Etnopluralismen är en av de mest fruktbara trenderna i modern ”högerextremism” (även om det inte finns något som nödvändigtvis är ”höger” i den. I delar av den utvecklingskritiska ”vänstern” ingår en förståelse för hur den moderna kapitalismen förstör inhemska kulturer, och en insikt att detta är dåligt. Den intresserade kan börja med Rodolfo Stavenhagen och hans koncept etno-utveckling. Även ”vänster”-rörelser som Black Panther Party och Nation of Islam utgår från principen ”separation, not segregation”). I korthet går den ut på att ingen etnisk grupp är mer värd än någon annan (de har även en biokulturell aspekt när de definierar en etnisk grupp bör tilläggas), och att de alla har rätt till existens, och att den mångfald som finns idag av etniska grupper är värd att bevara.

Etnpluralistiska tankar går att finna hos många aktörer idag, de svenska Nationaldemokraterna grundar tämligen explicit sitt parti på dem. Den ledande tänkaren torde vara amerikanen Richard McCulloch.

Etnopluralismens grundtankar finner starkt stöd i flera olika traditioner. Hinduismens syn har vi redan behandlat i inlägget om kastväsendet, och hur det är tänkt att skydda unika grupper och kulturer. Även i Islam finns det en etnopluralistisk kärna, vilken tydligt demonstreras här:

”O Mankind, We created you from a single (pair) of a male and a female and made you into nations and tribes, that you may know each other. Verily the most honored of you in the sight of God is he who is the most righteous of you” (Quran 49:13) De flesta muslimer jag diskuterat nationalism med tolkar den som att eftersom Allah skapat flera olika nationer, innebär det att deras existens är något gott. Naturligtvis finns det en problematik i Islams praxis av expansion, där ett språk och en religion sprids, men den traditionella grundtanken går ändå att spåra.

Samma grundtanke går att finna i katolicismen, där man återkommer till Bibelns användande av uttrycket ”folken/nationerna”. ”Gå ut till folken och predika”, beskriver status quo, medan ”folken kommer att välsignas i det Nya Jeruslaem” beskriver hur de kommer att existera i evighet. Det är även därför vår nya påve kan försvara folken och Europa mot globalism och masochism. Han har en rik katolsk historia att återknyta till.

Ett par skillnader
Men etnopluralism och traditionalism är inte identiska. Traditionalismen ser nationen som ett naturligt faktum, som har rätt att existera (lite som Bakunin alltså). Detta innebär inte att nationalstaten är Traditionens ideala politiska organisationsform. Detta är istället Imperiet, där flera olika nationaliteter samlas under en Kejsare (eller en Kalif) och de högre ideal och den högre spiritualitet denne står för. Det är tydligt att för Evola är något av det mest inspirerande i historien de pan-europeiska, pan-imperiella, brödraskapen, som Tempelriddarna och SS. Män kom från alla de europeiska nationaliteterna för att kämpa för samma ideal.

Samtidigt får man minnas att traditionella Imperier i mycket få fall utraderade några nationaliteter. Det är först med 1800-talsnationalismen som de blev konflikthärdar, med strider om officiella språk, resursfördelning och så vidare.

Etnopluralismen kan också drivas till etnomasochistiska extremer, detta gäller exempelvis frågan om en europeisk Reconquistas vara eller icke vara. En extrem etnopluralism kan omöjliggöra varje form av repatriering och assimilering.

Avslutningsvis några ord om Schuon. Schuon var övertygad Muslim, och detta innebär att han utifrån Traditionen är tvungen att försöka rättfärdiga varje handling som Muhammed utförde under hela sitt liv (detta är det stora problemet med Schuon). Detta inkluderar folkmordet på de judiska beduinerna, vilket paradoxalt nog innebär att den annars så fredlige Schuon tvingas lägga in en brasklapp om folkmord i sin verion av Traditionen. Han rättfärdigar detta med de historiska folkmorden i Gamla Testamentet, och menar att vissa folk var så korrupta att det bästa var att bara utrota dem. För oss som ser Gamla Testamentet som en blandning av traditionella lärdomar och historiska händelser, är det betydligt lättare att motsätta sig folkmord än det var för den stackars Schuon.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.