En av de roligaste böcker jag läst är John Kennedy Tooles mästerverk A Confederacy of Dunces, översatt till svenska som Dumskallarnas sammansvärjning.
Boken var det enda längre verk Toole skrev i vuxen ålder, och han begick tragiskt nog självmord efter att det refuserats av förlaget. Hans mor skickade senare en smutsig kopia till en författare eftersom hon menade att det var ”stor litteratur”, och den vägen kom det att ges ut och vinna Pulitzerpriset postumt.
Tooles bok har i huvudrollen den våldsamt överviktige Ignatius Jacques Reilly, en bekväm gosse i trettioårsåldern som bor hos sin mor. Familjen är typisk euro-amerikansk etnisk arbetarklass (namnen antyder både franskt och irländskt påbrå), men den unge Ignatius har fått tillbringa ett antal år i det högre utbildningsväsendet och därefter blivit både arbetsskygg och överkvalificerad. Han framlever när vi först möter honom sin lyckliga tillvaro med att svära över barnprogram och bio, äta och dricka, och bada. Men fru Fortuna har en serie skakande händelser i beredskap för honom, och en händelsekedja tar sin början som tvingar honom ut i det obarmhärtiga arbetslivet. Mer bör knappast sägas om handlingen då det förtar njutningen av den första läsningen.
Tooles bok formligen andas kärlek till, och kunskap om, det New Orleans där han själv också växte upp. Han kan dess miljöer utan och innan, och låter sin fetlagde protagonist hamna både i de bohemiska French Quarters, i affärsvärlden och på skumma barer. Alla dessa miljöer, och deras invånare, beskrivs detaljerat och kunnigt. Det 60-talets New Orleans han beskriver, med dess euro-etniska och färgstarka arbetarklasskvarter, är idag för alltid förlorat men när det gäller att beskriva miljöer och personer är Toole en mästare. Översättningen av Einar Heckscher är också såpass bra att man till och med kan känna igen de olika personernas säregna språk, från den neurotiska judinnan mrs Levy, via Ignatius’ halvalkoholiserade mor, den svarte Jones (”Ojvoj!”) till den småkriminella George. Toole ser rakt igenom alla dessa sociala typer och genomskådar både deras fördomar, vanor och ideal, vilket fått en del att kalla honom en nihilistisk författare, men samtidigt finns det en tydlig värme som man bara känner inför människor och miljöer man kan sedan barnsben.
Särskilt ”nihilistisk” är Tooles beskrivning av den judiska beatniken Myrna Minkoff, som väl närmast kan beskrivas som Ignatius’ flickvän, och hennes (obesvarade) svärmande för svarta och för allt som är ”äkta”. Men även där finns det en värme i beskrivningen som inte gör det till en ren karikatyr.
Confederacy är extra rolig på grund av sin huvudperson, som är en blandning av Socker-Conny och Julius Evola, en gosse med arbetarklassrötter som blivit anti-modernist och flitigt citerar medeltida tänkare i protest mot den moderna världen. Detta blir ofta stor komik, särskilt som Ignatius är en sådan uppenbar hycklare, och Tooles språkliga virtuositet firar ständiga triumfer när man gång på gång bryter ihop i muntra gapskratt. Uppskattar man meningar i stil med ”Är det meningen att jag ska bli angripen här i mitt eget hem inför en främling med lösskägg?”, ”Detta är blomstermässigt sett ett missfoster. Färgade blommor är onaturliga och perversa, och jag misstänker också obscena” eller brev som inleds med ”Herr mongoloiden I. Abelman”, och avslutas med ”Om ni skulle komma på idén att förpesta vår korrespondens på detta sätt igen, sir, kanske ni får känna av piskans bett över era ömkliga skuldror. I vrede, Er, dir. Gus Levy” så kommer man definitivt att uppskatta Tooles språk.
En annan kuriosadetalj är att Joakim Pirinen i sin kommentar till Stora boken om Socker-Conny nämner att han råkade läsa Tooles bok i samband med att han skrev Socker-Conny och var tvungen att medvetet tona ner de många likheterna mellan Reilly och Conny. Skillnaden mellan Pirinens och Tooles verk är dock att Tooles bok både är stor humor och stor litteratur, eftersom Ignatius faktiskt utvecklas som människa i boken, medan Socker-Conny snarare är en urkraft som är lika oföränderlig som en höststorm. Dumskallarnas sammansvärjning får därför fem indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Stor litteratur är det definitivt.
Om skribenten: Joakim Andersen
