Svärmsamhället

Aktuellt, Konservatism, Kultur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Den tysk-koreanske filosofen Byung-Chul Han är en av vår tids mer givande tänkare. Inspirerad av Heidegger, katolsk teologi och Carl Schmitt har han bland annat skrivit om det överlastade prestations- och trötthetssamhället. Han har även analyserat vad den nya teknologin gör med samhället, här influerad av McLuhan. ”Mediet är budskapet” enligt McLuhan, han påpekade 1964 att vi var oförberedda på hur den nya elektroniska teknologin skulle förändra det gutenbergska samhället. Enligt Byung-Chul Han är vi idag lika oskuldsfullt okunniga vad gäller den nya digitala teknikens effekter. Det nya mediet omprogrammerar oss och vårt samhälle. Han beskriver mer i detalj hur i läsvärda boken In the Swarm.

Hans analys tar upp hur den digitala revolutionen påverkar samhälle, politik, kultur och psykologi. Samhället förlorar bland annat inslaget av respekt, respekt förutsätter en distans och en privat sfär. De bryter samman under digitaliseringen. ”Civil society requires respectfully looking away from what is private. Taking distance is what constitutes the public sphere” skriver Han. Han utgår från Benthams tankar och jämför det digitala samhället med en panoptikon där alla hela tiden är observerade, ”the occupants of the digital panopticon are not prisoners. Their element is illusory freedom. They feed the digital panopticon with information by exhibiting themselves and shining a light on every part of their lives.

Detta digitala panoptikon är alltså frivilligt, ”självvalt” (jämför Lasch och det narcissistiska samhället). Men det innebär samtidigt att det verkliga framstår som underlägset det digitala, som defekt genom sina krav och sin fulhet (”nowadays the images are livelier than the people”, jämför Debord och Vaneigem). Människor väljer att ”dygna” TV-serier, Facebook och porr framför verkliga relationer av olika slag. Byung-Chul skriver om detta att ”the efficiency and convenience of digital communication are leading us to avoid direct contact with real people. Increasingly, we avoid contact with the real, in general. Digital media are making our real counterparts fade more and more.” Men detta leder också till det socialas och massans sammanbrott, och för oss diskret över till Byung-Chuls resonemang kring det politiska.

Här utgår han bland annat från Carl Schmitt och Le Bon, och en kritik av Negris och Hardts optimistiska tankar om ”multituden”. I det digitala samhället finns ingen ”multitud”, bara isolerade individer som istället för handlingskraftiga och rasande massor bildar kortlivade och upprörda ”svärmar” och ”skitstormar” på nätet. Byung-Chul frågar sig schmittianskt anstruket om demokratin är möjlig när det inte finns något egentligt ”vi” längre. Vi känner igen Houellebecqs dystopi i stycken som ”contemporary society is not shaped by multitude so much as solitude. The general collapse of the collective and the communal has engulfed it. Solidarity is vanishing. Privatization now reaches into the depths of the soul itself. ” Medborgaren ersätts av konsumenten, ”hen” som inte tar ansvar för det gemensamma utan ”shoppar” eller rentav ”likear” politik. Byung-Chul omdefinierar också Schmitts suverän, uppdaterar begreppet till den digitala eran, ”sovereignty means being able to produce absolute quiet—eliminating all noise and making all others fall silent in a single stroke.”

Så långt är Byung-Chuls beskrivning av det digitala samhället ingen munter läsning. Men det blir värre. Kulturen, rentav tänkandet som sådant, omöjliggörs av digitaliseringen. Att tänka kräver lugn och ro, det tar tid. ”The medium of thinking is quiet. Clearly, digital communication is destroying quiet and calm. Addition— which generates communicative noise—does not follow the way of spirit.” Att tänka kräver också motstånd, det negativa i en dialektisk process. Här är Byung-Chul tydligt influerad av Hegel, resultatet är fruktbart. I det digitala samhället slipper vi det negativa, vi kan sitta och ”likea” saker vi redan från början vet att vi gillar. Resultatet är infantilt. Byung-Chul skiljer också mellan information och sanning, ”information is cumulative and additive, whereas truth is exclusive and selective.” Ett övermått av information kan leda till IFS (Information fatigue syndrome), men inte till någon utveckling eller visdom.

Som god heideggerian beskriver Byung-Chul också vad digitaliseringen gör med människan. Den tänkande människan som handskas med sin värld reduceras till en fingrande figur (”digital man fingers the world, in that he is always counting and calculating. The digital absolutizes numbers and counting”, jämför Guenon och det kvantitativas välde). Heideggers värld, en värld av ”jord och himmel, dödliga och guddomar”, bondens värld, försvinner i den digitala stormen. Poetiskt inleder Byung-Chul boken med ett citat från Faust, ”mina tårar strömmar; jord, ta tillbaka ditt barn!

Men det digitala samhället är inte bara yta. Där finns, i djupen, också aktörer som samlar in, analyserar och manipulerar all denna data. Byung-Chul nämner särskilt Big Data och säkerhetstjänster, gränserna mellan dem är idag flytande. De har här tillgång till vad Han kallar det digitala omedvetna. Han kompletterar här Foucault, den foucauldianska biopolitiken har idag ersatts av psykopolitik. ”Psychopower is more efficient than biopower insofar as it watches over, controls, and influences human beings not from outside but from inside. Digital psychopolitics is taking over the social behavior of the masses by laying hold of, and steering, the unconscious logic that governs them.

Sammantaget är In the Swarm ett synnerligen värdefullt stycke civilisationskritik. Byung-Chul konverserar med Benjamin, Barthes och Le Bon, men inflytandet från Heidegger, Hegel och Schmitt visar sig särskilt givande för att förstå ”svärmsamhället”. En brist är den nedtonade klass- och maktanalysen, som ironiskt nog dyker upp i den annars träffsäkra kritiken av Negri och Hardt. ”Negri and Hardt do not recognize this logic of self-exploitation, which is much more efficient than allo-exploitation.” Detta betyder bland annat att analysen av ”skitstormar” blir för generell, skitstormar som riktas uppåt respektive nedåt skiljer sig åt och har olika potential, olika mått av raseri.

Som läsare får man oavsett vilket en givande, och bitvis kuslig, inblick i hur den digitala revolutionen omformar samhälle och människa, detta oavsett om man som läsare anser sig vara höger eller vänster, troende eller ateist. Vad bör då göras, frågar sig sannolikt en och annan. På det individuella planet torde det i hög grad handla om att vara medveten om det digitalas lockelser, och att ha en instrumentell relation till det. Att sätta tidsgränser och att aktivt välja bort de mest skadliga formerna kan vara exempel på det. På ett kollektivt plan kan man tänka sig sfärer där det digitala portförbjuds. Alternativet är att vi blir isolerade, fingrande hikikomoris som inte längre kan tänka eller handskas med verkligheten.