, sannolikt har vi att göra med det etablerade Sveriges motsägelsefulla föreställningar om romer och deras kulturer. ”Romer gör sånt här/romer får göra sånt här” är en första inblick i dessa föreställningar, återigen i enlighet med den för politiskt korrekta gällande logiken ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen.” Det har kallats ”de låga förväntningarnas rasism” men det är en sekundär aspekt (den aspekt vi under diskursens ordning tillåts identifiera).
En mer intressant motsägelse är den mellan Samma och Främmande, vilken av bland annat den franska nya högern analyserats mer ingående. Etablissemangets relation till, bland annat, romer kan här beskrivas som kluven. Å ena sidan är de Främmande, därav diverse riktade insatser och rättigheter. Å andra sidan är de Samma, inte minst genom oviljan att ta deras särart på allvar. Denna särart kan reduceras till en uppsättning negativa drag, verkligheten är mer komplex. Guy Debord såg de olika resandekulturerna som en inspirationskälla i motståndet mot det av stat och kapital dominerade moderna skådespelssamhället, etablissemanget är stat och kapital i oskön symbios och kan därför på sin höjd reducera dessa kulturer till blodfattiga statister i en diskurs vars primära mål är att framställa majoritetsbefolkningar som historiska förövare av diskriminering, antitziganism et cetera. En bieffekt av detta är att etablissemang och andra kan hylla utgruppernas förmåga att hålla sin kultur vid liv mot svåra odds men till skillnad från Debord och ny höger aldrig förklara varför.
Om skribenten: Joakim Andersen
