I gårdagens Metro var en av nyheterna att Iranministern Manouchehr Mottaki under sitt Sverigebesök valde att inte skaka Maud Olofssons hand. Detta har i svenska media inte sällan tolkats som att Mottaki ser ner på kvinnor, och vid en omröstning på Metro anser 80% av de röstande att han borde tagit seden dit han kommer och skakat den olofssonska handen.

Man kan ha många åsikter om dagens iranska regering, allt från respekt för den framlidne ayatollah Khomeinis antisionistiska ideal och sociala medvetenhet, till ogillande av det sätt på vilket man behandlar oliktänkande och minoriteter. Men dagens inlägg kommer att förbigå dessa punkter med tystnad, och istället använda ministerns motstånd mot att skaka hand som ett exempel på hur den liberala och egalitära världsbilden kan hamna väldigt fel.

Bättre och sämre som ett av universalismens centrala begreppspar
När många svenskar, från feminister till ”bonnrasister” ska försöka förstå varför ministern, och muslimer i gemen, ogärna skakar hand över könsgränserna, så slutar det allt som oftast med att de tror att det beror på att kvinnor ses som ”sämre”.

På samma sätt vill dessa individer också oftast förklara ”rasisters” ogillande av allt från massinvandring till blandning av folk med att vissa folk och raser ses som ”sämre” av ”rasisterna”.

Detta säger egentligen mer om dessa feminister, liberaler och bonnrasister själva än vad det gör om oss. I en universalistisk världsbild ingår det som en naturlig del att man anser att det finns vissa universella ”måttstockar” med vilka man kan jämföra människor. Detta kan till exempel vara IQ. Om IQ ses som det mått med vilket man mäter människors värde, så kommer automatiskt vissa grupper av människor att vara ”bättre” och andra lika automatiskt ”sämre. Den ras, den kultur, eller det kön som är ”bättre” kommer då att framstå som ett mål att sträva efter, och målet är alltså att bli som dessa.

Denna synnerligen moderna, och primitiva, universalism innebär bland annat att feminister vill göra kvinnor till en sorts män (då manliga yrken, sexliv, och så vidare ses som ”bättre”), att vissa kulturnationalister vill göra afrikaner till européer och muslimer till ateister, och att ”antirasister” reagerar med vanmaktshat när de påminns om att vissa raser har högre IQ än andra (för innerst inne är dessa ”antirasister” inte sällan så universalistiska att de också tror att om man har lägre IQ så är man ”sämre”).

Rätten till skillnad
Mot denna indelning av företeelser i ”bättre” och ”sämre”, och denna tro på allmängiltiga måttstockar, finns det ett annat synsätt, där det centrala begreppet snarare är skillnad. Denna idétradition innehåller så vitt skilda namn som Max Stirner, (delvis) Nietzsche, postmodernisterna, särartsfeminister, den Nya Högern, etnopluralismen, och så vidare.

Här inser man att ”överlägsenhet” är ett mänskligt påfund, och att olika människor kort sagt är just olika. Jag är varken ”bättre” eller ”sämre” än en afrikan, men jag är däremot unik, och detsamma gäller mitt folk, min kultur och min ras. Det är detta som är skälet till mitt motstånd mot att de ska blandas ut till en trist och likriktad soppa.

Det är ur detta perspektiv man kan förstå muslimernas ovilja att skaka hand över könsgränserna. Det behöver inte bero på att kvinnor ses som underlägsna (även om det ibland naturligtvis gör det), utan snarare att de två könen ses som annorlunda. I detta ligger också att det finns en möjlig sexuell laddning i att skaka hand. Som svensk kan man tycka att det är en överdrivet pryd eller flummig inställning, men det är i varje fall en inställning som går att respektera. Det visar också hur fel det blir när universalistiska feminister försöker att förklara främmande kulturers seder och världsbild, och därför ser herr Mottaki som en sinister minister. Feministerna är alltså kort och gott väldigt inskränkta när de inte förstår andra kulturer annat än som varianter på västerländska ideologier.

Den lilla incidenten med Olofssons utsträckta hand påminner oss också om att den liberala världsbilden inte kommer att nöja sig förrän den lagt under sig hela planeten, och förvandlat oss alla till likriktade skakare av varandras händer.

Ett äldre inlägg om ämnet:
Att skaka hand med kvinnor eller inte

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.