På Fars Dag kan det vara lämpligt att närmare betrakta den traditionella synen på familj och faderskap. Traditionalisten Julius Evola tar upp detta i boken Revolt Against the Modern World. Den traditionella inställningen kan vara magstark för många, men är ändå användbar att jämföra dagens inställning mot så att man lättare hittar en personlig syntes.
Evola skriver huvudsakligen om de adliga, prästerliga, högrekastiga, aristokratiska grupperna, eftersom det var dessa som hade egna riter, guddomliga förfäder, och en egen tradition. Plebejerna hade inte detta, och är därför av mindre intresse för den milt sagt politiskt inkorrekte Evola.
Familjen som sakral institution
I den gamla patricierfamiljen var faderns auktoritet baserad på just dessa riter, familjen kan alltså ses i första hand som en religiös institution vars uppgift är att föra dem vidare. Och det var faderns uppgift att se till att riterna, ättens traditioner och minnet av förfäderna, fördes vidare. Evola skriver i kapitlet On the Primordial Nature of the Patriciate:
The ritual and sacral element was the foundation of the authority of both the higher castes and of the father in the ancient patrician family. In Western Aryan societies such as Greece and Rome, the pater familiae originally enjoyed a status similar to that of the priest-king. The term pater was synonymous with king… it conveyed the idea of a spiritual authority as well as that of power and majestic dignity. According to some views with which I totally concur, the state is an application on a larger scale of the same principle that in the beginning constituted the patrician family. Therefore the pater, though he was the military leader and the lord of justice of his relatives and slaves, in primis et ante omnia was the person entrusted with performing those traditional rites and sacrifices proper to every family, the rites and sacrifices that constituted its nonhuman legacy.
Faderns roll var till exempel att hålla den heliga elden levande (i många indo-ariska kulturer spelade en sådan eld en central roll, Are Waerland har skrivit om dess roll i det gamla nordiska samhället och de flesta torde ha hört talas om eldkulten i det gamla Iran).
Faderns roll som representant för det mer-än-mänskliga, och som ansvarig för att föra ättens traditioner vidare, innebar att han hade absolut makt över sin familj. Evola nämner att han kunde sälja eller döda sina barn (utan att sätta sig in i detta synsätt kan man antagligen aldrig förstå fenomenet hedersvåld, även om man sedan kanske inte sympatiserar med det eller ser det som annat än en degenererad och tragisk spillra av en traditionell världsbild).
Intressant är att denna syn på familjen som i första hand en gemenskap kring en rit, innebar att den som fick ta del av en ätts riter var en del av den, liksom den släkting som lät bli eller förbjöds att delta, inte längre var medlem. Adoption var alltså en naturlig möjlighet i det traditionella samhället (även om det är underförstått att kraven för detta var höga, och alltså inte av sentimental natur som i dagens samhälle. I någon mån ansåg man även att blodet spelade en roll för traditionens och riternas överförande).
Evola och dagens situation
Som synes lägger Evola ribban så högt för hur en familj ska vara, att han sedan kan dra slutsatsen i Ride the Tiger att det inte ens är lönt att försöka bilda en egen familj i Kali Yugan. Detta är symptomatiskt för Evola, och han dog också utan känd avkomma.
Evolas höga krav och ”rönnbären är sura”-mentalitet skulle dock innebära att traditionalismen dog ut med varje ny generation av traditionalister. Man bör även notera att varje folk har en egen syn på relationen mellan könen, och den nordiska är historiskt en av de mer jämställda. Detta innebär bland annat att vi som nordiska traditionalister inte behöver sträva efter den mycket auktoritära familj, där mannen bestämmer och kvinnan tiger, som finns i Medelhavsländernas tradition.
Som traditionalistisk pater familias bör man därför förvisso sträva efter att föra traditioner och en högre visdom vidare till sina barn. Däremot är det tveksamt om man i vår tid kan sälja eller döda vanartiga barn, eftersom detta förutsätter en mer-än-mänsklig kvalitet även hos en själv som knappast är vanligt förekommande idag. Man måste här skilja mellan former och innehåll.
På samma vis har våra föräldrar idag sällan särskilt mycket tradition att föra vidare, och därför är det inte aktuellt att lyda dem obetingat. Vi bör respektera dem, och seriöst försöka snappa upp den information om våra förfäder och gamla tider och dess visdom som de har. Men normalt innebär uppgiften att föra en tradition vidare i vår tid också ett personligt ansvar, och en kreativ handling. Det centrala man kan ta med sig från Evolas beskrivning av pater familias är det ansvar som ligger på en som förälder, och den syn på samhället som en union av relativt autonoma familjer som den innebär.
Om skribenten: Joakim Andersen
