I samband med det iranska nyåret kan det vara av intresse att bekanta sig närmare med våra indo-europeiska släktingar i österled. En givande utgångspunkt är då Iranian Leviathan av Jason Reza Jorjani. Jorjani har en gedigen akademisk bakgrund, bland annat inom filosofi, iransk historia och komparativ religion. Han har flera massiva och faktaspäckade böcker på sitt samvete, föga förvånande bär Iranian Leviathan också undertiteln A Monumental History of Mithra’s Abode.
Boken lever upp till sitt namn, den är monumental i både rent fysisk och nietzscheansk mening. Med sina närmare 600 sidor är detta en bok som utan problem kan användas som närstridsvapen, men det är också ett mer metapolitiskt vapen, en historieskrivning som passar in på Nietzsches begrepp monumental historia. En historieskrivning som avser påverka samtidens män och kvinnor genom inspirerande förebilder. I Jorjanis fall handlar det om att finna och lyfta fram de trådar i Irans historia som kan bidra till en iransk renässans idag, att hjälpa dagens iranier att ”become who you are” för att citera Richard Spencer, och att undvika skadliga konflikter.
Det är en fascinerande historieskrivning Jorjani genomför. För den icke-iranska läsaren är mycket både spännande och nytt, Irans historia är rik och intressant. Jorjani berättar om förhistoria, folkvandringar och imperiebyggande, om kopplingen mellan Iran och Egypten, om Khomeinis okända sida som mystiker, om yezider och yarsanism. Han beskriver skyterna och de många andra folken i den iranska sfären, liksom kejserliga ätter som safaviderna och pahlaverna, deras respektive styrkor och misstag. Ett bestående intryck gör Jorjanis anspråk att Iran är en civilisation i spenglersk mening, en högkultur med långa minnen, gamla anor och en unik särart. Dessutom en högkultur utan vilken mycket av det vi idag förknippar med islam inte existerat, iranska poeter som Hafez är bara ett av de högkulturella element som var en naturlig del av den islamiska världens bildning från Balkan och Centralasien till Indien in på 1900-talet. Jorjanis tes är vidare att denna koppling mellan den iranska civilisationen och den islamiska världen är nödvändig i en multipolär värld, ett Iran som genomgått en iransk renässans kan ge islam en positiv plats i världen på ett sätt som inga andra pretendenter kan. Om detta är möjligt i en värld präglad av nationalstater och religiösa konflikter är ännu oklart, Jorjani resonerar i varje fall kring förhållandet mellan Iran, shiaislam, perserna och de andra folkstammar som ingått i Iran både som imperium och som civilisation historiskt.
Ansatsen att identifiera olika, oftast två, sidor av en civilisations karaktär är fruktbar och återkommande, man kan nämna C.S. Lewis skildring av kampen mellan Logres och ”Britain” (eller för den delen Dumezils för germaner mer givande distinktion mellan Oden och Mithotyn). Jorjanis ambition är att identifiera de röda trådar som löper genom den iranska historien, han finner två sådana sidor. De har legat i ständig konflikt, dialektiken mellan dem har drivit den både episka och tragiska iranska historien. Det rör sig om sidor representerade av Mithras och Zarathustra, identifierbara åtminstone sedan den tid då skyter och meder stod mot varandra. Detta torde vara något förvånande för den läsare som vant sig vid dikotomin zoroastrism-islam.
Jorjanis sympatier ligger i varje fall tydligt hos Mithras, en komplex gud med aspekter bland annat av krigsgud. Han förknippades också med eder och magiker. Jorjani utvecklar en mer monistisk filosofi kring honom, i kontrast till en mer dualistisk. Mithraismen i den meningen löper som en röd tråd genom Irans historia, den har enligt Jorjani tagit sig uttryck bland annat i hyrkanska adelsmäns motstånd mot religiös totalitarism, i Hafez och poeternas ”kärleksreligion”, liksom i socio-religiösa former som mazdakism och ”den gamle på berget”. Det är en mer frihetlig strömning, sedan skyterdrottningarnas tid inklusive inställningen till kvinnor, bitvis har den tagit sig radikala och apokalyptiska uttryck. Mot den har stått en dualistisk, i Jorjanis ögon totalitär, världsbild. Båda dessa aspekter av det iranska återfinns idag också i iransk islam, Jorjani har en nyanserad inställning till den shiaislam som förknippas med den iranska civilisationen. Han eftersträvar här, bland annat av realpolitiska skäl, snarare reform än egentlig revolution. Utan shiaislam faller mycket av Irans relation till folkstammar både i och utanför landets gränser.
Något som torde tilltala många iranska läsare är Jorjanis ansats att spåra ett flertal historiska fenomen till Iran. Det gäller västerländsk filosofi men det gäller även buddhism, liksom kristendom, islam, riddarkulturen och Hobbes. Även om man som läsare inte alltid är lika övertygad är det intressant läsning. Intressant är även Jorjanis intresse för ockult historia, bland annat hans teori att hyrkanska adelshus ”designade” islam för att tvinga fram en frihetlig motreaktion i Iran. Att turkar och mongoler skulle anamma islam hade de i så fall inte räknat med, invasionerna av Iran var en katastrof av apokalyptiska proportioner där höga torn byggdes av människoskallar, storstäder lämnades öde och upp mot halva befolkningen dog. Historien därefter är en historia om mödosam, ofta brutal, kamp för att återerövra det som gått förlorat. En historia där religiöst och politiskt förtryck också varit återkommande.
Ett intressant tema är Jorjanis inblick i samtida iranska politiska strömningar. Det visar sig då att det vid sidan av konflikten mellan västerländsk liberalism och islamism finns en tredje strömning i Iran, representerad i gatudemonstrationer med slagord som ”vi är arier, vi dyrkar inte araber” och ”Reza Shah, må din själ glädjas”. Jorjani identifierar här en starkt nationalistisk inställning. Många nationalister önskade en militärkupp som avsatte mullorna, men det finns också stöd för deras nationalism i delar av den islamiska staten. Bland annat Esfandiar Mashael, den förre presidenten Ahmadinejads mentor (dessutom med kopplingar till en zoroastrisk-teosofisk grupp). Både folkliga nationalister och delar av det islamiska etablissemanget har visat intresse för den iranska renässans Jorjani knyter förhoppningar till. Realpolitiskt kan man här i Leviathan identifiera en ansats som söker ena skilda grupper kring nation och civilisation, istället för att riskera försvagande eller förödande konflikter. I vad mån detta är realistiskt är svårare för en utomstående att bedöma.
Intressant för den europeiska läsaren är flera teman som Jorjani behandlar. Det finns ett nordicistiskt intresse, där de ursprungliga iranska eliterna beskrivs som lika nordiska som germaner. Invasionerna var såtillvida en dysgenisk katastrof, bland annat sjönk den genomsnittliga IQ:n och mer nordiska typer återfinns idag främst i kurdiska och azeriska bergstrakter, runt Kaspiska havet och i isolerade persisktalande städer runt Yazd och Kerman. För den traditionalistiskt sinnade läsaren är det intressant att Jorjani kopplar de äldsta iranska myterna, bland annat den om Jamsjid, till Atlantis och det yttersta nord. Hans intresse för ockult historia är också fängslande, även om det kan vara svårt att bedöma om Buddha verkligen varit iransk härskare innan sin mer kända bana eller om den iranska påverkan på Hobbes var så stark som Jorjani gör gällande. Det indo-europeiska temat är också framträdande, vi får bland annat veta att Hyrkaniens skogar är ”varglandet” och släktskapet mellan skyter, tokharer och germaner beskrivs. Mithras är en indo-europeisk arketyp, även om allt inte är identiskt med de arketyper och värden som tagit form historiskt i Europa. Detta är genomgående i Jorjanis beskrivning av den iranska historien och särarten. Mycket påminner om oss själva och bekräftar det indo-europeiska släktskapet, men en del påminner också om de skillnader som finns. Att Europa och Iran skulle gå i krig mot varandra framstår i varje fall som en tragisk tanke.
Sammantaget är Iranian Leviathan en fascinerande bok. Den torde vara obligatorisk läsning för iranier och besläktade folk, även om få läsare lär instämma fullt ut med Jorjani är det en spännande och synnerligen faktaspäckad överblick över den iranska civilisationens historia. För iranofiler är den också given läsning, men de historiska och filosofiska teman som tas upp kan göra den läsvärd även för ”vanliga” européer och andra. Inte minst ambitionen att beskriva en civilisations historia och att dessutom identifiera och historiskt följa huvudmotsättningen i dess personlighet kan för den rätte läsaren vara inspirerande.
Vi införskaffar boken bland annat här: Iranian Leviathan
Om skribenten: Joakim Andersen
