Det svenska bandet Lilou & John har på sina senaste album rört sig mellan genrerna med en befriande lätthet. Samtidigt har de kunnat förena popens och punkrockens lättillgänglighet med indiens och neofolkens lager av mening, en inte alldeles enkel bedrift. Att genrebestämma duon är en omöjlighet, om än en rolig sådan, återkommande är i varje fall Lilous unika röst, de mångbottnade och aldrig tendentiösa inblickarna i samtid och psyke, och en mörk men behärskad underton. Helheten blir ofta fängslande, oavsett om det handlar om ”poppiga” spår som Payback Day eller suggestiva skapelser som Gospel X. Medan vi väntar på den nya skivan Malaise, av första spåret The Water Sprite att döma en syntes av den mystiska atmosfären i tidiga 100 Faces och energin i nyare album som Airing from Kolyma, kan det vara på sin plats med en försenad recension av Stray Wolf från 2020.

Det första spåret, betitlat just Stray Wolf, bygger upp ett fascinerande och högst effektivt samspel mellan bakgrund, gitarrer och sång. Det ödesdigra och vagt människofientliga landskapet består av elektronisk dansmusik, EDM, med mörk och repetitiv karaktär. Den musikaliska terrängen för tankarna till en del låtar av Depeche Mode och liknande. Ljudbilden blir närmast visuell, till detta kommer sedan Liluos mörka röst och en mångbottnad och gotisk text som för tankarna till både Danzig och Inkubus Sukkubus. Helheten är slående.

Det andra spåret, Corona, är suggestiv domedagsmusik med en tung, ödesmättad atmosfär som passar Lilous röst som hand i handske. Texten är lika mångtydig som Stray Wolfs, båda spåren är en bra syntes av EDM- och indieinslagen. Sammantaget är det en riktigt bra skiva, som lovar gott inför Malaise.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.