Jag är en ny form av nationalist. Jag är inte en bister staty bland bortglömda ruiner, eller en fånig profet som talar om förlorade dygder med låtsad auktoritet. Jag är en liten apa, i toppen av en frusen tall. Jag är en skabbig gatuhund, som nafsar förbipasserande kvinnor i vaderna.

Jag är ett barn av min tidsålder, en jordlös, herrelös och krokig nomad – och jag skulle aldrig önska mig något annat. För jag har sett Skönheten själv. Jag vet att hon är närvarande i allt, att hon har en lustig plan för varje tidsålder. Att även det fula och det smutsiga har sin roll att spela.

Skönheten är en lekfull gudinna. Hon är lättsinnig, för hon är redan ovanför allt och alla. Hon älskar även den lägsta och smutsiga, för i jämförelse med henne är vi alla fula och krokiga. Det är inte vi som skapar skönhet. Inga muskler är starka nog för att binda henne, inget kan vi ge som hon inte redan äger. Allt vackert är en gåva från henne, och det enda hon vill ha i gengäld är en liten lek.

Hon älskar att dansa med alla oss lustiga och krokiga varelser. För henne är varje hjälte blott en liten apa, varje kung en busig hund som jagar kring hennes kjolar. Skönhet är inte en kamp mot det svaga och fula, eller en bister strävan mot oss själva. Skönhet är en gåva från ovan, och kan endast besvaras med vår egen glädje och värme.

Världen går inte ut på att vara så nära ett ideal som möjligt. Varför tror ni gudarna gav oss kött, och inte statyns fläckfria marmor? Tror ni världen är ett misstag, något att övervinna, något att lämna bakom sig? Nej, livet är redan heligt i sig – det rena såväl som det smutsiga. Sann religiositet är att bejaka allt som förhöjer känslan av liv. Att välkomna skönhetens lek med det fula och krokiga.

Vi lever inte i en dekadent tidsålder. Vår uppgift är inte att härma gamla statyer. Vår tidsålders mörker är ämnad för en alldeles särskild form av skönhet – såsom neon kräver natten, så kräver skönhetens nya lek den gamla världens undergång. 

Vackra är de som vet hur man leker. Vackra är de som kan visa andra samma värme som Skönheten visat oss, oavsett hur fula de själva är. De som tror sig stigit över fulheten, de som hatar allt krokigt, de som fåfängt tror sig klättra mot gudarnas boning – de kommer förbli äckliga och frånstötande, oavsett hur mycket de polerar sina kroppar. För de har spottat på Skönhetens fundament – hennes kärlek till en lustig och krokig värld.

Nationalism är att hävda livet. Att älska sina nära. Men de flesta nationella älskar inte alls sitt folk, utan bara en idé om folket. En idé om ett Sverige som inte längre finns. Bistert talar man om ideal, med stort allvar ska smutsen övervinnas. Men den verkliga svensken på gatan? Han är dekadent, för att han inte ägnat sitt liv åt marmorns stela renhet. För att han inte vill delta i fantasin om en förlorad värld. Men egentligen är ni de dekadenta. Puritaner som inte förmår att älska livet på riktigt.

Nationalism är att älska sitt folk villkorslöst. Du kan inte välja bort ditt folk, du kan inte sätta ett pris på din kärlek – du måste älska henne just för att hon är din, och ingen annans. Älska det fula i henne, just för att det är hennes fulhet. Det spelar ingen roll hur smutsigt folket blivit – sann livskraft skiner bortom renhet och smuts. Sann livskraft bereder ett hem åt skönheten, även i den fattigaste och smutsigaste lya.

Det finns ingen anledning att fetischera det tuffa och det hårda. Vi kommer få möta tillräckligt med våld och kamp som det är. Grym är den värld som skönheten valt att älska. Den sanna aristokraten är den som inte tar världen på för stort allvar. Som älskar skönheten var han än ser henne, i den största krigare såväl som den löjligaste apa. Som besvarar skönhetens givmilda gåva, med att upprepa hennes kärlek till det fula.

Ni försöker härma antikens statyer i marmor, men missar helt de män av kött som statyn försökte fånga blott en glimt av. Antikens män visste att heroism var lika mycket glädje som blod. Att världen inte var en bister kamp mot det smutsiga, utan ett ständigt blomster av lekande liv. Med smyckade rustningar och målade sköldar mötte man döden – inget annat var värdigt de gudar som skänkt sin skönhet till världens gråa kamp. 

Därför är statyerna så vackra. Inte för att antikens män hatade all smuts, utan för att de älskade livet villkorslöst. Såväl den största uppoffring som den löjligaste lust och smutsigaste lek – i allt närvarade gudar, i allt fanns en skärva av Skönhetens gunst. De drog inte i strid för att de var hårda som marmor, utan för att deras kärlek till livet var hänsynslös. För att de inte tvekade att möta döden, om skönheten valde kriget som nästa lek.

Vill ni så gärna ha våldsamma hjältedåd? Börja med att leka var än skönheten visar sig, börja med att älska den verkliga svensken på gatan, oavsett hur ful, förfallen eller krokig han är. Så kommer ni upptäcka skönhetens sanna kärlek till livet, så kommer ni väcka den kraft som kan offra allt utan att tveka – i er och ert folk.

Så kommer heroism att flöda av sig självt, lika enkelt som blomman blommar varje vår. Så kommer Skönheten själv att stråla ur våra ansikten. Så kommer vår tidsålder att fulländas, vår död ett sista stråk av strålande färg på cykelns stormande duk. Så kommer vårt folk att födas på nytt, redo för en ny lek i skönhetens famn.