Relationen mellan människan och elefanten sträcker sig långt tillbaka i historien. Man har funnit evidens för att vi redan 2000 år före Kristus födelse började domesticera vilda elefanter i Indusdalen. Vanligtvis har man använt dem som transportmedel och arbetsdjur, men de har också blivit välkända för oss, och ökända under samtiden, som antika stridsvagnar utrustade med pansarhöljen, och avrättningsredskap. Alexander den store stötte regelbundet på krigselefanter under sina kampanjer i Orienten, och få har inte hört talas om Hannibals användning av elefanter under puniska krigen. Men djuret har också på många platser sedan länge haft en helig status bland flertalet folkslag och återkommer som viktig figur inom många religioner, representerande visdom och kunglighet. Aristoteles själv påstås ha sagt om elefanten att den överträffar alla andra djur när det kommer till visdom och sinne. I Sverige känner vi igen den snabelprydda arten från flera vardagliga uttryck som ”göra elefanter av myggor” och ”elefanten i rummet”.
Men trots vår långa gemensamma historia har det inte alltid varit givet med en ömsesidig vänskap. Elefantens högt eftertraktade betar har givet skäl till jakt på de stora djuren, liksom deras enorma kroppar utgjort ett hot. Idag är relationerna på sina håll sämre än på mycket länge, och begreppet ”human-elephant conflicts” har etablerats för att beskriva det krigsliknande tillstånd mellan elefant och människa som medför hundratals dödsfall varje år. Både i Indien och Afrika rapporteras om hur det blir allt vanligare med mordlystna elefanter som går till attack mot människor – ibland mot hela byar. De förstör hem, river upp odlingar, blockerar vägar och inte sällan till och med dödar befolkningen. På sina håll är elefantattacker ett stort problem och lokalinvånarna lever i skräck, perplexa över varför de gigantiska varelserna agerar som de gör.
”What we are seeing today is extraordinary. Where for centuries humans and elephants lived in relatively peaceful co-existence, there is now hostility and violence. I use the term ’violence’ because of the intentionality associated with it, both in the aggression of humans and, at times, the recently observed behaviour of elephants.” – Gay Bradshaw
Forskningsstudier pekar på attackerna är orsakade av en utbredd stress bland elefanterna efter att man tvingats se flera medlemmar av arten dödas av människor. Gay Bradshaw, amerikansk expert på psykologi inom miljöforskningsprogrammet på universitetet i Oregon, instämmer i tesen och menar att stammen blivit kraftigt traumatiserad av årtionden av tjuvjakt och att människors ockupation av elefanternas habitat stört ut traditionella samhällsstrukturer.
”Bradshaw likens the conflict between humans and elephants to colonialism, with the people taking over the elephants’ indigenous culture, and with ”elephants fighting to keep their culture and their society as they are pushed into smaller places and killed outright.” ur artikel i Livescience
År av rovlystnad, egoism och bristande respekt för liv tycks slå hårt tillbaka mot människan. Tillsammans med elefantens goda minne, förmåga till igenkänning, och inte sällan starka organisation, har det på sina håll skapat en dödlig cocktail med horribla följder. Inte helt olik de kriser som uppstår i våra egna samhällen när vitala intressen motarbetas, liv hotas och moraliska grundfundament sätts i rubbning. Ibland som en större folklig process, men desto oftare i form av attacker mot civilsamhället från marginaliserade individer, genom terror, masskjutningar och brutalt våld.
”Reckless, perhaps, but definitely not stupid. Elephant brains are similar to humans’ in terms of structure and complexity, with as many neurons.” – The Guardian
Elefanter är ett av de mest intelligenta däggdjuren och uppvisar förvånansvärda likheter med Homo Sapiens. De använder verktyg, lär sig fort nya uppgifter, samarbetar väl, kan känna igen sin egen spegelbild och är utmärkta problemlösare. De är självmedvetna och kan till och med behärska basal aritmetik. Dessutom liknar deras sociala strukturer på flera sätt våra och de är till och med kända för att ha begravningsritualer för döda släktingar. Potentiellt väldigt farliga djur, men ofrånkomligen minst lika intressanta ur ett mänskligt perspektiv. Vad kan dessa fantastiska giganter säga om oss? Säger något om hur vi behandlar naturen något om hur vi behandlar varandra?
”The villagers told us the elephant herd had stood patiently by while a single male wreaked all this destruction on his own. And they were in no doubt about why he did it. The road had cut through the elephants’ traditional migration route. They were making a new route, and were not happy at finding the village in the way.” – The Independent
Rogue elephant, eller på svenska ungefär vildsint elefant, är ett välkänt begrepp som betecknar en elefant av manligt kön som skilt ut sig från flocken och lever solitärt, med ett ofta aggressivt och opålitligt beteende. Översatt i mänskliga termer måhända en bitter vresig gubbe, eller som så pejorativt ofta uttrycks ”unga arga män”. För begreppet kan nämligen också i överförd mening beteckna en person som distanserats från massan och som resultat uppvisar antisociala tendenser. En antikonformist och i värsta fall ensamt handlande terrorist som agerar utifrån ett agg mot det samhälle han upplever sig inte längre tillhöra. En Alek Minassian som körde ner kvinnor längs trottoaren i Toronto efter att blivit sexuellt bortvald, en Peter Mangs som antog rollen som vigilant i ett stökigt Malmö, eller en Theodore Kaczynski som under många år förde enmanskrig mot maskinen och civilisationen. Korkade eller intelligenta, ofta psykiskt labila, men med en delad uppfattning om att de är i behov av att utkräva hämnd eller bestraffning gentemot sin omgivning, eller att de själva kan revolutionera samhället och sköta samhällets plikter bättre än etablerade instanser.
‘‘Elephants are suffering and behaving in the same ways that we recognize in ourselves as a result of violence.’’ – New York Times
Elefanter har väl utvecklad kognitionsförmåga, och reagerar troligtvis inte allt för olikt oss när de drabbas av motgångar och oförrätter. De generaliserar och angriper brett vad som liknar förövarna, utgår från att individer tillhör grupper och antar mönster i skeenden. Kanske till och med mer sofistikerat än bland vissa inom vår egen art. Det är såklart omöjligt att med exakthet sätta sig in i hur elefanten tänker och hur stora skillnader det finns mellan individer, men som en art som haft stor vana av både storslagna krig och personliga vendettor bör det inte te sig helt obekant för oss. Inte utan viss sund distans, men analogin är mer adekvat än med många andra varelser på vår planet.
Den antropomorfa speglingen gör samtidigt att vi inte kan låta bli att känna igen oss i och väl sympatisera med elefantens vrede och olycka när hans fundament slås undan mitt framför snabeln; när han rånas på sitt hem, hans stam utrotas och viktiga sociala traditioner angrips. Till och med när striden sker mot människan. För vi om några är knappast själva obekanta med hur godheten sällskapas av ondskan, och hur det är att vara oönskad, hotad eller bli attackerad, manifesterat på individuell nivå så väl som strukturellt. Må vara av personliga schismer, ideologiska strider eller fientliga stater. När vi frågar oss vad som ligger bakom elefanters extrema beteende är det svårt att inte samtidigt inkludera mänskligt dito i samma frågeställning.
För elefanten är knappast en naturlig fiende till oss, eller i främsta fall förknippad med aggressivitet. De kan rentav vara en ovärderlig kompanjon, inte sällan uppvisande en altruism även gentemot andra arter som tyvärr inte alltid går att finna hos vår egen art. Det finns dokumenterade fall där elefanter vördat resterna av döda människor, så väl som exempel på hur man varit beredd att göra uppoffringar för att inte skada andra djur.
”In India, an elephant was helping locals lift logs by following a truck and placing the logs in pre-dug holes upon instruction from the mahout (elephant trainer). At a certain hole, the elephant refused to lower the log. The mahout came to investigate the hold-up and noticed a dog sleeping in the hole. The elephant only lowered the log when the dog was gone.” – Ur en publikation i Nature Institute Perspectives
Så vad är då den röda tråden? Varför tycks vi båda som intelligenta arter med altruistiska drag bära på samma risk att förvandlas till dödsmaskiner? Och varför är den ensamma individen inte sällan minst lika farlig som den större gruppen? För någonstans sker uppenbarligen en radikalisering av ”jaget” i isolationen, inte allt för olik den som sker som resultat av social dynamik. Om inte i faktisk fysisk isolationen, så i den psykologisk upplevelsen. Kan man gå så långt som att hävda att människan i Västerlandet drabbas av samma trauman som elefantstammen när våra traditioner, identiteter och grundvalar attackeras? Att ”rogue human” är en följd av en extrem individualism där individer tappar kontakten med ”vi:et” och likt den solitära elefanten blir fientligt inställd till allting omkring sig?
Kanske är det bristen på social kontakt eller igenkännande med andra som utmynnar i bristande empati och att tidigare kamrater blir till hot, i alla fall i det undermedvetna. En sådan psykologisk faktor ska vi inte ignorera. Men det är också lockande, när man som här med sådan tydlighet återfinner ett beteende i djurriket, att spekulera kring om vi delar ett biologiskt drag i att vända oss mot omgivningen när vi upplever omgivningen vänt sig mot oss.
”Over the years researchers have filled in those gaps, and it turns out we have misjudged male African elephants. There’s no question that male elephants can be aggressive, hormone–driven killers. But they can also have friendships, and be both leaders and patient teachers.” – BBC
En fråga som kvarstår är varför könen skiljer sig åt så tydligt beteendemässigt. För liksom det vanligtvis är manliga elefanter som ger sig ut på räder, är det män som i regel står bakom båda våldet i allmänhet och den typ av våld vi här specifikt diskuterat. Man kan diskutera testosteronets inverkan, liksom skillnader mellan män och kvinnor i socialt behov och beteende, eller olikheter i prefrontal cortex. Män har en starkt tendens att utgöra undantagen både i positiv och negativ betydelse, även om extremer inte alltid säger så mycket om medelmänniskan. Fenomenet kan vara toxiskt, men möjligen också positivt. Man kan tala om destruktiva yttringar i form av meningslöst våld. Man kan också tala om andens aristokrati, tendensen till intellektuellt uppror mot förstockade åsikter och värderingar. Idéer vi återfinner hos Jünger så väl som Evola. Kanske är män, så väl elefanthanar, bara mer utåtagerande, eller så är vi programmerade olika, män och kvinnor, att agera på instinkt och känsla för vad som är rätt eller fel. Även när det i vissa fall slår horribelt fel och det kortsiktiga perspektivet trumfar det långsiktiga.
”They are certainly intelligent enough and have good enough memories to take revenge.” – Dr Joyce Poole i New Scientist
Vi har bred vana i att analysera samhällsfenomen, kulturer, idéströmmar och psykologi ur det antropologiska. Rimligtvis för att det ligger oss närmast till hands att utgå från oss själva. Kanske är det nyttigt att även då och då prova ett ännu bredare perspektiv; att för en minut ta oss ur vår antropocentrism, reflektera kring människan som en del av faunan, och försöka lära oss av andra arter. I synnerhet när vetenskapliga fakulteter angrips av absurda tilltag som social konstruktivism och påståenden om kön som något annat än biologiska kategorier. För även om det alltid finns en viss problematik i förenklingen med att dra paralleller till entiteter utanför mänskligheten är det en potentiell antidot mot idealismens ständiga risk att tappa fäste med det naturbundna.
Måhända kan då elefanten åter bli en nära bundsförvant i en helt annan typ av krig än de som utkämpades för mer än tvåtusen år sedan. Idag genom att hjälpa oss hitta tillbaka till de moraliska ledband som blivit fördunklade i en tid av relativism. Värden som bevisar sin genuinitet, evighet och universalitet för människan när vi återfinner dem även utanför vår egen bubbla. Men då måste vi ändra vår syn, både på djuren och på oss själva.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
