Häromdagen utlovades en introduktion till den Nya Högerns förhållande till postmodernismen. I praktiken kommer dock dagens inlägg att minst lika mycket beröra min egen, och en möjlig traditionalistisk, inställning till postmodernismen. Detta då jag inte helt delar den Nya Högerns syn på postmodernism.
Postmodernism och modernitet
Det finns flera olika tolkningar av vad postmodernismen egentligen är för något, men Nya Högern tycks främst utgå från att det är idéer som är kritiska mot modernitetens ”Stora berättelser”. Dessa Stora berättelser är bland annat Framstegstron, som tolkar historien som ständiga framsteg från barbari och fördomar till rationalitet och välstånd. Denna Stora berättelse är per definition universalistisk, och anses gälla alla människor, oavsett kultur. Intimt knuten till Framstegstron återfinns också tron på förnuftet, som kommer till uttryck i västerländsk vetenskap. Denna vetenskap anses vara överlägsen alla lokala traditioner och kunskapssystem. Marxismen är en annan sådan stor berättelse, som tolkar historiens ”handling” som klasskampen, som i sin tur kommer att leda till det paradislika klasslösa samhället. Postmodernisterna är skeptiska till dessa Stora berättelser, bland annat för att det alltid finns sidor av verkligheten som inte passar in i dem, och som då måste förtigas, klassas som avvikande, eller i extremfallet elimineras.
Postmodernisterna menar då att vi nu gått in i en ny era, då modernitetens stora berättelser av olika skäl inte längre är trovärdiga. Nationalstaten fragmentariseras, sovjetkommunismen har gått under, västerländsk vetenskap utmanas av utom-europeiska världsbilder, TV-monopolet utmanas av de mängder av information som finns på internet, och så vidare. Detta ses som något positivt, som en befriande potential. Detta eftersom postmodernisterna bland annat studerat vetenskapens grundantaganden, och tycker sig ha funnit att de inte är så neutrala som man kan tro utan att det finns en hel del godtycklighet även där (i realiteten gäller det främst samhällsvetenskaperna). Postmodernister brukar framhålla mångfald, skillnader (”difference”), fragmentering och liknande som ideal, och vara kritiska till modernitetens helheter och stora berättelser. Grundtanken, om man ska sammanfatta postmodernismen i en mening, är väl att när man generaliserar så missar man det lokala och det unika (Moe Szyzlak sammanfattar det istället som ”weird for the sake of weird” i ett avsnitt av The Simpsons).
Normalt har postmodernister också en ganska tydlig koppling till vänsterståndpunkter. Flertalet framträdande postmodernister är före detta marxister, vänstersinnade och/eller 1968-aktivister, och de har tagit med sig mycket av de grundläggande antagandena om världen, om rättvisa, om vad som är fel med moderniteten, från vänstern (även om de kan ha tagit avstånd från marxismen som stor berättelse). Detta innebär att de ofta tar för givet att det som är viktigt är gayfrågor, illegala invandrare, och liknande. Det onda för dem blir då i praktiken fortfarande den vita, kristna, heterosexuella mannen (och det är hans ideal som ”dekonstrueras”, från kärnfamiljen till ”fallogocentrismen”). Men Nya Högern visar att det behöver inte vara så, att postmodernismens insikter lika gärna kan användas som vapen mot den globala marknadskapitalismen (och mot vänstern själv). Detta är på sitt sätt ett radikalt förhållande till postmodernismen, om man med radikal syftar på ordets ursprungliga betydelse (efter radix, rot), och håller i åtanke att många av postmodernismens förebilder definitivs inte var vänster eller liberaler (de Man, Klages, Nietzsche, Heidegger, med flera). Den Nya Högerns tolkning av postmoderna teman blir då ett återvändande till rötterna.
Traditionalism och postmodernism
Den traditionalistiska tolkningen av moderniteten är som bekant mycket negativ. Detta antyds genom boktitlar som Julius Evolas Revolt Against the Modern World, och Guenons The Crisis of the Modern World. Traditionalisterna företräder här en antimodern, eller för-modern världsbild, och till skillnad från postmodernisterna har de tillgång till flera tusen år av visdom. En traditionell bedömning av moderniteten som är vanlig är att det moderna tillståndet kännetecknas av att det logiska förnuftet trängt undan andra kunskapsformer (det finns flera olika former av kunskap i en traditionell civilisation, och förnuftet är bara en av dem. Andra former av kunskap kan uttryckas i mytens språk, i liknelser, eller i mystikerns poesi). Moderniteten bygger alltså mycket på naturvetenskapen, och dess världsbild är därför materialistisk och kvantitativ. Naturvetenskap handlar om det som man kan ta på, och som man kan räkna. Andra former av kunskap hamnar då i skymundan. Samtidigt är naturvetenskapen universell, och äger giltighet överallt oberoende av historia, kultur och geografi. Detta förklarar till en del också den moderna världens egalitära ideal. För om människor reduceras till det som går att räkna (ett huvud, eller en röst) så följer naturligt att kvalitativa skillnader mellan dem blir ointressanta.
Det finns alltså definitivt beröringspunkter mellan en traditionell och en postmodernistisk kritik av moderniteten. Man kan skratta åt det, men det postmoderna fenomenet ”etnomatematik” är ett exempel. ”Etnomatematikerna” försöker att studera olika civilisationers sätt att förhålla sig till matematik och siffror, och påminner en aning om den identitära tanken att varje kultur är en helhet som upplever världen på sitt eget sätt. Tanken bakom ”etnomatematiken” är visserligen att bekämpa ”rasism” och västerländskt ”förtryck”, och/eller logocentrism (och inte minst att komma med en ursäkt till varför vissa etniska grupper klarar sig så dåligt på IQ-tester och matematik, kan man misstänka), men någon likhet finns det ändå.
Men skillnaderna mellan postmodernismen och traditionalismen är också fundamentala. Bland annat är postmodernismen till sin kärna en materialistisk ideologi som utvecklats bland vänstersinnade fiender till traditioner och distinktioner mellan människor. Den har därför en tendens att bli än mer egalitär än modernitetens ideologier, och kämpa för att man ska ”dekonstruera” distinktioner mellan könen, mellan sexualiteterna, och mellan raser. Vidare är dess praktik inte sällan uttryck för det som traditionalister beskriver som lägre än mänskligt. När Deleuze och Guattari talar om ”begär”, så är det i praktiken lägre än mänskligt. Deras utopi tycks då vara en kollektivistisk ormgrop där alla lyder sina ”begär”. Foucaults homoerotiska, och oskyddade, expeditioner till USA:s promiskuösa miljöer, som ledde till att han förmodligen hade ihjäl fler homosexuella än någon homofob, innan han dog i AIDS, är ett annat exempel. Lathet, avundsjuka, trotsighet, promiskuös kåthet, et cetera, är ofta lägre än mänskligt, och den typ av postmodernism som hyllar sådana ”begär” är faktiskt sämre än moderniteten. Traditionalisterna har talat om den liberalt borgerliga individualismen som, trots allt, bättre än den nedmontering av individen som det sen- eller postmoderna samhället står för. För det är en anti-individualism som leder tillbaka till en undermänsklig kollektivism, istället för att likt personalismen leda till en syntes av individualitet och samhälle, mänskligt och mer än mänskligt. Traditionalismen strävar efter det som är högre än det rent biologiska, efter en verklighet som är mer verklig än den rent materiella. Postmodernisterna däremot har inget annat att ersätta moderniteten med än känslomässigt debris från forna tiders vänster. Och har man inget bättre att ersätta det med, så kanske man inte ska dekonstruera individbegreppet.
Detta innebär att jag kan respektera exempelvis Michel Foucault för hans studier av sexualitetens och vansinnets historia, av kunskapssystem och kategoriseringar som uttryck för makt, och jag skulle knappast ha skrivit om etnomasochismen om det inte varit för influenser från Foucaults diskursbegrepp. Men jag betraktar ändå hans kamp för att sänka eller ta bort åldern för när man får ha sex som ännu ett steg mot det anti-traditionella helvete där varken kön, ålder eller etnicitet skiljer människor åt. På samma sätt kan jag ha stort utbyte av Deleuzes Nietzsche- och Bergsontolkningar, men jag är väldigt skeptisk till hans begrepp ”body without organs” och ”begär” som det centrala i en samhällsanalys. Att fri invandring är ett vanligt postmodernistiskt krav torde väl knappast ens behöva nämnas. Så det är en tendens som har en del positiva inslag, men i sin praktik också har ett stort antal negativa sidor. Bland dessa finns en dragning åt ren relativism, där ideologier och vetenskapliga teorier bedöms efter hur väl de stämmer överens med feminism eller ”antirasism”. Då har en sund skepsis mot alla stora berättelser, inklusive vetenskapen, förvandlats till en tvångsmässig relativism (bakom vilken döljer sig andra stora berättelser, som just feminism och etnomasochism).
Nya Högern och postmodernismen
Den Nya Högern är dock inte traditionalistisk i ordets egentliga mening, och har många fler inspirationskällor än bara Evola och Guenon. Det är också tveksamt om den kan kallas anti- eller postmodern i ordens egentliga mening, då de urskiljer både positiva och negativa aspekter hos moderniteten. Guillaume Faye är ju till exempel väldigt positivt inställd till den moderna teknologin, och hoppas på interstellär kolonisation, genteknologi och liknande futuristiska projekt.
Nya Högern har identifierat aspekter hos postmodernismen som kan vara användbara mot negativa sidor hos moderniteten dock. Inte minst mot modernitetens ”stora berättelser”, som underordnar den lokala historien och identiteten under Framsteget, Liberalismen, eller Globaliseringen (man kan också dekonstruera både feminismens och etnomasochismens stora berättelser/diskurser). Michael O’Meara riktar dock en mycket vass kritik mot postmodernismen i New Culture, New Right.
För det första påpekar han att när postmodernisterna talar om ”små berättelser” och ”rätten till skillnad”, så är det inte baskiska, gotländska eller engelska identiteter de syftar på, utan det är shoppingens flyktiga och meningslösa identiteter. De vänstersinnade postmodernisterna har alltså kvar en massa förgivettaganden från sin tid i vänstern, och är rädda för autentiska, europeiska identiteter. Istället svärmar de för minoriteter av olika slag, för utom-européer, för sexuella minoriteter, och så vidare. Men de vägrar inse att den västgötska identiteten är mer autentisk, mer verklig, och mer meningsfull än den identitet man får av att titta på Desperate Housewives. I praktiken fungerar de därför som den globala konsumtionsmarknadens försvarare.
O’Meara påpekar också att postmodernisterna i praktiken är egalitärer, även om de svänger sig med flotta ord som ”rätten till skillnad”. Denna deras egalitarianism innebär också att de inte kan respektera ”den Andre” för hans/hennes olikhet. O’Meara skriver:
More fundamentally, the GRECE’s recognition of biological and racial differences stems from its anti-liberal rejection of egalitarian ideology, whether this ideology takes the form of racial equality, sexual equality, class equality, status equality, or any other type of equality endeavoring to level and homogenize in the name of world betterment. An anti-egalitarian emphasis on difference, Grecistes insist, has nothing to do with imputations of ”inferiority”. This, however, is difficult for Leftists to accept, for notions of culture, identity, and particularity are alien to the egalitarianism and universalism of a modernist project which ostensively defends the ”equality” of all races, yet refuses to acknowledge the differences distinguishing them. In this context, Claude Levi-Strauss writes: ”One cannot simultaneously loose oneself in the enjoyment of the Other, identify with him, and maintain oneself as different. Total, integral communication compromises… both one’s fundamental integrity and that of the Other”. In thus refusing to acknowledge the otherness of the Other, the Left simply reduces different peoples to their common humanity, treating their specific racial or cultural identities as not only insignificant, but invisible. Yet, ”by reducing the Other to the Same… [leftists] are incapable of recognizing or respecting otherness for what it is”.
Den verkliga postmoderna utmaningen torde alltså vara att inse att en neger är både rasligt och kulturellt annorlunda, men att respektera denna skillnad och att respektera negern trots/på grund av den. Istället för att låtsas att den inte finns, och att bli upprörd så fort den påtalas, bara för att man inte mentalt kan hantera skillnader (i förlängningen leder detta också till att man kommer att försöka stöpa om den Andre till att bli som en själv, alltså en universalism).
Trots deras kritik av utvalda sidor av moderniteten, så menar alltså den Nya Högern att de flesta postmodernister själva fortfarande befinner sig under den moderna vänsterns mentala ok, och inte lyckats frigöra sig från vare sig etnomasochism eller universalism. Man kan tillägga att den moderna vänstern blir direkt patetisk när den å ena sidan kan läsa Foucault och förnumstigt tänka att ”ja, kategorisering är utövande av makt, hu så hemskt”, och å andra sidan inte ens reflekterar över att det är just kategoriseringen av identitärer och andra obekväma individer, som ”nazister” eller liknande, som är det kanske mest tydliga exemplet på detta som finns idag. Då har en i grunden revolutionär tanke reducerats till någon sorts intellektuell konsumtionshandling. Detta är också en viktig lärdom för oss som identitärer, ifall vi intresserar oss för postmodernismen. Revolutionära tankar bör aldrig reduceras till navelskåderi eller trender, utan man måste sträva efter att bevara deras relevans, och se hur de kan användas.
Äldre inlägg om Nya Högern:
Den Nya Högern och Europas moderna historia
Den Nya Högern – en introduktion
Genomgången av Michael O’Mearas New Culture, New Right, kommer härnäst att ta upp den Nya Högerns syn på metapolitik. Det kan avslutningsvis påpekas att jag inte är någon expert på postmodernismen. Jag har läst lite Derrida, Lyotard och Butler, och lite mer Foucault, Deleuze och Negri (om den sistnämnde nu ens är ”pomo”). Men det finns därför säkert fler viktiga påpekanden om postmodernismen som kan göras, och det är därför det finns en kommentarsfunktion på bloggen.
Om skribenten: Joakim Andersen
