Den första ariern
Vem var den första ariern? Varifrån kom det rusande blod, som flödat genom otaliga hjältars sår? Varifrån kom den rena ande, som alltid längtat efter skönhetens yttersta himmel? Varifrån kom den mäktiga nyfikenhet, som korsat tusentals horisonter? Den ömma kärleken till allt liv? Den våldsamma grymheten mot varje fiende? Den aldrig sinande viljan, att underkasta hela världen ett Solens rike?

Det fanns otaliga bortglömda folkslag innan ariern, och den första ariern måste ha fötts av en moder från en sådan stam. Kanske var han en blandning av flera olika folkslag. Kanske kommer någon forskare en dag gräva upp hans benknotor ur myllan, och räkna ut att han var så många procent av den ena stammen, och så många av den andra. Men det kan aldrig förklara hans ursprung. För där de tidigare folken är bortglömda – uppslukade eller utplånade – där definierade ariern en hel tidsålder. Där de tidigare folken vissnade, där växte ariern till ett nytt världsträd, som bar hela världen mot Himlen.

En sådan kraft – som erövrar Jordens alla kontinenter, som genomborrar Himlens alla valv, som sammanbinder dem båda genom strålande kamp – kommer inte från ingenstans. Det är en gudomlig kraft, som inte kan härledas till de andra stammar som födde ariern. Den första ariern var Himlens son, och Himlen var ursprunget till allt som han och hans söner skapade.

Den första ariern var Ett med Evigheten där ovan. Självaste Åskan slog genom hans armar, och ur hans ögon glänste Solen i all sin ömsinta kärlek. Det var Himlen som blödde ur hans sår, och Jorden besvarade hans offer med sin djupaste älskvärdhet. Ur honom flödade en hel tidsålder, ur honom blommade Gud på nytt, ur honom sträckte sig en mäktig stam, som krönte självaste Himlen i oskyldigt vita kronblad.

Genom honom levde Himlen själv, och genom hans söner upprepades allt igen. Ett pulserande, växande hjul, som våldsamt välvde sig över världens alla slagfält, om och om igen, för att binda hela Jorden till dess orubbliga centrum. Men något som lever på denna jord måste även dö. Himlen valde att blöda genom ariern, och därmed valde Himlen även att dö med ariern. Vår mörka tidsålder och vårt folks stundande undergång är en och samma – de är priset Gud valde att betala, när han genom ariern älskade världen.

Vi måste inse och acceptera, att den tidsålder som hade sin början på stäppen har nått sitt slut. Vi måste älska den tragiska skönheten i fallet, för fallet är det yttersta tecknet på att Gud verkligen lever och dör genom denna värld. Vi måste förkunna att det ariska världsträdet redan fallit – att alla Europas nationer redan slagits sönder. Under tusentals år sken Europas folk – genom oskyldig renhet och blixtrande stål – men nu har tiden kommit för Sverige och alla andra nationer att försvinna, att bli bortglömda stammar.

Europas nationer har blott en uppgift kvar, och det är att föda nästa arie. Att gå under, så att Himlen kan födas på nytt, i ett nytt herrefolk, i en ny kamp, i ett nytt dundrande hjul. Vi som känner det gudomliga kalla; vi som vill älska med Solens strålande renhet, och dö med skymningens stormande flammor; vi som vill se allt gry på nytt i våra söners ljusa ögon, och upprepa världens stora kamp in i oändligheten – vi måste inse att dessa känslor inte har sitt ursprung i det Sverige som redan dött, utan i ett Rike som ännu inte finns. Att vår kärlek tillhör ett folk som ännu inte fötts, ett folk där vi själva är de första förfäderna.

Det gamla Sveriges skönhet och storhet finns inte längre. Gamarna hackar redan på hennes lik. Men vi finns, vi som älskar det vackra och det storslagna. Och denna kärlek kan inte komma från ett ruttnande lik – det är Solens Rike som ropar på oss, Himlen som väntar på att få blomma, Gud som vill leva och dö igen. Vi som känner Himlen flöda genom vårt eget blod – vi är inte svenskar, utan Den Första Ariern, född på nytt.

Den nya rörelsen
Har den nationella rörelsen hittills inte bara varit ett skådespel, om vi ska vara ärliga med oss själva? Är inte drömmen om en svensk resning bara en illusion? Den kärlek vi känner är sann. Våra uppoffringar är sanna. Våra drömmar är sanna. Men den nation vi hittills riktat dessa ansträngningar mot finns inte där – ingen tar emot våra rena känslor, ingen reser sig med våra drömmar. Den svensk vi talar till finns inte längre – det hemland vi tror oss kämpa för är bara ett bländverk, som lösryckt svävar ovanför den riktiga svensken. Den riktiga svensken har redan fallit, och han vill inte ha något att göra med den forna svensk vi envisas med att hålla fast vid.

Varje gång ett angrepp sker på det svenska folket utspelas samma skådespel. Den nationella rörelsen pekar ut orätten i övergreppet – den talar om forna dygder, och den manar till resning och kamp. Men varje gång uteblir svaret. Tvärtom så leder varje övergrepp på svensken bara till att han vänjer sig för än värre övergrepp – giftet finns redan i kroppen, och varje sjukdom öppnar bara porten för än värre sjukdomar. För svensken har redan blivit kuvad, han är redan modernitetens slav, och varje piskrapp kuvar honom bara än mer. Om en nationell resning var möjlig, så skulle den redan ha skett – för en frisk man slår tillbaka redan vid första piskrappet.

Men vi finns, vi som vill leva ett annat liv. Och det liv vi drömmer om delas inte av folket omkring oss. Vi kan inte låta våra ansträngningar tyngas ner av de som inte är mottagliga, vi kan inte hoppas på att frälsa de som inte vill bli räddade. Vi måste inse att de som vänt oss ryggen inte är en del av det folk som kallar på oss. Vi måste inse att vi är hemlösa. Att vårt Rike ligger på andra sidan gryningen. Först då kan våra ansträngningar leda någon vart – först då kan vi bygga något för oss själva, en gemenskap och ett folk där alla strävar uppåt mot samma mål.

Vi måste bryta ett eget Rike ur världen. Vi måste likt den första ariern kuva vår moders stam, för att ge plats åt våra söners nya folk. Vår uppgift är inte att försvara det blod och den jord som födde oss, utan att erövra den på nytt. Vi har inget att tjäna på att försöka övertyga svensken om vår sak, vi har inget att tjäna på att försöka ta plats i hans stat, vi har inget att tjäna på att leda honom, han som inte vill någonstans. Svensken kan inte ge oss någon makt, och vi kan inte slåss för honom. Vårt mål är endast att vinna så mycket makt som möjligt – ur oss själva, för oss själva. Alla världens folk är våra fiender, inklusive svensken, för vi är de första i ett folk som komma skall. De bland svensken som tillhör oss kommer höra att det vi talar om är den dröm de själva känt i sitt hjärta, men inte kunnat sätta ord på. Medan de som inte tillhör oss kommer förbli döva, och förtjäna att slås av vår åska.

Vi måste se på den svenska kvinnan med rövarens våldsamma lust. Vi ska inte offra oss för henne med makens djupa vördnad, för hon föder bara fler fiender – varje generation ett ytterligare förfall och en ytterligare bastardisering av ett folk som redan vältrar sig i leran. Hennes stolta skönhet och ömma älskvärdhet tillhör inte svensken – den tillhör oss, vi som är det nya folkets blivande fäder. Hon är utvald för att föda Solens Rike på nytt, på samma sätt som sabinskorna var utvalda för att föda Rom. Och såsom Romulus rövade sabinskorna från deras fäder, så måste vår kärlek till den svenska kvinnan vara djärv, fräck och grym – varje kyss en dolkstöt mot det usla folk som trodde de kunde vända oss ryggen.

Detta är den radikala omvälvning som krävs inom den nationella rörelsen – insikten att vi inte slåss för Sverige, utan för en nation som komma skall. Allt som förut ledde till förtvivlan – svenskens uppgivenhet, hans ständiga förnedring, hans ovilja att slå tillbaka – kommer omvandlas till hopp. För det betyder att vi kan göra samma sak, mot Svea och de främlingar hon bjudit in. Kan främlingarna hugga enklaver ur Sveriges blåslagna samhällskropp, då kan vi också. Visst kommer staten försöka slå mycket hårdare mot oss, än mot de olydiga främlingar hon själv bjudit in till sitt vita bröst. Men hur villig är svensken egentligen att kämpa mot oss? Oavsett hur mycket slavstaten skulle fördöma och förbanna oss, så offrar en slav ogärna sitt eget skinn. Han kan tvingas till att slåss, men det finns ingen kraft bakom hans slag. Och hur mycket mer kapabla är inte vi än främlingen? Vi som känner Solen brinna i vårt bröst?

Vår uppgift är inte att värna Svea mot den främling hon själv famnat. Vår uppgift är inte att försöka upprätthålla den ordning hon ständigt låter främlingen bryta. Vår uppgift är att kämpa mot främlingen med främlingens egna metoder – att vara lika hänsynslösa, destruktiva och fräcka som främlingen, i syfte att vinna mark åt det nya folk som kallar på oss. Svea har låtit sig sargas av främlingens rovaktiga klor, och lösningen är att vara mer rovgirig än främlingen. Svea har hittills bara spottat på våra ädla känslor för henne, hon har skrattat åt oss, medan främlingen har lagt sin lystna arm kring hennes midja. Ska vi låtsas som att hon är vår? Ska vi låtsas som att vi kan värna henne, hon som inte ens vill ha oss? Nej – den enda lösningen är att röva bort henne, mot hennes vilja. Att bryta den respekt som Svea redan brutit mot oss, i syfte att vinna henne åt våra söner.

Det kommer finnas många sätt att försörja en stam i det Sverige som väntar. Råna dom som sålde vårt land. Plundra de företag och banker som slog oss i penningens bojor. Sälj knark till de svaga själar som ändå valt att tyna bort. Ta böndernas mark i utbyte mot skydd. Var legoknektar åt de räddhågsna som ropar efter säkerhet. Och framförallt – röva bort de vackraste kvinnorna, så att vår stam kan växa med friska och starka söner.

Visst kommer vårt nya Rike vara mycket mindre än det som kallas Sverige idag. Visst kommer vi sträva i en ständig uppförsbacke, utan vänner någonstans. Men det gjorde även den första ariern, när han skapade Solens Rike ur ingenting. När han valde att bli den första förfadern åt Morgondagens folk. Vi kan inte lyfta det Sverige som redan störtar mot avgrunden – vi kan endast bära upp oss själva och det som är i vår makt. Men detta lilla Rike, detta nya hem vi måste hugga ur världen, kommer vara vårt till fullo. Det kommer vara ett med vår egen dröm, en gemensam ansträngning som sträcker sig mot Himlen.

Och vi kommer föda söner, som kommer upprepa all vår kamp och kärlek igen. Varje generation kommer Hjulet välva sig på nytt, och dundra över Nordens fjäll och skogar i en allt större cirkel, kring den orubbliga axel som är vårt eget blod. Vem vet vilken storhet som väntar våra söner, vem vet vad de kommer skapa, den dag hela Norden tillhör dom. Det är deras Rike vi kämpar för, och även om vi kommer dö fattiga och utsvultna – härskare över en liten fläck på Sveriges karta – så kommer Morgondagen tillhöra våra söner. För vi kommer vara den enda livskraftiga stammen – vi kommer stråla med Solens härlighet och slå med Åskans fasta makt, och Jorden kommer svara med alla sina frukter.

Henrik Jonasson