En förvånansvärt stor andel av företrädarna för den genuina högern i USA har haft en bakgrund som marxister. Vi talar här alltså inte om ”konservatism”, ”liberalism”, ”vänster” eller andra mer känslostyrda och ahistoriska attityder utan specifikt om höger och marxism. Vilket i sig låter ana varför kopplingen inte är fullt så förvånansvärd som man spontant hade kunnat tro (”say what you will about the tenets of dialectical materialism, dude, but at least it’s an ethos” för att parafrasera The Big Lebowski).
Bland dessa fribytare i högerled finner vi bland annat James Burnham och Whittaker Chambers, i någon mån även Christopher Lasch och Richard Weaver. Ett annat värdefullt exempel på marxister som blivit män av högern är Eugene Genovese (1930-2012). Genovese var under många år kommunist, han var även professor i historia med fokus på den amerikanska södern. Hans studie av hur slavarna aktivt försökte förbättra sin situation, Roll, Jordan, Roll, hyllades av många som ett banbrytande verk. Han var påverkad bland annat av Gramsci och Hobsbawm. Genovese stack under sin tid som marxist inte under stol med att den slavägande eliten i sydstaterna i hans ögon fostrat många hedervärda och kvalitativa män. När han blivit en man av högern skrev han givande studier av slavägarnas konservatism, som The Southern Tradition: The Achievement and Limitations of an American Conservatism och The Mind of the Master Class: History and Faith in the Southern Slaveholders’ Worldview. Det fanns historiska insikter i deras tänkande, kring bland annat effekten av lyx och atomiserat lönearbete, frihetens förutsättningar och hur olika egendomsförhållanden möjlig- eller omöjliggör en genuin höger i ett samhälle. Dessa insikter var värdefulla även för den som motsatte sig slaveriet.
Genovese var ingen apologet för slaveriet, något som framgår tydligt i hans sena verk Fatal Self-Deception: Slaveholding Paternalism in the Old South, skrivet ihop med hustrun Elisabeth Fox-Genovese (en givande intellektuell i sin egen rätt). Det är samtidigt ett relevant exempel på ideologianalys, eftersom paret där visade hur en härskande klass kan ägna sig åt självbedrägeri i sitt tänkande. Ett självbedrägeri som påverkar både politik och ekonomi, och som i någon mån kan utnyttjas av den subalterna klassen. Makarna Genovese studerade i boken slavägarnas världsbild, med utgångspunkt bland annat i historiska dokument som dagböcker och brev. Slavägarnas praktik ägde rum i en instabil skärningspunkt mellan kapitalism och hierarkiska hushåll, men deras världsåskådning kan summeras som paternalistisk. De påstod, och var ofta själva övertygade om, att slaveriet innebar att de tog hand om människor som inte klarade sig själva. Slavägarna såg behandlingen av svarta i nordstaterna som ett avskräckande exempel, med ”vicious Negrophobia and racial discrimination and a cruelly exploited white working class.” Det egna hushållet framställdes istället med orden “our family, white and black”. Det var inte en familj präglad av jämlikhet eller utan inslag av repression, men det var inte ovanligt att slavägarsönerna arbetade ihop med slavar eller lärde sig viktiga praktiska färdigheter av dem. Relationen till vita anställda, utanför “our family, white and black”, var en annan. De tillhörde inte hushållet och kunde inte nödvändigtvis räkna med slavägarnas stöd i konflikter.
Makarna Genovese identifierade den teologi och samhällsteori som legitimerade slaveriet, ofta riktad mot det anonyma och osäkra lönarbetet och den själlösa kommersialismen. Det var allmänt accepterat, även bland många abolitionister, att de svarta arbetade sämre än de vita. Abolitionisten Wentworth Higginson, som själv anfört svarta trupper, beskrev dem exempelvis som ”simple, docile, and affectionate almost to
the point of absurdity.” Higginson beskrev dem däremot som modiga, något många andra abolitionister var tveksamma till. Ofta beskrevs slavarna som ”lazy, unreflecting, childlike”, paret Genovese noterade att många slavar medvetet utnyttjade denna föreställning för att slippa arbeta alltför hårt. Många slavägare beskrev i gengäld sin position som ett krävande ansvar, att det snarast var slavarna som ägde dem och deras tid. Bland annat såg man mellan fingrarna med regelbundna stölder och långsamt arbetstempo. Slavägarhustrun Caroline Merrick beskrev sina känslor efter slaveriets avskaffande med orden ”thank heaven! I too shall be free at last”.
Idag kan det framstå som löjeväckande hur många slavägare försökte övertyga sig själva om att deras slavar älskade dem, och att de sökte efter uttryck för sådan kärlek. Paret Genovese noterade att det ibland var retorik från slavarnas sida avsedd att förenkla och förbättra tillvaron, och att det ibland var verklighet. Före detta slavar vittnade om att många av dem hejade på de unga soldaterna som gick ut i krig under sydstatsflaggan, om än inte nödvändigtvis för att bevara slaveriet utan snarare för att det var unga män man växt upp med och tyckte om. De vita, både i nord och syd, trodde ofta att de svarta skulle dö ut om de utsattes för den fria marknaden. Många slavägare var övertygade om att slavarna skulle vägra befrias, ett typiskt citat är ”there are few slaves, we believe, in the Southern country who would change their present condition, which is one of dependence, for all the advantages which freedom would bring.” Man lyfte flitigt fram exempel på fria svartas misär i nordstaterna som ett bevis på det egna systemets förträfflighet.
Paret Genovese beskrev den paternalistiska världsbild slavägarna utvecklade. Men de konstaterade att den var ett fatalt självbedrägeri, med flera motsägelser. Bland annat utgick den från att slaveriet var det bästa för slavarna, men slavar som utmärkt sig belönades trots detta med frihet. Det fanns också en utbredd rädsla i slavägarfamiljerna för vad deras kärleksfulla ”familj” kunde hitta på mot dem, oftare uttryckt i dagböcker än i mer officiella sammanhang. Synen på slavarna ställdes på sin spets under kriget. Flera slavägare tog med sig slavar i fält, främst som betjänter men även som soldater och gerillakrigare. Både nord- och sydstatare kom över tid ofta att respektera sina svarta vapenbröder, till synes ägde denna process rum lättare i sydstatsarmén. Men i Konfederationen väckte rekryteringen av svarta soldater mer besvärliga principiella frågor. Howell Cobb summerade dem med orden ”you cannot make soldiers of slaves, nor slaves of soldiers… if slaves will make good soldiers, our whole theory of slavery is wrong.” Många slavar betraktade nordstatsarmén som skövlande inkräktare, men de var sällan särskilt positiva till att kämpa för att bevara slaveriet. Det är mot bakgrund av paret Genoveses beskrivning tveksamt om slaveriet skulle ha överlevt som social institution ens om sydstaterna gått segrande ur kriget.
Sammantaget är paret Genoveses studie en fascinerande inblick i historien. Verkligheten visar sig ha varit mer komplex än dagens bilder av den, bland annat möter vi paternalistiska sydstatare genuint chockerade av rasismen i nordstaterna och Kanada, vi inser också att abolitionisterna inte var en homogen grupp. Men den verkliga behållningen av studien är att paret Genovese, utan att explicit referera till Gramsci, identifierade den inbyggda motsättningen i slavägarnas världsbild, sammanfattad av den före detta slaven Lewis Clark, ”there is nobody deceived quite so bad as the masters down South; for the slaves deceive them, and they deceive themselves.” De var väl belästa i antik historia och filosofi, men vägrade ta till sig Cato den äldres karga ”våra slavar är våra fiender” eller det romerska ordspråket quot servi, tot hostes, ”alla slavar är fiender”. Istället utvecklade de en paternalistisk världsbild de ställde mot nordstaternas lönesystem. James W. Drane från Mississippi kunde om nordstatsarbetsgivare säga att “their servants hate them; ours love us. My n###s would fight for me and my family.” I efterhand kan en sådan världsbild upplevas löjeväckande, i synnerhet när den tillhör den förlorande sidan, men paret Genoveses ideologianalys påminner oss om att vi kan ställa samma fråga idag. Vilka är de avgörande motsägelserna i vår samtida elits världsbild, vilka är deras ”fatal self-deceptions”? Det kan ligga nära till hands att betrakta elitens relation till det importerade proletariatet som snarlik slavägarnas, men manageriellt-kollektivt snarare än personligt-paternalistiskt. Det kan även finnas andra väl så avgörande självbedrägerier som är svårare att få syn på. En sådan är den övervikt av manipulativa men kortsiktiga ”rävar” i den manageriella eliten som Samuel Francis identifierade. En annan är manageriatets konfliktfyllda relation till de nationer de administrerar och är sprungna ur. Paret Genovese erbjöd ett värdefullt perspektiv för att kunna göra sådana ideologianalyser.
Om skribenten: Joakim Andersen
