När coronapandemin redan skördade människoliv i Asien reagerade människor i Italien med att ”krama en kines” för att ”stoppa hatet”. Utöver att ge oss en inblick i en närmast förmodern världsbild, där historien förklaras med hjälp av demoniska känslor i stil med ”hatet”, så antyder detta något betydelsefullt. De flesta av oss inser att även om en epidemi brutit ut i Asien så är inte alla asiater smittade, vi känner heller inte hat mot en hel kontinents invånare för att de drabbats av en tragedi. Men en kombination av självbevarelsedrift och förmåga att tänka i sannolikheter gör ändå att vi inte just då kramar främmande människor (oavsett härkomst). Den kombinationen var tydligen satt ur spel hos många.
Mannen bakom pseudonymen Anonymous Conservative har i boken The Evolutionary Psychology Behind Politics argumenterat för att liberaler har en nedsatt amygdala jämfört med konservativa (liberaler och konservativa i amerikansk mening, kanske ska tilläggas). Givet att ”the amygdala is.. crucial to the perception of threat” innebär det att liberaler är sämre på att bedöma hot (intressant är även att AC skriver att ”the amygdala has been found to be involved in the reading of emotion in facial expressions”, liberaler kan vara lättare att lura). Det skulle kunna vara en delförklaring till liberalers ofta självdestruktiva agerande (jämför Edward Dutton). Men det finns ytterligare en intressant biologisk förklaring.
Flera studier tyder på att skillnader i politik delvis hänger samman med äckelinstinkten. Äckelinstinktens evolutionära funktion tycks vara att skydda oss från smitta och sjukdom, historiskt har det varit så att det som är äckligt ofta även är farligt. Människor med starkare äckelinstinkt tenderar i studier att stå längre till höger, en studie tydde på att ”conservatives tend to have more pronounced bodily responses than liberals when shown stomach-churning imagery.” Likaså att ”high levels of sensitivity to disgust tend to go hand in hand with a “conservative ethos.” That ethos is defined by characteristics such as traditionalism, religiosity, support for authority and hierarchy, sexual conservatism, and distrust of outsiders.” När jag studerade presenterades det i flera texter om ”nationalism” som en närmast inspirerad, och automatiskt diskrediterande, upptäckt att den utgick från ”föreställningar om renhet”. Några kopplingar till evolutionen gjordes däremot inte. Som kuriosa kan nämnas att om man i text efter text läser att ”föreställningar om renhet” är något som ska kritiseras kan man till sist börja se renhet som något suspekt också. Men så långt ska vi inte gå idag, eller i varje fall inte i detta stycke. Istället kan vi notera att ”konservativa” enligt studier tycks ha bättre smaksinne än ”liberaler”. När de bjöds på kemikalier med bitter smak ”those who had self-identified as being conservative were more sensitive to both compounds; many described them as unpleasant or downright repugnant. Liberals, on the other hand, tended not to be bothered as much by the chemicals or didn’t notice them at all.” Dessutom hade de konservativa fler papiller med smaklökar än liberalerna (återigen, jämför Dutton).
Oavsett vilket antyder detta att när vi upplever att ”vänstern”, eller vad vi nu kallar den hegemona ideologins radikaler, ägnar sig åt äckligheter finns det en kärna av sanning i upplevelsen. Menskonst är bara ett exempel, glorifieringen av abort ett annat, förslaget att äta insekter ett tredje. Bakgrunden till detta är mer komplex än enbart att deras äckelinstinkt avtrubbats, ibland till den grad att den inverterats, men det är svårt att hitta motsvarigheter i högern. Därmed inte sagt att högerns många grenar alltid är oskuldsfulla, de kan vara både egoistiska och grunda men de beskylls i princip aldrig för att vara äckliga. Evolutionärt betraktat finns det ett inslag av smittprevention i många av högerns ståndpunkter. Inget missbruk. Släpp inte in främlingar. Ligg inte runt. Var hel och ren. Et cetera. Historiskt har dessa ståndpunkter oftast varit både vänsterns och högerns, men något hände under 1900-talet som fick delar av ”vänsterns” äckelinstinkt att avtrubbas. I en läsvärd och bitvis hemskt underhållande artikel om Deleuze och Guattari skriver Jan Sjunnesson att ”universitetet i Vincennes där Deleuze var professor 1969 – 1987 fick stängas pga ohyra och sabotage 1980 och flyttas till förorten Saint-Dénis. Mina Parisbekanta som besökt Vincennes under 1970-talet berättade om decimeterhöga sopor, knarkare och alkoholister som sov i föreläsningssalarna (ingen avvisades) och totalt materiellt förfall.” Här valoriserades istället det sjuka och det osunda, i en omvärdering av alla värden som knappast hade mötts med Nietzsches gillande.
Oavsett orsakerna till detta, äckel och ”I am vomit” betraktas idag inte som ett legitimt argument i politiken. Det är troligt att detta hänger samman med en lång period av välstånd och trygghet, då äckelinstinkten och den liknande amygdalan kunnat framstå som föråldrade och direkt reaktionära. ”Wir schaffen das” har varit ett mantra som väglett oss från ett självdestruktivt och farligt val till nästa. Vad detta lett till för samhälle och för situation står idag klart, för mycket behöver inte ordas om det under pågående tragedi.
Avslutningsvis kan man däremot notera att forskningen tyder på att när rädslan för pandemin växer kommer även motståndet mot invandring att göra det. I en dansk artikel kan vi läsa att ”the majority of the tests (66%) corroborate the basic prediction that disgust sensitivity is associated with opposition to immigration.” Andra forskare fann att ”resistance to immigration is greatest in states with the highest incidence of infectious disease and where worry about this, as reflected by internet activity, has also been high.” Rädslan för smitta kan leda till förändrade attityder, jämför hur vita amerikaner som förstått att de är på väg att bli minoritet också tenderar att röra sig åt höger i andra politiska frågor.
Om skribenten: Joakim Andersen
