Det går att göra flera läsningar av Marx och Engels, de samtida försöken att koppla dem till identitetspolitiska konspirationsteorier om ”patriarkatet” eller ”vithetsnormen” skulle med största sannolikhet fått de båda skäggiga herrarna att vrida sig av olust. En mer fruktbar läsning inför första maj är att koppla dem till Spengler och Duchesne, och skärskåda deras inställning till Västerlandet, dess faustiska väsen och dess germanska och indo-europeiska rötter. En sådan läsning bekräftar Horkheimers beskrivning av Europa som ”en ö av frihet i en ocean av despotism” och kan hos vissa marxister leda till en insikt i hur unik vår civilisation är. Det strategiska värdet i att verka för folkutbyte och manageriell totalitarism är kort sagt tveksamt ur ett genuint marxistiskt perspektiv.
Ras och natur
Vad vi finner är nämligen att Marx och Engels, med vår tids terminologi, var ”rasister”. Begreppet är förvisso värdelöst, något Marx själv inte hade varit sen att påpeka, med mer saklig vokabulär var de anhängare av HBD, ”Human Biodiversity”, insikten att det finns mänsklig biologisk mångfald. Om detta har Erik van der Ree skrivit läsvärt. Det var under deras livstid ingen viktig politisk fråga, utomeuropeisk massinvandring till Europa låg långt fram i tiden, därför urskiljs deras syn på ras främst i bisatser och i brevväxling. Men de båda såg rasskillnader som en förutsättning för, och del av, ekonomin. Den lilla notisen i Kapitalet om att ”race peculiarities” kunde orsaka variationer givet en i övrigt ”samma ekonomiska bas” blir mot denna bakgrund begripligare. Än tydligare blir det i Engels brev till Borgius 1894, ”we regard economic conditions as the factor which ultimately determines historical development. But race is itself an economic factor.” Ras är kort sagt en förutsättning för ekonomin, en del av den materiella basen. Det var för de båda därför inte alldeles givet att alla människoraser hade förutsättningar att emanciperas. I ett brev till Engels 1866 beskrev Marx en teori av P. Trémaux enligt vilken jordmånen formade rasen och dagens afrikaner var en degenererad form av en högre typ. Engels reagerade ovanligt negativt på Marx brev, och ställde sig högst tveksam till om jordmånen verkligen kunde göra vita till ”idioter och n**grer”. Efter vissa överväganden menade de båda dock att de svarta i USA faktiskt var förmögna att emanciperas, detta på grund av den långa kontakten med engelsk kultur.
Vad vi här finner är, förutom för vissa läsare svårhanterlig kuriosa, en ansats till en dialektik mellan HBD och produktionssätt. Det bidrar till att förklara de båda herrarnas inställning till skillnader mellan nationalkaraktärer, där vi förutom en betydande vitalism finner en historisk roll för just de europeiska folken. Vissa raser, klasser och folk beskrevs som energiska och livskraftiga, andra som lata, sterila och dekadenta. Det var därför för de båda positivt att yankees erövrade Kalifornien från de ”lata mexikanarna” som inte visste vad de skulle göra med det. Likaså var det för dem positivt att tyskar och ungrare med mer Aktionskraft dominerade och assimilerade mindre slaviska folk, och att engelsmännen slog sönder de förstelnade samhällsformerna i Orienten. För Engels, ”den röde Clausewitz”, var nationalkaraktärer av betydande intresse i bedömningen av olika staters militära potential. Han beskrev i The Armies of Europe bland annat turkiska soldater som ”naturally brave, extremely hardy and patient, and, under certain circumstances, docile” men tog också upp deras anti-europeiska tendens, ”the innate hatred of the Turk for the “Giaour” is so indelible, and his habits and ideas are so different from those of a European, that, so long as his remains the ruling race in the country, he will not submit to men whom he inwardly despises as incommensurably his inferiors.” Om preussare och tyskar skrev han att ”from the Landsknechte of the middle age to the present foreign legions of France and England, the Germans have always furnished the great mass of those mercenaries who fight for the sake of fighting. If the French excel them in agility and vivacity of onslaught, if the English are their superiors in toughness of resistance, the Germans certainly excel all other European nations in that general fitness for military duty which makes them good soldiers under all circumstances.” Nationalkaraktärerna formas av både HBD och historiska faktorer, men de var inte ointressanta för de båda herrarna.
Det germanska produktionssättet
Det finns en bild av den historiska materialismen som linjär och universell, där primitiv kommunism närmast automatiskt följs av antikt produktionssätt, feodalism, kapitalism, socialism och sedan kommunism. Man missar då att Marx och Engels redan tidigt lämnade utrymme för andra utvecklingsvägar, men att de också demonstrerade att många av dem stagnerade i det asiatiska produktionssättet och den orientaliska despotismen. För att länder skulle kunna lämna detta letargiska tillstånd krävdes enligt Marx och Engels kolonialisering av kapitalistiska och energiska européer. Det finns både eurocentriska och vitalistiska citat på temat kreativ förstörelse för den som så önskar. Mer intressanta är styckena om det germanska produktionssättet i de anteckningar som fått namnet Pre-Capitalist Economic Formations. Det är här Engels konstaterande att ”race is itself an economic factor” blir intressant, samtidigt som kopplingen till Duchesne och Spengler blir tydligare. För det germanska produktionssättet framstår som unikt. Marx skriver ”among the Germans, where single heads of families settle in the forests, separated by long distances, even on an external view, the community exists merely by virtue of every act of union of its members, although their unity existing in itself is embodied [gesetzt] in descent, language, common past and history, etc. The community therefore appears as an association, not as a union, as an agreement [Einigung], whose independent subjects are the landowners, and not as a unity. In fact, therefore, the community has no existence as a state, a political entity as among the ancients, because it has no existence as a city. If the community is to enter upon real existence, the free landowners must hold an assembly, whereas, e.g., in Rome it exists apart from such assemblies, in the presence of the city itself and the officials placed at its head, etc.” Detta i skarp kontrast till de asiatiska, antika och slavoniska produktionssätten. Germanerna beskrivs i närmast Völkisch eller libertarianska termer, som ett samhälle av fria män. Att just detta samhälle ”hoppade över” det antika slavsamhället och gick direkt till feodalism och sedan kapitalism är föga förvånande (hos Marx finner vi även intressanta resonemang om betydelsen av relationen mellan stad och land). Här kan nämnas de faustiska ordalag med vilka Marx och Engels i Manifestet beskriver borgarklassen, på temat kreativ förstörelse för de tankarna till Schumpeter. Intressant är även Engels beskrivning av européernas segrar vid Poitiers, Wien och Wahlstatt som avvärjanden av ”a threat to the whole of European development.” Om Europa fallit för mongoler eller ottomaner hade den unika ”ön av frihet” översvämmats redan innan den hunnit växa till sig. Det hot som då var militärt är idag istället demografiskt och politiskt-ekonomiskt, men det borde bekymra även sådana marxister som inte läst Wittfogel.
Sammantaget finner vi alltså att Marx och Engels såg mänsklig biologisk mångfald som en förutsättning för ekonomi och historia, ”basens bas” så att säga. Olika raser och nationer hade olika förutsättningar, och den unikt frihetliga och innovativa västerländska utvecklingen kan kopplas till germanernas (och i förlängningen indo-européernas) förutsättningar. Vi kan rentav postulera att själva dialektiken är en ”överbyggnad” på en social och genetisk verklighet som här kommit till självmedvetande, något som kompletterar Duchesnes skildring av indo-européerna. Det är också möjligt att identifiera faustiska och vitalistiska inslag hos Marx och Engels. Även marxister har alltså goda skäl att intressera sig för vår unika civilisation, dess förutsättningar och dess framtid. Det är upp till den enskilde marxisten om Marx ska kombineras med Spengler, som synes finns det i varje fall vissa argument för att det kan bli fruktbart. I vad mån kommunismen verkligen är faustisk lämnar vi däremot osagt.
Om skribenten: Joakim Andersen
