Fortfarande kan man tävla i politisk korrekthet, fortfarande kan man vinna pluspoäng i vissa kretsar genom att överträffa varandra i märkliga påståenden och verklighetsfrånvända värderingar. Detta demonstrerar Hollands justitieminister Piet Hein Donner, när han förklarar att han inte har några invändningar om en majoritet av de holländska väljarna bestämmer sig för att införa sharia. Artikeln finns att läsa här.
Det finns flera aspekter av detta som är märkliga. För det första så säger Donner att demokratins essens är att ”majoriteten styr”. Den som satt sig in något i tankarna bakom de västerländska statsskicken vet dock att detta inte är hela sanningen. För att ett land ska räknas som en demokrati måste det även finnas ett visst mått av individuella rättigheter, man kan till exempel inte tortera medborgare och fortfarande räknas som en demokrati.
Märkligt är också att de politiskt korrekta skulle kunna leva med att sharia införs, men inte med att massinvandringen begränsas. Kort sagt, Donner har inga problem med att immigranter inför sin egen lagstiftning så snart de blivit i majoritet, men om landets urinvånare politiskt försöker att förhindra att immigranterna blir i majoritet, så är de ”hatare” och sannolikt även ”antidemokratiska”. Den som inte kan identifiera något patologiskt i Donners och de politiskt korrektas inställning i den här frågan, har uppenbara problem.
Men det märkligaste, det som visar hur verklighetsfrånvända Donner och hans kollegor blivit, är att han utan att blinka kan säga att det måste vara möjligt för muslimska grupper att ta makten med demokratiska medel i Holland. När man helt allvarligt kan säga något sådant, så har man lyckats att helt göra sig av med varje spår av etniskt medvetande. Man ser sig då inte längre som holländare, och kan inte se något konstigt med att holländare ska leva under icke-holländsk lag. För om man ska utgå ifrån Donners ideal: demokratins essens är att majoriteten bestämmer över minoriteten, så kommer holländarna att få leva under sharia så snart en majoritet av muslimer fattar det beslutet.
Men om inte annat drar nog de flesta normalbegåvade holländare slutsatsen att man måste undvika att bli minoritet i sina fäders land, när de hör Donners märkliga påståenden. På så vis kanske till och med Donner gör lite nytta.
Donner och hans gelikar som last men
När man vill förstå fenomenet Donner, som utan att fundera över det hela är beredd att ge bort sina fäders land och döma sina barn att leva under en främmande lag, så kan det vara värt att återknyta till Nietzsche. På sitt sätt är nämligen Donner nihilist, genom att han menar att det inte finns något värde i att ens eget folk kontrollerar sitt land, sin födslorätt. Antagligen har den etniska nihilismen gått så långt hos Donner att han inte ens tycker att det finns något sådant som en födslorätt, eller ens ett holländskt folk. Detta är samma speciella nihilism som får vissa svenska politiker att bräka att ”det finns inga svenskar” och ”men vad är egentligen svenskt”.
Nihilism kommer i många olika förpackningar, och det finns flera olika sorters nihilister, vissa charmigare än andra. Den typ av etnisk nihilist som Donner representerar förklaras nog bäst genom Nietzsches begrepp ”the last men” från Så talade Zarathustra. Det rör sig om en särskild människotyp, som är förvekligad och inte vågar göra eller tänka något som kan vara jobbigt, extremt eller stort. Att i dagens läge försvara det egna folkets rätt till det egna landet är kort sagt både för jobbigt och för extremt för the last men. Ett utdrag om dessa ”sista män” nedan:
I tell you: one must still have chaos in oneself, to give birth to a dancing star. I tell you: you have still chaos in yourselves.
Alas! There comes the time when man will no longer give birth to any star. Alas! There comes the time of the most despicable man, who can no longer despise himself.
Lo! I show you the Last Man.
”What is love? What is creation? What is longing? What is a star?” — so asks the Last Man, and blinks.
The earth has become small, and on it hops the Last Man, who makes everything small. His species is ineradicable as the flea; the Last Man lives longest.
”We have discovered happiness” — say the Last Men, and they blink.
They have left the regions where it is hard to live; for they need warmth. One still loves one’s neighbor and rubs against him; for one needs warmth.
Turning ill and being distrustful, they consider sinful: they walk warily. He is a fool who still stumbles over stones or men!
A little poison now and then: that makes for pleasant dreams. And much poison at the end for a pleasant death.
One still works, for work is a pastime. But one is careful lest the pastime should hurt one.
One no longer becomes poor or rich; both are too burdensome. Who still wants to rule? Who still wants to obey? Both are too burdensome.
No shepherd, and one herd! Everyone wants the same; everyone is the same: he who feels differently goes voluntarily into the madhouse.
”Formerly all the world was insane,” — say the subtlest of them, and they blink.
They are clever and know all that has happened: so there is no end to their derision. People still quarrel, but are soon reconciled — otherwise it upsets their stomachs.
They have their little pleasures for the day, and their little pleasures for the night, but they have a regard for health.
”We have discovered happiness,” — say the Last Men, and they blink.
Om skribenten: Joakim Andersen
