Estetiken har sin grundläggande distinktion fult och vackert, moralen har sin mellan rätt och fel, ekonomin har sin mellan lönsamt och olönsamt. Men vad har politiken? Vad är egentligen politik, vad är politikens kärna? För att besvara dessa frågor vänder vi oss till den nazianstrukne tyske filosofen och juristen Carl Schmitt.
Vän/fiendedistinktionen
För Schmitt står den politiska distinktionen mellan vän och fiende. Det är ytterst en existentiell distinktion, eftersom fienden är den som hotar ens särart till den grad att en fysisk konflikt är en möjlighet. Vänskapen däremot är ett intimt förhållande av samhörighet, en grupp människor som står enade mot en annan grupp av fiender.
Politiska filosofer har ofta skiljt mellan fienden och motståndaren/rivalen. Fienden hotar ens särart, hotar själva ens existens, motståndaren är mer som en släkting som man just för tillfället har en intressekonflikt med. På så vis definierade Plato det hela, och han ansåg därför att det bara var mot barbarerna som grekerna kunde föra verkliga krig. Deras inbördes fejder var inga riktiga krig, utan just fejder. På samma vis kan man välja att se Europa som en gemenskap, där etnosfären tillåter rivalitet men där krig som Första och Andra världskrigen är tragiska brödramord. Dessa världskrig kom till stånd eftersom Europas verkliga fiender bland annat utnyttjade en förväxling av det politiska och det etiska, till att få det att framstå som ett krig mot oetiska icke-människor.
Schmitt påpekar att den politiska distinktionen inte behöver ha något med etik, ekonomi eller estetik att göra. Fienden måste inte upplevas vara ful, ond eller olönsam, utan det räcker att han hotar den egna särarten på ett existentiellt sätt. I den moderna eran har det dock blivit allt vanligare att förneka det politiska och istället framställa fienden som en ogärningsman. På det viset förvandlar man fienden till en icke-människa, utan mänskliga rättigheter och människovärde. Man påstår ofta även att det inte är krig man för mot fienden, utan att det rör sig om juridiska aktioner, aktioner för mänskligheten och så vidare. Resultatet är att exempelvis USA idag utför en mängd militära operationer utan att förklara krig innan. Det är tydligt när man läser Schmitt att han ser detta som en oroande utveckling, krig som förs i mänsklighetens namn har en tendens att bli väldigt grymma (”detta är inte ett krig, detta är en bestraffning av ondskan”).
Den politiska enheten
Den politiska enheten är den som har ius bellum, alltså rätten att förklara ett krig, att välja vän och fiende. I vår tid är det normalt en nationalstat. Schmitts nationella grundsyn gör att han implicit verkar se på det hela på följande vis: först finns det ett folk. Det står mot andra folk som hotar det. Folket organiserar sig därför i en politisk organisation, och denna behövs för att folket skall överleva i en farlig omvärld.
Detta är emellertid implicit (och kan vara min övertolkning), och Schmitt citerar även Hobbes. Hur som helst delar han den konservativa grundsynen på människan. Människan är ett farligt djur. Beskydd och Lydnad är det som politiken byggs på ihop med Vän/Fiendedistinktionen.
Så länge staten kan starta krig mot Fiender, är det en politisk organisation. Men Schmitt är även medveten om att vänner och fiender kan dyka upp även inrikespolitiskt. När religiösa, sociala, etniska eller andra inrikespolitiska motsättningar når en sådan intensitet att medlemmarna av dessa grupper är beredda att dö och att döda för dem, har de blivit politiska. Och samtidigt har staten förlorat sin suveränitet. Den måste då ta del i en politisk kamp, i form av ett inbördeskrig, för att krossa sina fiender på hemmaplan. Antingen vinner staten, eller så vinner dess utmanare och en ny ordning föds.
Schmitts ”antisemitism” förklaras politiskt, han tycks inte ha haft något emot individuella judar utan citerar flera av dem med respekt. Inte heller får man intrycket att Schmitt var rasist. Hans problem är snarare politiskt, i form av att han ogillade existensen av grupper med dubbla lojaliteter i den politiska enheten (och judendomen var en av den tidens mycket få tyska minoriteter. Vad Schmitt skulle ha sagt om det ”mångkulturella” samhällets myriader av olika lojaliteter och otaliga konflikter kan vem som helst själv gissa sig till).
Schmitt och bourgeoisien
Schmitt urskiljer en oroande utveckling i bourgeoisiens förhållande till det politiska. Bourgeoisien har nämligen blivit en apolitisk klass, en klass som försöker förneka det politiska. Istället vill den att etik (mänskliga rättigheter och så vidare) och ekonomi ska vara allenarådande. En sann individualist vägrar staten rätten att beordra människor att dö och döda för sin särart. Schmitt refererar här till Hegels beskrivning av borgaren: Hegel also offers the first polemically political definition of the bourgeois. The bourgeois is an individual who does not want to leave the apolitical riskless private sphere. He rests in the possession of his private property, and under the justification of his possessive individualism he acts as an individual against the totality. He is a man who finds his compensation for his political nullity in the fruits of freedom and enrichment and above all in the total security of its use. Consequently he wants to be spared bravery and exempted from the danger of a violent death. Skillnaden mot den indo-europeiska och heroiska inställningen till det politiska är milt talat markant.
Schmitt gör skickligt narr av dem som tror att det politiska kan avskaffas. Om ett folk plötsligt förklarar att det framöver inte kommer att föra krig, konstaterar Schmitt kallt att det kommer då att finnas andra politiska makter som träder in som ”beskyddare” av detta livsovilliga folk. Och med beskydd kommer kravet på lydnad, varför det lilla folket då uppgår i en annan politisk enhet. Och det politiska består därmed.
Följande nietzscheanskt socialdarwinistiska, men inte desto mindre sanna, citat belyser Schmitts perspektiv:
If a people no longer possesses the energy or the will to maintain itself in the sphere of politics, the latter will not thereby vanish from the world. Only a weak people will disappear.
Schmitts relevans idag
Schmitt ger oss verktyg för att förstå det politiska. Han ger oss också verktyg att som högerradikaler tona ned rasfetischismen, och istället fokusera på det mångkulturella samhället som ett politiskt problem. Vad händer den dag Sverige hamnar i konflikt med exempelvis en muslimsk gruppering? Hur reagerar då våra hundratusentals muslimer? Väljer de då att vara våra vänner eller fiender? Hur ska man se på framväxten av grupper i förorterna som förbehåller sig rätten att själva välja vänner och fiender, och som själva försöker skapa relationer av beskydd och lydnad? Sådana frågor görs tydliga av Schmitts teoretiska ansats (samtidigt som den tillåter en betydande flexibilitet och realism i vårt val av vänner, även om man kanske inte behöver gå så långt att man gör definitionen av vem som är svensk till en politisk fråga, en fråga om lojalitet).
Den sena vänstern har också utnyttjat Schmitts insikter. Chantal Mouffe delade hans insikt om att vänner och fiender alltid kommer att finnas. För att säkra det mångkulturella och ”toleranta” samhället menade hon därför att taktiken för vänstern måste vara att göra ”de intoleranta” till den inhemska Fienden. Man kan inte säga annat än att de lyckats med detta, oavsett om de sedan läst Mouffe eller inte. Och frågan är hur vi bäst bemöter deras taktik. Detta har redan diskuterats i inlägget om Historiska block och högergramscianism.
.jpg){kind=link}
Lämna ett svar