Det är tidig morgon och Sverige ligger sänkt i mörker. Att vakna känns som att sakta och plågsamt materialiseras ur en svart intighet, och jag ligger kvar med huvudvärk och en suspekt bismak i munhålan i vad som känns som en evighet. För att tvinga mig själv att möta den nya dagen krälar jag mig till min TV och slår på ZTV. Utan förvarning möts jag av en scen som är som hämtad från den amerikanska rassegregeringens dagar, så fullständigt monoetnisk är den. Ett hav av afro-amerikaner skriker åt mig att jag ska skaka min ”laffy taffy”. Jag vet inte vad en laffy taffy är. Kanske vill jag heller inte veta. Skakad snubblar jag bort från tv-rutans hav av icke-kaukasiska ansikten. Välter en vas, håller på att falla över en mattkant. Fortfarande i chocktillstånd men vid liv retirerar jag ut i hallen. Torkar svetten ur pannan. Kikar in i vardagsrummet. Nelly Nell stönar i min tv-apparat att det är varmt här inne och att jag måste ta av alla mina kläder. Jag skakar. Kan inte identifiera mig. Tar ett glas kranvatten för att samla tankarna. Nells hätska stönanden blir högre och mer påträngande. Enligt initierade källor är det bara en tidsfråga innan jag kommer att utsättas för ett öde värre än döden, det som gamle Lovecraft kallade en ”onämnbar fasa”, svensk hiphop.

För att undvika detta med mitt sinne intakt, stapplar jag åter in i vardagsrummet. Sean Paul stönar något om en snuskig kortis. Idiotin är kompakt, jag håller för öronen och tittar bort medan jag letar efter fjärrkontrollen. Hittar bara mobilen, men står inte ut längre och flyr ut i köket. Ringer programansvarig, hopkrupen under ett bord. ”Jag kräver ett stopp på stönandet!” ”Rasist! Vi vet var du bor!” De lägger på. I mitt vardagsrum ylar Christina Aguilera att hon är smutsig. Det pumpas, det stönas, saker skakas. Någon bräker att jag måste pumpa det högre. Jag vägrar. Ringer programansvarig igen. ”Detta är ett långsamt folkmord. Jag åberopar Fanon!” ”Jävla rasist!” Jag gör det nedvända dollartecknet och fuktar läpparna innan jag besvarar påhoppet på Fanon med stoiskt lugn. ”Säljer ens r’n’b och hiphopen så mycket? Varför spelar ni aldrig europeisk musik?” ”Det fattar du väl själv.” ”Uuuuuuuuuuuuu börn it öpp, you got me coming out of VIP, mamma”, lägger sig R Kelly i det hela. ”Men ska den europeiska ungdomen verkligen växa upp med afro-amerikaner och indiepoppare som enda förebilder?” ”Det fattar du väl själv. Vi rensar ut alla artister av europeisk härkomst som på minsta vis kan konkurrera med 50 Cent såsom varande ”coola””. Jag lägger på luren. I vredesmod. Folkmordet på de mina går ostört vidare.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.