Det mesta talar för att Europa framöver kommer att genomkorsas av etniska konfliktlinjer. Vi har sett det i Frankrike, med återkommande kravaller och stadsdelar som domineras av andra etniska och religiösa grupper än de infött franska. Detta kommer att ställa den europeiska vänstern inför utmaningar som dess historia inte gjort den förberedd för. Den europeiska vänsterns historia är nämligen präglad av att den utvecklats av grupper som levt i etniskt homogena samhällen, där den etniska frågan därför spelat en mindre roll. När Marx skrev sin världshistoria (för en sådan är hans verk, på sitt sätt) så kunde han därför med gott intellektuellt samvete ignorera den etniska frågan och koncentrera sig på klassfrågan. I ett etniskt homogent samhälle är klassfrågan viktigare än den etniska frågan, och det bidrar sannolikt till att man också utvecklat synnerligen universalistiska ideologier. Samtidigt kunde vi se hur närvaron av den lilla judiska minoriteten, cirka 1%, i Tyskland fundamentalt förändrade dess samtidshistoria, jämfört med vad man kunnat förvänta sig utifrån en ren klassanalys. Vad kommer då inte 20-30% etniskt främmande grupper att leda till i Europa den närmaste framtiden?
Detta ointresse för den etniska frågan har dock fått vänstern att falla i etnomasochismens fälla, och i förlängningen att föra en immigrationspolitik som undergrävt förutsättningarna för det etniskt homogena samhället där klass är den viktiga stridsfrågan. Mentalt lever vänstern fortfarande kvar i det förgångna, men sannolikt kommer verkligheten under de närmaste decennierna att tränga sig på. Dagens inlägg kommer att behandla de vägar den europeiska vänstern sannolikt kommer att gå, och det kommer därför av naturliga skäl att vara både trevande och osäkert. Några klara och tydliga profetior kan knappast levereras i nuläget.
Det etniskas återkomst
I nuläget är vänsterns inställning till den etniska frågan i praktiken ofta att ignorera den, och i förlängningen hoppas på en assimilering in i välfärdsstatens ekonomiska, politiska och byråkratiska system av avvikande etniska grupper. Denna assimilering har ansetts förenklas om den dominerande etniska gruppen ger sken av att inte vara en etnisk grupp, och dess kultur ger sken av att vara universell. Detta är skälet till talet om att ”det finns ingen svensk kultur”, det är nämligen lättare att assimilera människor in i något som de inte tror finns. I framtiden är det dock tveksamt om denna strategi kommer att fungera, om den någonsin gjort det. Frågan är nämligen hur länge de infödda etniska grupperna kommer att acceptera att vara det identitetslösa undantaget i det mångetniska samhället.
I ett de facto mång-etniskt samhälle så kommer nämligen medlemmarna av vänsterns olika subkulturer och ideologier att allt oftare konfronteras med företrädare för självmedvetna och inte sällan aggressiva etniska grupper i sin vardag. Vi har sett det i Frankrike där ”små vita” studenter åker på stryk av inresta gäng från förorterna när de ska demonstrera i det offentliga rummet, och det kvittar för dessa gäng att de ”små vita som ser ut som offer” egentligen är både anti-rasister och socialister i sin världsbild. Det viktiga är nämligen deras hudfärg och religion.
Som ung vänstersvensk kommer man kort sagt att allt oftare hamna i situationer där det är det etniska som definierar hur man behandlas. Det kan vara mer traumatiska händelser som väninnor som våldtas eller vänner som åker på stryk för att de befinner sig på platser där ”svennar” inte tillåts befinna sig, eller det kan vara mer triviala saker som etniska icke-svenskar som ägnar sig åt att skryta om sin egen grupp eller att förolämpa etniska svenskar som grupp. Det börjar bli ett bra tag sedan det var vanligare med unga som ”knackade bög” än unga som knackade svennar. Detta kommer att leda till en aha-upplevelse, där man inser att man själv är etnisk svensk, på samma sätt som de andra är etniska kurder, romer, gambianer, och så vidare. Man kommer då att åtminstone delvis kasta av sig etnomasochismen och se med visst intresse på sin historia, sin identitet, och så vidare, dock utan att det får politiska följder. Vi kommer kort sagt att få se fler kommunister med torshammare i framtiden. Detta kommer dock inte att vara kopplat till politik, utan ses som ett privat intresse.
Detta stadium kommer ibland att vara förvirrat, men vi kan misstänka att det gradvis kommer att utvecklas vad man kan kalla en ”mångetnisk socialism”. En sådan kommer att ha vissa likheter med det klassiska Imperiebegreppet, och med Alain deBenoists tankar, även om dessa knappast kommer att användas som uttrycklig inspiration. En mångetnisk socialism kommer att innebära att man erkänner alla folks rätt till en identitet, och i större eller mindre grad till sin kultur, inom Europas gränser. En viktig stridsfråga kommer att vara hur avvikande kulturella värderingar och seder som kan accepteras. Kommer man att acceptera halalslaktning, månggifte och våld mot kättare, är exempel på frågor som kan komma på tal. Detta särskilt då också den äldre assimilatoriska och universalistiska vänstern inte kommer att försvinna över en natt.
Den mångetniska socialismen kommer alltså att framställa sig som en allians av flera olika etniska grupper, eller gruppers fattiga, mot kapitalism, imperialism och andra former av förtryck. De viktiga skillnaderna mellan en mångetnisk socialism och en klassiskt nationalistisk ståndpunkt kommer att vara dels att man accepterar icke-europeisk närvaro i Europa, dels att man kommer att se gränserna mellan etniska grupper som mer flytande och öppna för individens eget val. En sådan etnisk vänster kommer sannolikt att få arbeta väldigt hårt för att skapa ett Europa där olika etniska gruppers rivalitet inte tar sig oönskade uttryck, och där man försöker balansera olika gruppers legitima intressen. Detta då rivalitet och konkurrens mellan etniska grupper är det normala, och är det dessutom kraftigt avvikande grupper blir strävan efter samförstånd än mer orealistisk.
Denna etniska socialism kommer dock att ständigt ha en inbyggd konflikt, och det beror på att ”ojdå, jag är visst etnisk svensk” inte är den sista aha-upplevelsen man kan få. I ett samhälle där styrkeförhållandena mellan etniska grupper snabbt förändras så finns det en andra aha-upplevelse som man kan få, och det är ”ojdå, etniska svenskar har kollektiva, legitima intressen”. Detta stadium kan ta form av motstånd mot kvotering, protester mot anti-svenskt våld, kanske rentav mot fortsatt massinvandring, och liknande. Balansen mellan etnisk identitet och etnisk intressepolitik riskerar i detta stadium hela tiden att slå över i ren intressepolitik, särskilt när den egna etniska gruppen snabbt närmar sig en punkt där den inte längre är den dominerande. Då blir balansgången mellan realism och rasism mycket svår, och den mångetniska socialismen visar sig på sin höjd vara ett interregnum mellan en etnisk grupps dominans och en annans (eller att en majoritet återtar sin dominerande ställning efter en tids etnomasochistisk förvirring).
När den europeiska vänstern når detta stadium kommer gränsen mot en klassisk nationalism att i praktiken ofta vara ganska diffus. Min gissning är att man fortsatt kommer att se det egna etnos som mer öppet, och utomeuropeiska gruppers närvaro som acceptabelt, men att ledande vänstermän och grupper ibland kommer att ”göra en Flyg” är inte helt osannolikt, särskilt om vi rör oss 20-30 år fram i tiden. Detta har hittills hänt ett antal individuella vänstermän, men eftersom det varit det mångetniska samhället som lett dem till det och det mångetniska samhället kommer att bli mer och mer påtagligt framöver så kan man anta att det kommer att bli allt vanligare. Detta innebär också att man inte kan instämma med de, trots allt, borgerliga reformisterna bakom sdblogg.se i deras negativa syn på vänstern. Det mesta talar istället för att vi kommer att få se en etnisk vänster framöver. Detta är i sig positivt, då vänstern redan har en radikal syn på konsumtionssamhället och det globala systemet, vilket kan leda till givande synteser.
Vi lever hur som helst i spännande tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
