Den akademiska världen spelar en central roll för vårt terapeutiska managersamhälle, både reellt såtillvida att det är genom högskola och universitet nya kadrer av managers och terapeuter formas och symboliskt såtillvida att ”vetenskap”, ibland rentav ”evidensbaserad” sådan, utgör en källa till legitimitet för deras projekt. Samtidigt är förhållandet till vetenskapen inte alldeles okomplicerat, humangenetikens och sociobiologins rön tillåts exempelvis inte underminera den hegemona ideologin. Sociobiologer får ha vissa institutioner som skyddad verkstad men ut i den offentliga debatten beger de sig på egen risk.

För nya generationer av managers, byråkrater och liknande professioner är mötet med den akademiska världen ofta en närmast initiatorisk erfarenhet. De perspektiv man där presenteras för bekräftar och sätter ord på sådant man redan anat, som att vanliga människor i gemen och farbror Ove i synnerhet har fel, att ”det är egentligen mer komplicerat än så” och att kön, raser, kulturer och mycket annat inte finns i verkligheten. För den människotyp som Bruce Charlton benämner ”clever sillies” är detta av naturliga skäl en synnerligen attraktiv upplevelse, för den som tidigare inte haft en egentlig världsåskådning kan det vara omvälvande att bekantas med genusperspektivet, vithetskritik och vad det nu vara månde. Särskilt som dessa nya och spännande perspektiv förknippas med social status och auktoriteter. Att vända Bourdieus och Foucaults insikter mot den nya hegemonin är kort sagt inte ett alternativ man tillåter sig själv att överväga.

Av detta kan man antingen dra slutsatsen att akademin ska återerövras eller att den ska berövas sin finansiering och sitt de facto monopol på flera centrala yrken. För det sistnämnda går det för övrigt lätt att argumentera från ett integrationsperspektiv om man så önskar, men den som själv offrat tre år av sin ungdom på en bibliotekarieutbildning kommer ogärna verka för att en nyanländ som ”läst mycket på fritiden” kan konkurrera om arbetstillfällena. Den nyanlände får nöja sig med att konkurrera om städ- och vårdjobben med svenskar med kortare utbildningar. Oavsett vilket är det intressant när akademin studeras som ett fenomen vilket som helst.

Ett givande, och relativt subversivt, exempel på det är en studie av Uwe Peters, Nathan Honeycutt, Andreas De Block och Lee Jussim. De har frågat filosofer dels om deras politiska hemhörighet, dels om deras syn på diskriminering av andra akademiker på ideologiska grunder. Filosoferna var till 74,8% vänster, bara 14,2% var höger. De var medvetna om att deras kollegor oftast var vänster men överskattade hur vänster kollegorna var. Filosofer hade upplevt ideologiskt grundad fientlighet oavsett var de stod politiskt, men de som var vänster hade oftare upplevt det från andra till vänster. De som var höger hade upplevt mer fientlighet än de som var vänster, något som bekräftades av de som bevittnat det. Detta ledde till att en del av deltagarna erkände att de var mindre benägna att försvara sina egna argument om det kunde leda till en högerslutsats.

Filosofer var beredda att diskriminera på ideologiska grunder oavsett om de var höger eller vänster, men de som var vänster var mer benägna att göra det. Diskrimineringen gällde beslut om anställningar, inbjudningar till symposier, artiklar och forskningsanslag. De som stod till vänster var även mer principiellt positiva till sådan ideologisk diskriminering.

Studiens resultat är inte unika, liknande ideologisk diskriminering har framkommit i andra studier. Det är oavsett vilket intressant, och antyder att grupptryck och grupptänkande är starka fenomen även i den akademiska världen. Den radikala ”vänsterns” långa marsch genom institutionerna blir också begriplig mot bakgrund av studiens resultat. Många av dessa radikaler tolererades av en äldre, mer konservativ generation akademiker, ibland fick de rentav hjälp av dem (jämför Dumezil och Foucault). Bakom detta tycks det finnas skillnader i personlighetstyp, den akademiska högern var mer påverkad av principer som fair play och yttrandefrihet än den akademiska ”vänster” som övertog dess hegemoni. Vilka slutsatser som bör dras av detta är upp till var och en, det innebär i varje fall att en ”lång marsch” genom akademin inte har samma förutsättningar idag som 1968. Samtidigt som skillnaderna mellan olika institutioner kan vara betydande även de.

En sammanfattning av studien finner vi på Heterodox Academy.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.