Detta brev skrevs för många år sedan och i ett helt annat sammanhang, när jag likt en annan Idiot för­sökte omvända en Aglaja till en mer positiv och konstruktiv syn på livet. Varför ge sig in på något så­dant? Och varför lyckas det aldrig? Varför är det så gott som omöjligt att omvända människor genom argument och diskussioner? Därför att vi inte kan förändras. Det borde väl du om någon veta, din Idi­ot! Vi kan bara bli vad vi redan är. Och blir vi inte det så blir vi ingenting alls. Allt ressentiments källa: att inte bli, inte kunna bli, inte orka vilja bli det som man trodde, önskade och hoppades att man skulle bli, samtidigt som man tvingas se hur andra ”hur lätt som helst” förverkligar sina mål och drömmar, vilka kanske dessutom är desamma som dem man själv en gång hade. Och hela tiden utan att kunna se, utan att vilja se att hindret för drömmarnas förverkligande aldrig fanns hos världen, hos det s.k. samhäl­let, hos de andra, utan inom en själv. Där och bara där. Besvikelse, bitterhet, hat… Den som tycker sig se att brevets författare försöker övertyga sig själv om det riktiga i det han skriver har kanske inte helt fel. Men det innebär inte att han gör fel i att försöka övertyga sig. Kanske kan brevet bidra till att stärka andarna? Om de nu behöver stärkas. Fast det behövs alltid! Anden är ingen konstant.

Brev om det fullständiga bejakandet

”För dem, som mäktar det, är världen god.” – Vilhelm Ekelund

”Men livet är inte en dröm. För den kristne är livet till och med raka motsatsen. Det är inför den första av alla plikter, den att acceptera livet som det är, som romantikern sviktar.” – François Mauriac

Din fråga: ”Varför är livet så hemskt?” Mitt svar: ”Därför att det är så svårt att älska.”

Är det svaret en djup sanning, ett misstag eller bara tomt prat? Det avgör man kanske själv! Om man förändras på djupet av en idé så är den väl djup? Fast för att en idé skall kunna förändra något behöver den å andra sidan inte vara sann; det räcker gott att man tror att den är det. Kanske är vi tvungna att nöja oss med förhoppningen att det bara är sanningen som kan förändra oss på ett verkligt djupgående och varaktigt sätt.

Så kommer den oundvikliga följdfrågan: ”Men varför är det då så svårt att älska?” ”Kan du säga mig något om det, min vän, för det är något som ofta plågar mig?”

Till en bejakandets psykologi

Att älska är att bejaka. Det är att öppna sig för något som är oberoende av en själv, att våga se det så­dant det är i sig självt och kunna ta emot det helt och fullt i denna form. Det är att öppna sig för något i världen samtidigt som man öppnar sig för sig själv.

Kärlek och begär är, vilket ofta har påpekats, två skilda ting. Att begära är att vilja ta och äga, att vilja styra och göra om efter sina egna önskemål. Men vi skall inte låta denna skillnad vilseleda oss, för det är bara den som kan begära som också kan älska. Den som inget begär vill heller inget, och den som inget vill kan inte heller känna något på allvar. Den kärlek som förändrar sitt föremål utan att därvid själv för­ändras upplöser i själva verket sig själv.

Det djupaste kärleksförhållandet är det som växer fram mellan fria och självständiga mänskliga indi­vider vilka är varandras jämlikar i allt väsentligt – i styrkan hos den kärlek som de hyser för varandra lik­som i allting annat. Kärlek är här att ge och ta i en form där givandet och tagandet blir till ett och det­samma, där den som ger blir den som tar och den som tar blir den som ger: kärlekens osmotiska öp­penhet och ömsesidighet. Den fullkomligt ömsesidiga och harmoniska kärleken är kanske det sällsyn­taste av allt. Fast det finns kärlek av andra och rentav djupare slag än den mellan människor.

Vårt behov av att älska uppkommer som en följd av omfattningen och ofrånkomligheten hos våra individuella begränsningar. Det är genom kärleken som vi kan övervinna eller åtminstone mildra våra många och stora begränsningar. Kärleken är psykets komplementärprincip.

Bejakandet av en sak kan inbegripa förnekandet av någon annan. Man kan bejaka en sak därför att det finns något annat som man inte vill se eller kan acceptera eller som man önskar vore annorlunda än det är. I sina ytligare och svagare former kan kärleken fungera som ett sätt att dölja eller förvanska vissa be­svärliga aspekter hos tillvaron. Ju mer självupptagen kärleken är desto vanligare är det att den fungerar på detta sätt.

Kärleken kan vara ett uttryck såväl för styrka och mod som för svaghet och feghet. Den kan vara klarsynt och illusionslös eller förvirrad och fanatisk. Den kan vara handlingskraftig och självuppoffran­de av kunskap och mod eller av spontan och oreflekterad godhet eller tvärtom av okunnighet om den verkliga naturen hos det man kämpar emot, liksom den kan vara den intelligentes men feges flykt un­dan en övermäktig och alltför riskabel verklighet. Men den verkliga kärleken, kärleken i dess djupaste och allomfattande form, är alltid klarsyn och mod i förening.

Den form av bejakande som jag tänker på här är inte av det slag som drivs fram och styrs av ett behov av att avlägsna eller dölja något därför att det väcker olust och obehag, för att det är farligt och skräm­mande eller för att det inte går att förstå.

Att låta begäret efter kroppsliga njutningar styra ens liv, att i alla sammanhang jaga efter uppmärk­samhet och socialt erkännande, ett fanatiskt engagemang för någon politisk ideologi eller rörelse, själv­utplånande religiös kärlek, måttlöst idrottsutövande eller kanske en alltuppslukande samlarmani – ex­emplen är många. Dessa sinsemellan så olikartade livsinställningar är i ett väsentligt avseende besläktade med varandra: de utgör alla begränsade och begränsande bejakanden av tillvaron, är alla hängivelser för en sak med uteslutande av allting annat. Det är i själva verket i detta som en stor del av deras kraft och lockelse ligger. De sätter gränser för världen och gör livet enklare och överskådligare. De skyler över det skrämmande och oroande och ersätter den nakna och brutala erfarenheten med lockande och spännan­de bilder av en idealiserad eller rentav påhittad verklighet. De skapar mening och sammanhang där det annars bara hade funnits ovisshet och tomhet. Kort sagt: de är en slags lögner; de är böjelser och reak­tionssätt hos svaga, osäkra och okunniga människor.

Under gynnsamma yttre omständigheter kan livslögnen förvisso vara ett framgångsrikt sätt att vinna inre frid och livsglädje på. För de flesta av oss är det väl också så att någon form av lokal livslögn, en tillsats av en eller annan trösterik fantasi, är det enklaste sättet att uppnå lycka på. Och i vissa extrema situationer kan den rentav vara ett nödvändigt hjälpmedel. Men någon värdig lösning är det inte.

Den form av bejakande som jag tänker på här är istället det allomfattande bejakandet: kärleken till livet i dess helhet. Att kunna se ett värde i allt som finns och att ur allt som sker, ur lycka såväl som olycka, kunna hämta näring för att leva och växa.

Att bejaka allt är först och främst att bejaka det motstånd som världen gör mot vår vilja – och att som en konsekvens av detta bejaka den fysiska och mentala otillräcklighet hos oss själva som gör att vi till slut alltid måste förlora kampen mot denna värld. Ja, mer än så: det är att älska detta motstånd, eftersom det är tack vare det som man blir och förbli en medvetet handlande individ. Om paradiset är den ort där det inte finns något som gör motstånd mot vår vilja och våra önskningar, där vi inte kan förnimma något sådant motstånd, kan vi förargligt nog aldrig veta att vi befinner oss i paradiset. Att bejaka allt in­nebär således, bland mycket annat, att bejaka den feghet och självupptagenhet, den konformism, ytlig­het och oärlighet som man så ofta möter hos andra människor. Det är att bejaka såväl den aktiva illvil­jan som den slappa likgiltigheten och dumheten. Det är att bejaka ensamheten, ovissheten och förtviv­lan och, inte minst, det ofrånkomliga fysiska förfallet och döden. Det är, kort sagt, att bejaka inte enbart det som skänker styrka, glädje och sinnesfrid utan även allt det som tynger, smärtar och bryter ned.

Det är bara denna form av kärlek som, om den nu alls är möjlig, kan hålla i längden och under vilka omständigheter som helst, som verkligen kan bära och uthärda allt. Och om den inte är möjlig då? Om den är en illusion? Om den är ytterligare en – livslögn? Har vi någon anledning att orda om den då? Helgonens liv, som är ett faktum, är ouppåeligt för de flesta av oss, men deras exempel kan likafullt hjäl­pa oss att höja oss till en nivå som vi inte hade kunnat uppnå deras föredöme förutan. På ett betydligt vardagligare men för den skull inte mindre betydelsefullt plan gäller detsamma i relationen mellan för­äldrar och barn. Detta blir väl tydligast i de fall där föräldrarnas goda exempel saknas. Ett föredöme el­ler ideal som hjälper oss en bit på vägen mot realiserandet av det är ett verksamt och reellt ideal, oavsett hur liten bit det är frågan om och oavsett om vi någonsin lyckas realisera idealet fullt ut eller inte.

Att bejaka allt är att uppfatta det man möter på ett specifikt sätt. Det är att ha ett specifikt sinnelag. Att bejaka är inte detsamma som att handla, för man kan mycket väl sitta i meditativ ro under ett träd och bejaka, utan det är att ha ett konstant närvarande och dominerande motiv till handling: oavsett vad man gör eller inte gör så gör man det för att man bejakar allt.

Fast i realiteten är den människa som bejakar allt en annan inte enbart till sin mentalitet utan även beträffande sitt yttre uppträdande och agerande. Hur skulle det kunna vara annorlunda i en värld som konstant tvingar oss alla, utom möjligen de mest priviligierade och de mest upplysta, till yttre aktivite­ter? Den grundläggande skillnaden mellan den som bejakar allt och den som inte gör det är att bejaka­ren alltid försöker förstå vad som är praktiskt möjligt och acceptera det, och att han när han någon gång inte lyckas med detta, vilket p.g.a. de många och stora motsättningarna mellan världen krafter och våra egna sker nog så ofta, i första hand försöker ändra på sig själv och anpassa sina mål och medel till världen, medan hans motsats, såvida svårigheterna nu inte får honom att ge upp, istället försöker ändra på världen. De hinder och motgångar världsförbättraren då tvingas konfronteras med, inte minst p.g.a. de konflikter som kommer att uppstå mellan hans egna och andra människors önskningar och an­strängningar, får lätt en förstärkande effekt på de negativa dragen hos hans livsuppfattning och gör ho­nom benägen att i ännu högre grad än förut betrakta världen som en bristfällig och dålig plats. En ond cirkel eller virvel uppstår, vars bottenlösa sugande centrum utgörs av nihilismen – det allomfattande be­jakandet absoluta motsats.

Ett visst mått av stoicism är en naturlig och produktiv del av en bejakande livsuppfattning. Omvänt är ett radikalt och revolutionärt sinnelag och en benägenhet att använda våld för att uppnå sina mål ett vanligt uttryck för en negativ livsuppfattning. Tänk så här: det är aldrig fel på världen. Hur skulle det kunna vara det? Kanske är det inte fel på dig heller; du är ju när allt kommer omkring en del av världen. Felet ligger vanligen hos din självuppfattning, hos ditt förhållningssätt till dig själv. Var radikal på riktigt: drag upp dig själv med roten!

Att bejaka allt är inte att göra allting lika. Det är inte att beröva händelserna och deras omständigheter sin egenart eller att ge dem alla ett och samma värde, vilket i realiteten bara vore ett annat sätt att berö­va dem deras värde. Det är inte att göra svårigheter, motgångar och nederlag till någonting annat än vad det är, utan det är tvärtom att med noggrant iakttagande och bibehållande av deras innebörd vända dem till något positivt genom att bruka dem för att utvecklas och bli en bättre människa – erfarnare, starka­re, sannare. Man kan aldrig utvecklas och bli en bättre människa om man inte uppfattar det man möter i världen på ett korrekt sätt.

Det ofullständiga bejakandet kan däremot lätt leda till förvanskningar och ge upphov till illusioner. Ju viktigare roll det som förnekas spelar desto större och allvarligare kan dessa illusioner bli. Så kan t.ex. en vägran eller oförmåga att acceptera och bära lidandet och döden som en naturlig och ofrånkomlig del av livet locka människan att tro att det finns ett annat och bättre liv efter detta. I sina ytterlighetsfor­mer innebär denna tro en radikal livsförnekelse. Om man tror att livet bara är en illusion som skall ge­nomskådas eller ett prov som måste bestås för att man skall kunna ta sig vidare till en annan bättre och verkligare värld då kan man inte erfara och förstå detta livet till fullo, och då kan man följaktligen inte heller handla i det på rätt sätt. Då utspelar sig våra handlingar delvis i en annan värld än den vi faktiskt befinner oss i och då tillhör inte längre helt oss själva, men i den mån de inte tillhör oss har de inte hel­ler något verkligt värde. Kanske finns det verkligen ett liv efter döden och kanske är detta liv också bätt­re och sannare på alla vis, men den avgörande invändningen är att vi inte kan veta något om detta. Att leva på tron på ett liv efter detta är därför att leva på en lögn. Vi måste tvärtom leva som om det liv vi har här och nu är det enda som finns och som om det på det hela taget är så beskaffat som vi upplever det. Det fullständiga bejakandet förutsätter klarsyn och ger upphov till klarsyn. Häri ligger en av dess hu­vudsvårigheter.

Att bejaka allt är inte detsamma som att acceptera allt och inte göra några ansträngningar för att ändra på det som är dåligt eller bristfälligt. Att bejaka det dåliga eller onda i tillvaron innebär varken att främja det eller förminska det och det innebär inte heller att inte försöka stå det emot när man konfronteras med det, utan det innebär tvärtom att bekämpa det med största kraft och med alla till buds stående me­del. Eftersom den som bejakar allt tror att det onda och skadliga har ett värde om man förmår bemöta det på rätt sätt, att man kan lära sig något väsentligt om världen och om sig själv och växa genom mötet med det, kommer han i själva verket att vara den som bekämpar det på det mest inspirerade och ihärdi­ga sättet av alla. Den som bejakar allt är en krigare i livets tjänst. Han kämpar alltid och överallt mot det som hotar att förstöra eller förvanska det.

Den som bejakar allt gör det i kraft av sin sundhet och sin livskraft, i kraft av sin böjelse för det som hjälper honom att växa och bli starkare, och för det som inger honom mer styrka framom det som ing­er honom mindre. Det dåliga är för honom inte bara det direkt livfientliga och det indirekt skadliga utan även allt det som gagnar livet påtagligt mindre än andra ting och som man därför måste hålla sig borta ifrån och lära sig avstå ifrån till förmån för sådant som gagnar det mer. Att bejaka livet är att alltid välja det som gagnar livet mer framom det som gagnar det mindre. Den som bejakar livet bekämpar det onda med glädje.

Bristande urskillningsförmåga, värderingspassivitet, likgiltighet – allt detta är bejakandets motsatser. I den mån någon brister i diskrimineringsförmåga kommer även hans möjligheter att bejaka att vara be­gränsade.

Hur skall då det allomfattande bejakandet förstås i positiva termer? Det förändrar allt – och det föränd­rar inget. Det gör varken oss själva eller den värld vi lever i till något annat än vad det är, utan det tvärt­om inspirerar oss och hjälper oss att se allting sådant det verkligen är, opåverkat av våra önskningar och förhoppningar, farhågor och fantasier. Vad som sker när vi lär oss att bejaka allt är att vårt sätt att värde­ra blir ett annat. Det är som med barnet som får veta att den runda reliefprydda metallbit som det oskuldsfullt sitter och leker med är ett värdefullt guldmynt. Den gulaktiga och glansiga metallbiten ser fortfarande likadan ut, den är lika tung och samma ansikte och vapen pryder fortfarande dess båda si­dor, men den är inte desto mindre något nytt och annorlunda och dess innebörd är en annan än nyss.

Det allomfattande bejakandets värderingsprinciper är två. Den första principen är att allt i livet har en positiv potential, d.v.s. att det hos varje företeelse och erfarenhet finns någonting som kan användas för att gagna livet. Den andra principen är att realiserandet av denna potential, hur det sker och i vilken utsträckning det sker, beror på den bejakande individen själv, på vem han är och vad han vill, på vilka kunskaper och behov han har och, inte minst, på hans mod och viljestyrka.

Dessa principer betyder för det första att alla saker äger ett positivt värde, oavsett om den enskilda individen förmår upptäcka något sådant värde eller ej, och för det andra att en saks värde inte är enbart beroende av dess faktiska egenskaper utan även av den värderande individens urskillningsförmåga och vilja, av hans förmåga att omsätta sina kunskaper och planer i handling. En och samma saks värde kan således skifta från person till person och från tillfälle till tillfälle. Detta är väl självklart. Men arten och omfattningen av dessa värdevariationer i de enskilda fallen är det inte. Och för en passiv och osjälvstän­dig person är det alltid frestande att acceptera andras uppfattningar om sakers värde eller brist därpå istället för att själv undersöka dem.

Denna förening av absolut och relativt ger på en gång stadga och anpassningsförmåga åt bejakandet, och därmed åt den moral som bygger på det. Stadgan kommer av att alla saker alltid har ett värde i sig själv och flexibiliteten av att en saks aktuella värde är beroende av dess praktiska betydelse för en speci­fik individ i en specifik situation. Vi kan aldrig beröva en sak dess värde och vi kan inte heller ge den vilket värde som helst, men om den får sitt värde eller ej beror på oss.

Till dessa båda principer kommer så en tredje som säger att livet har värde för en människa i den mån hon är medveten och har kontroll över sig själv. I den mån en människa brister i medvetande eller i självkontroll kan hon inte bejaka livet, för den som brister i medvetande vet inte vad hon gör och den som brister i självkontroll handlar inte av egen kraft eller handlar inte alls.

För att uttrycken ”att gagna livet” och ”att ha ett positivt värde för livet” inte skall bli alltför vaga och innehållslösa eller ge upphov till motsägelser måste man för säkerhets skull ange vad man menar med liv i detta sammanhang. Liv är här mänskligt liv, och mänskligt liv, d.v.s. det liv människan lever i sin egenskap av människa, är ett liv som utmärks av sådana egenskaper som kunskap och självinsikt, vilje­styrka och självkontroll. Det som gagnar ett passivt och osjälvständigt liv, som gör det lättare för en människa att leva ett tanklöst, riktningslöst och andefattigt liv, gagnar inte livet i den mening som avses här.

Bejakandets grundläggande värde är sanningen eller m.a.o. verkligheten. Att bejaka en idealiserad eller illusorisk verklighet är detsamma som att förneka verkligheten – och därmed livet.

Bejakandets inriktning, omfattning och innehåll bestäms av vem den bejakande är och av hur hans livs­situation ser ut. Det formas av hans styrkor och svagheter, av vad han vill och inte vill, av hans emotio­nella rörlighet och nyanseringsförmåga, av hans rationella förmåga, d.v.s. hans förmåga att se och tänka klart och uppmärksamt, och, inte minst, av hur bra han är på att hålla kritisk distans till sina egna syn­sätt och erfarenheter.

Det allomfattande bejakandet är unikt för varje människa som mäktar med det, eftersom det omfat­tar livet i dess helhet och eftersom varje människoliv fattat som en helhet ju är unikt. Ingen människa kan bejaka livet på exakt samma sätt som någon annan. Vilket bl.a. innebär att vi här har att lära lika mycket av oss själva som av andra. Detta förklarar varför de som förnekar livet eller allvarligt brister i livsbejakelse i så hög grad liknar varandra och förnekar livet i liknande avseenden och former. Det för­klara också varför det är så vanligt att massrörelser av olika slag bygger på livsförnekelse och ger uttryck för livsförnekelse. Massor kan formas och berusas av livsbejakelse, men det är en bejakelse som gäller något begränsat och specifik, något som är tillräckligt allmänt för att kunna vara gemensamt för ett stort antal olika individer, och som bara består så länge berusningen varar.

Det är bara i den mån man bejakar livet i dess helhet som man kan vara sig själv. Det ofullständiga bejakandet innebär ofrånkomligen att man förnekar någon del av sig själv och sina möjligheter. Själv­förnekelse i någon form är en förutsättning för att man skall kunna bli lik andra människor och således för att man skall kunna utgöra en fungerande del av ett kollektiv, d.v.s. av en icke organisk gruppbild­ning. Världsåskådningsmässiga massrörelser, t.ex. de religioner som bygger på en s.k. helig skrift och de politiska rörelser som baserar sig på ideologier, är exempel på kollektiv som bygger på omfattande och djupgående självförnekelse, något som bl.a. framgår av den brist på tolerans som deras medlemmar re­gelbundet uppvisar mot dem som inte delar deras övertygelser. Det är en brist på tolerans som inte säl­lan övergår i hat och våld. En självbild som bygger på förnekelse, på en vilja eller ett tvång att förneka, är nämligen alltid osäker och skör eftersom den för sin fortvaro och stabilitet är beroende av att den inte kommer i alltför nära kontakt med verkligheten och sanningen. De som förnekar sig själva hatar därför instinktivt alla dem som inte gör det, ty varje annat sätt att vara innebär för den som förnekar sig själv ett ifrågasättande hot mot hans tillvaro, medan det för den som bejakar sig själv tvärtom utgör en källa till insikt och inspiration. Den som bejakar sig själv och älskar livet älskar även den intolerante och hatiske – för det denne kan lära honom om människan och om de svagheter och brister som man mås­te vara observant på både hos sig själv och hos andra. Ja, självförnekarna hatar bejakarna mer än de ha­tar några andra människor, mer än de hatar dem som förnekar sig själv på något annat sätt än de själva gör, eftersom andra självförnekare trots allt bidrar till att göra självförnekandet till något accepterat och normalt, vilket i sin tur gör det lättare att avfärda eller förneka det allomfattande bejakandets och äkthe­tens och ärlighetens krävande och besvärliga ideal. Den som bejakar sig själv fullt ut, som ärligt och ihärdigt strävar efter att göra detta, hotas däremot aldrig av andra människors åsikter och egenskaper. Han tvärtom livnär sig på dem. På skillnaderna – och likheterna – mellan honom själv och andra.

Man kan inte göra sig till profet för den oinskränkta bejakelsen, man kan inte göra den till en religi­on eller ideologi, för det går inte att säga mycket mera än – ”Älska allt!”

Inom parentes sagt: Om det finns något som man borde undvika att heliggöra så är det väl skrifter! En skrift är inte bara uppenbart skapad av människor utan lika uppenbart i behov av mänskliga uttolka­re. Av ”skriftlärda” som gärna tolkar som det passar dem – och det passar dem gärna att tolka så att de­ras inflytande över andra blir så stort som möjligt. Är det en tillfällighet att de folk som kan se det heli­ga hos träd och höra det gudomliga i deras sus är friare och står livet närmare än ”Bokens folk”? Upp­lysningstänkarnas religionskritik är bisarr: de avfärdar som ovetenskapliga fantasier och oärliga sugges­tionskonster den religösa trons allvarliga försök att förstå en övermäktig och övermänsklig tillvaron och göra den känslomässigt och praktiskt hanterligare, men de behåller – i ny och falskare skepnad – religio­nernas tankehämmande dogmatism och inskränkta moralism.

Varför är då denna kärlek så svår? Vad är det som hindrar oss från att bejaka allt? Ingenting annat än vi själva! Det är vår självupptagenhet, att vi sätter oss själva i alltings centrum, att vi gör oss själva istället för livet till det högsta värdet, som mer än något annat hindrar oss.

Den som älskar sig själv framom livet kan inte bejaka något som står honom emot, som hotar hans självuppfattning, hans önskningar och drömmar, hans sociala ställning, materiella bekvämlighet och själsliga ro. Den som älskar sig själv framom livet bejakar det han tror att han är eller önskar att han vore istället för det han verkligen är och verkligen skulle kunna bli.

Egocentrismen är förnekandets kärna. Bakom all religiös och ideologisk livsförnekelse ligger någon form av egocentrism. Bakom förnekandet av jaget – självupptagenhet!

Bejakandet största svårighet ligger således i egocentrismens styrka och omfattning. I att den går så djupt och kan anta så många olika och snabbt skiftande former. I att vår själviskhet är en del av vår bio­logiska natur, en sida hos vårt driftsliv och instinktsliv. Med rätta, fast inte alltid av rätt skäl och på rätt sätt, identifierar kristendomen ondskan med egoism.

En central uppgift: Att avslöja de former som förnekandet tar sig. Hos dig själv. Hos andra. Givetvis först och främst hos dig själv. Att försöka upptäcka och förstå förnekandet hos andra är ett sätt att upp­täcka och förstå det hos sig själv. På vilka sätt och av vilka orsaker förnekar du livet? Hur och varför gör jag det? Här som alltid handlar det om att lära känna sig själv. När vi väl har lämnat Edens kunskapsfri­het bakom oss har vi inget annat val än att fortsätta på kunskapens väg.

En viktig men ofta förbisedd form av förnekande är den teoretiska eller spekulativa verksamheten, d.v.s. den tankeverksamhet som inte har några drivande praktiska motiv och inga tydliga praktiska konse­kvenser. Eftersom denna verksamhet saknar direkt kontakt med verkligheten kan den utveckla riktning­ar och former som saknar betydelse för förståelsen av livet och för hur man skall förhålla sig till det. Den kan därigenom komma att fungera som en flykt undan sanning, handling och ansvar. Det ange­nämt ansvarslösa hos denna verksamhet, de behagliga yttre former som den ofta kan utövas i och den status som den under vissa omständigheter kan skänka åt sina utövare, förstärker dess förnekelsepoten­tial ytterligare.

En intressant men ganska extrem form av livsförnekelse är att upphöja olyckor och lidande till något ädelt och berömvärt och betrakta ångest och andra psykiska besvär som tecken på sensibilitet, insikts­fullhet och begåvning. Det finns människor som finner tillfredsställelse i att framställa sig själva som drabbade av olyckor och svårigheter av diverse slag och som gärna förstärker de problem de faktiskt har, inte främst för att väcka medlidande och göra sig diverse förtjänster på detta, utan snarare för att dra till sig andras uppmärksamhet och intresse och höja sig över den sunda och tråkiga vardagsmänni­skan – som ironiskt nog ofta är den som genom sitt arbete och sina skatter finansierar den ”exceptio­nella” individens improduktiva och koketta självplågeri. Man lider och har existentiella problem p.g.a. att man har sett djupare än andra och förstår sig själv och tillvarons realiteter bättre än andra. Säger man sig. Men i de flesta fall är orsakerna andra. Existentiella problem är oftare ett tecken på omognad och på att man stannat upp halvvägs i sin utveckling. De kan fungera som ett incitament till mognad, ofta som ett viktigt sådant, men de är ett incitament som måste övervinnas.

Denna frånstötande lidandekult och ångestromantik, vilken väl åtminstone delvis har sin grund i en förvrängd och försvagad kristendom, är ett effektivt sätt att nära sin egocentrism på och därigenom in­direkt att fördunkla och förvanska verkligheten på.

*

Utvecklat på detta sätt är mitt svar på din fråga alltså självklart riktigt: för den som älskar livet i sin hel­het är djupast sett ingenting hemskt eller meningslöst. Förhoppningsvis är svaret trots denna självklarhet varken innehållslöst eller ointressant.

Men det svåra är ju inte att finna svaret på en fråga, åtminstone inte när det gäller praktiska frågor som denna, utan det är att kunna handla i enlighet med det svar man har funnit, att ta lärdom av det och förändras och växa.

Övergången från insikt till handling. Som kompliceras av att den nya insikten kan leda till att invanda och omhuldade uppfattningar måste ifrågasättas och korrigeras eller rentav överges. Man blir aldrig fär­dig, aldrig fullärd. Förståelse som inte leder till eller befrämjar handling är meningslös. Sådan förståelse är i bästa fall ett tecken på svaghet, i värsta fall på bristande äkthet och levnadsallvar. Hur får man kraft att handla i enlighet med sina insikter eller hur får man, rättare sagt, kraft att inse så djupt och klart att man måste försöka leva i enlighet med sina insikter? Häri ligger en annan av bejakandets huvudsvårighe­ter.

Men även om det allmänpsykologiskt sett stämmer att det fullständiga bejakandet löser alla problem så finns det inget som på förhand säger att jag är mäktig detta bejakande, att det är en lösning för mig. Kanske är jag tvärtom en av dem som för att kunna leva måste ha drömmar och falska förhoppningar att försköna eller dölja verklighetens sanna natur med? Kanske är du en av de drömmarna? Det jag som bäst kan åstadkomma är kanske att minska mitt behov av lögner och att avlägsna de värsta villfarelser­na.

I nöden prövas filosofin. För det mesta sviker den. Eller, rättare sagt, för det mesta sviker vi våra övertygelser och föresatser. Detta förräderi är det yttersta tecknet på vår ofullkomlighet.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.