Den politiskt korrekta världsbilden, oavsett om den sedan benämns woke, vänsterliberal, ”kulturmarxistisk” eller något annat, förutsätter ett tillstånd av historisk analfabetism där verkliga historiekunskaper ersatts av Hollywoodfilmer och de känslor dessa väckt. Därför beskylls de europeiska folken för historiskt betydligt mer utbredda fenomen som slaveri och erövringskrig. Att bemöta detta är inte alldeles enkelt, givet att de politiskt korrekta hellre har fokus på avsikten bakom valet av ett historiskt exempel än på exemplet som sådant. Att lyfta fram den massiva handeln med europeiska slavar i Mellanöstern och Nordafrika omvänder därför ganska få vänsterliberaler. De är inte primärt empatiska människor intresserade av slavars öden, de har lärt sig att identifiera den hegemona ideologins tabun genom konsumtion av populärkultur. Det är två skilda ting.
Oavsett vilket, en intressant studie som påminner om att det ”vithetskritikerna” specifikt beskyller vita för både varit och är så globalt utbrett att det kan beskrivas som ett normaltillstånd, är The Bantu Jareer Somalis: Unearthing Apartheid in the Horn of Africa av den somaliske akademikern Mohamed A Eno. Eno använder i hög grad liknande verktyg och begrepp som vithetskritikerna, men han riktar det mot ett icke-vitt samhälle istället. I vad mån detta stärker vithetskritiken genom generalisering, eller tvärtom underminerar dess anti-vita anspråk på negativ vit exceptionalism, är en svårare fråga. En intressant studie är det i alla fall.
Eno antyder att sociala konstruktioner ofta har en biologisk bas. Vad gäller distinktionen jareer och jileec handlar det om två vitt skilda folkstammar. Jareer har ”hårt hår”, jileec har ”mjukt hår”, det handlar alltså om somalier med bantuursprung och somalier utan. Håret är bara ett fysiskt drag bland flera, Eno beskriver hur ”the broad nose (sanka buuran), the hard/thick hair (timaha adag; timaha jareerka) and the muscular African/Negroid features (jir-dhismeedka murqo-murqaha) indicate other criteria used to measure acceptability as a “Somali”, for the Jareer/Bantu stock in this case.” Detta överensstämmer för övrigt med vad fysiska antropologer beskrev för snart 100 år sedan. Charleton Coon noterade bland annat att ”the Somalis are the least negroid people in East Africa” men även att ”in Italian Somaliland, it is said that some of the slave tribes subservient to the Somalis speak Bantu”.
En utbredd föreställning är att alla bantusomalier härstammar från slavar, Mohamed Eno menar att det även finns bantussamhällen som är infödda, inte minst i flodlandet. Oavsett vilket, den somaliska identiteten är konstruerad mot bakgrund av en skarp distinktion mellan bantu/jareer och somalier/jileec. Det är ”a Somalia that is in Africa, but not of Africa.. Africanity is an identity the Somalis look down upon.” Den somaliska traditionen utgår istället från abtirsi, förfäder från den arabiska och islamiska världen. Eno ser dessa mytiska ursprungshistorier som historiskt tveksamma, en mer traditionell läsning i stil med Evolas skulle istället betona att det handlar om just bärare av traditioner och kvalitet framför kvantitet. Enos perspektiv är här modernt och kompletteras med fördel med Evolas The Myth of the Blood som ”nyckel” till för-modern ”rasism”.
Enos historieskrivning utgår från att somaliska pastoralister exploaterat, stigmatiserat och marginaliserat bantus, oavsett om de varit slavar eller infödda. Han skriver att ”the pastoral Somalis used to manage booming businesses in the sale and purchase of slaves, often transported from the Tanzanian coast in Arab dhows, and in the exploitation of the slaves for their human resources in the agricultural sector.” Den europeiska kolonialismen var inledningsvis ett hot mot detta system av ”svart kolonialism”, flera antikoloniala uppror riktades enligt Eno primärt mot europeiska försök att avskaffa slaveriet. Gradvis tycks dock kolonialherrar och infödd aristokrati ha hittat varandra, ”for the Bantu, the situation was from slavery to slavery, literally meaning from a local colonialist to a foreign colonialist in collusion with the former local colonialist… it was [only] the Jareer, whether emancipated or conscripted native, who supplied the (corvee) work force.”
Mohamed Eno ger ofta en intressant inblick i pastoral somalisk tradition, med begrepp som xeer, Midgaan-Madhiban och abtirsi. Där finns också exempel på framgångsrikt motstånd från jareersamhällen, befolkade både av infödda och förrymda slavar påminner de om maroonfenomenet i den Nya världen. Intressant är att jareer historiskt ofta varit jordbrukare, omgivna av samhällen med pastoralt etos. Det är oavsett vilket svårt att läsa Enos historieskrivning utan att betrakta ”vithetskritiken” som just historisk analfabetism och exceptionalism. Jareerslavar hölls ibland i kedjor och utgjorde en viktig ekonomisk resurs, deras ättlingar har effektivt exkluderats från politiska och militära positioner. I synnerhet under inbördeskriget har de varit synnerligen utsatta och förlorat ytterligare mark. Enos studie kan alltså ha en agenda, antydd bland annat genom hans ovanligt höga bedömningar av antalet jareersomalier, men den innehåller tillräckligt mycket fakta för att dels ge en inblick i somalisk historia och tradition, dels beskriva ett apartheidsystem som vuxit fram utan att ”vita män” behövt vara involverade. Detta samtidigt som den innehåller en hel del intressant även för övertygade vithetskritiker och postkolonialister.
Om skribenten: Joakim Andersen
