Frihet, jämlikhet och auktoritet är tre olika principer som existerar i någon mån varje samhälle, i högre eller lägre utsträckning. I västvärlden har dock auktoriteten kommit att förkastas helt och hållet, till stor skada för samhället.
Det finns egentligen tre sätt att organisera saker och ting på i ett samhälle: individualistiskt, kollektivistiskt och hierarkiskt. Dessa tre kan löst anses motsvaras av tre modeller för samhällsorganisation liberalismen, socialismen och vad vi skulle kunna kalla "det traditionella". Dessa korresponderar dessutom med tre begrepp frihet, jämlikhet respektive auktoritet (förstått inte bara som "maktutövning", utan legitim sådan). Att undertecknad är en vän av det tredje alternativet i alla dessa fall är nog klart för de flesta vid det här laget. Då kommer förstås frågan varför. Jag ska försöka besvara detta, på ett pragmatiskt sätt.
I
Frihet är, simpelt uttryckt, att uppleva en överensstämmelse mellan det man vill och det man kan göra. Det är ganska viktigt för alla människor, vilket är begripligt. Liberalismens mål är därför att maximera antalet alternativ som finns tillgängliga i samhället, med målet att alla ska kunna hitta just sitt eget alternativ. Men människor är hur som helst begränsade man kan inte flyga utan vingar, och man kan inte cykla utan cykel. Att skapa frihet i betydelsen överensstämmelse mellan önskemål och det man faktiskt får handlar alltså lika mycket om att skapa acceptans för tillvarons begränsningar, som om att skapa möjligheter i sig självt. Mycket av den upplevda ofrihet som finns i det moderna samhället, är lika mycket en följd av orealistiska, eller kanske snarare olämpliga, förväntningar på tillvaron och hur den är eller ska vara beskaffad.
Det är inte sällan individens egen föreställning att han är ofri i någon mening som skapar själva tillståndet av ofrihet, genom att knyta individen till sin känsla av begränsning, och därmed hindra honom från att träffa väsentligare val. Liberalismens ensidiga fokus på att förändra samhället genom att maximera mängden alternativ som står till buds för individen är dessutom dömt att misslyckas när nya möjligheter öppnas, stängs andra, och individens vilja att välja är en flytande, opålitlig sak, som aldrig kan ens nära tillfredsställas.
Att ha ett drägligt liv i materiellt hänseende är också viktigt för de flesta. Härav har dock i den moderna världen följt en föreställning om att ens egen materiella situation ska jämföras med andras, och att deras välgång i sig själv borde ha inverkan på ens egen. Härur föds föreställningen om jämlikheten när individen inte längre kämpar för en acceptabel tillvaro, utan försöker hävda en rätt att ha det lika bra som andra, oavsett hur han har det själv. I extremfallet blir det kanske inte ens viktigt om han själv får det bätre bara det faktum att andra inte har det bättre är nog. För varje tänkande person är den här idén fullständigt förkastlig jämlikhet har inget som helst värde, i något avseende. Att förbättra för dem som har det svårt är bra, och kan göras på olika sätt. Men orsaken till att en sådan åtgärd är positiv är i så fall deras eget lidande och deras svåra situation, inte att andra människor har det bättre. Socialismen, jämlikhetens främsta förespråkare, skulle visserligen hävda att vissa typer av misär hos "underordnade" är direkt orsakad av de som är överordnade, och att utjämning därför är moraliskt motiverad. Det är en annan diskussion, som vi här inte har plats för, men det kan i varje fall vara värt att påpeka att denna tanke inte är utgångspunkten för strävan efter jämlikhet, som är emotionellt grundad och har sin egen logik. Skuldbördans placering är en efterhandskonstruktion.
II
I politiskt hänseende strävar liberalismen efter autonomi och konkurrens, medan socialismen strävar efter demokrati och samarbete på lika villkor. Liberalismen hävdar individens rätt att utbreda sig själv på andras bekostnad (främst i ekonomiskt hänseende, men även socialt och ideologiskt), medan socialismen hävdar varje individs skyldighet inför kollektivet. Bägge synsätten är orimliga. Den liberala friheten att berika sig själv på andras bekostnad, och skapa godtyckliga hierarkier baserade på hur väl man klarar sig i näringsverksamhet, eller hur bra man är på att påverka andra, har gång på gång lett till problem och rena katastrofer. Ekonomisk utsugning, utan minsta ansvar för de sämre lottade, har varit den obegränsade liberalismens kännemärke, och upplevelsen av orättvisa blir massiv i ett system som hävdar att "var och en har samma förutsättningar", när så aldrig kan vara fallet utan att alla människor ges samma ekonomiska och dessutom samma psykologiska och biologiska utgångspunkt i livet. Lögnen att ett samhälle är, eller kan vara, grundat på "lika utgångspunkter" blir provocerande. Genom att införa principiell jämlikhet, men samtidigt bevara hierarkier som bara stundtals har med "förmåga" att göra leder liberalismen till en känsla av orättfärdighet. Varje person som har förmåga, men ändå misslyckas, kan med rätta fråga sig varför uppenbara idioter tillåts härska över honom. Varför egenskaper som till stor del är medfödda, som driftighet eller intelligens, skulle ge människor större rättigheter blir också obegripligt, när man principiellt förkastat arvsrätten till samhällelig position. Varför skulle man ha rätt till makt på grund av sin ärvda känsla för affärer, när man inte har rätt att ärva en position genom sitt blod?
Socialismens svar på detta, kollektivismen, inför dock en annan, och värre, form av förtryck. När varje individ hålls ansvarig inför varje annan, blir följden ett obefintligt handlingsutrymme för var och en. Den absoluta demokratin är den absoluta totalitarismen. När varje fråga ska avgöras genom omröstning och diskussion, när det "privata är politiskt" och när "solidaritet och gemenskap" blivit heliga, då närmar man sig individens upplösning i massan. Den liberalkapitalistiska kontrollen slutar när fabriksklockan tjuter, men den ideologi som vill förändra könsroller, familjeliv, människosyn och livsstil hos alla i samhället, slutar inte alls. Den som vill få människor att ge upp sin individualitet för det tveksamma nöjet att "äga sina egna produktionsmedel", kan aldrig sova. Socialismen kommer alltid att tendera mot mardrömslik, ktoniskt tyranni alla individers förtryck av varje enskild. Det är inte ett argument för liberalismen, men väl ett mot socialismen.
Här skulle man som en parentes kunna infoga hur fascismen och nationalsocialismen i vissa fall manifesterat sig historiskt. Här har godtycklig makt (fokuserad på en eller några ledarfigurer) tagit sig uttryck i en föreställning om att "handling" och "maktvilja" är allena saliggörande, och att "makt är rätt". Sedan har denna makt applicerats på befolkningen på ett totalitärt manér, och man har rivit upp och förändrat strukturer på ett sätt som varit snarlikt socialismens/kommunismens härjningar. Givetvis ska man inte glömma att fascismen och nationalsocialismen principiellt försökte övervinna ovanstående problematik, och i mycket var försök att besegra precis de begränsningar jag ovan tagit upp. Det hindrar inte att man misslyckades i mycket, och dessutom ställde till med en hel del elände på vägen.
III
Det traditionella, hierarkiska systemet har tagit sig många uttryck genom historien, mer eller mindre väl utvecklade. Principen bakom detta, vulgärt uttryckt, är "var och en på sin plats". Man löser här frihetens problem på två sätt: för det första harmonierar man vilja med möjlighet genom att ideologiskt och andligt motivera varje enskild individs kall, så att var och en accepterar sin position. För det andra är auktoriteten inte en fråga om totalitär kontroll, utan om influens, lojalitet och makt över specifika områden. Många som ondgör sig över gångna tiders förtryck av bönder och andra, glömmer att de allra flesta tidigmedeltida bönder i stort sett aldrig hade någon kontakt med statsmakten. Fogden samlade in skatt då och då för att finansiera länsherrens krig, man straffades för stöld och andra brott, och viss religiös fostran ägde rum, men utöver det var livet inte särskilt styrt av någon stat. I jämförelse med tillvaron i den moderna demokratiska staten, eller i vidriga kollektivistiska experiment, kan man anta att även Östeuropas livegna, i sin dagliga tillvaro (hård och smutsig som den nu var), inte alls var så "ofria" som man kan tro. Hur det än är med den saken, är principen bakom ett hierarkiskt samhälle att de överordnade ska se till att de underordnade gör det de ska i vissa avseenden, men inte sträva efter att kontrollera deras liv och detaljstyra deras aktiviteter. Detta gör att samhället å ena sidan präglas av auktoritet, men också av frihet på varje enskild nivå, på ett sätt som omöjliggörs när alla "jämlikt" beslutar om allt.
Jämlikhetens problem är, som jag redan antytt, i mycket ett ickeproblem. Det finns ingen orsak att människor ska äga lika mycket, eller ha samma förutsättningar, så länge de har förutsättningar som korresponderar med dem själva och deras situation. Problemet med den kapitalistiska samhällsorganisationen har varit och är, att den inte fördelar förutsättningar på det viset. Systemet inte bara uppmuntrar, utan tvingar fram hänsynslöshet och klassegoism hos de styrande skikten, vilket i sin tur provocerar de underordnade till revolt (det är alltid det högre som verkar på det lägre, till och med när det högre är så urartat som i den moderna världen). Ett hierarkiskt styrelseskick, där varje position är reglerad av normer, traditioner och när så behövs lagar, förutsätter däremot ömsesidigt ansvarstagande på basis av plikt, inte på överenskommelse eller kontrakt, vilka alltid öppnar för baggböleri och utsugning, där den "smarte" utnyttjar den godtrogne.
Det bör understrykas att ovanstående inte är någon lista på tre distinkta statsskick alla länder och organisationsformer har inslag av samtliga tre, även om de första två allt mer dominerar västvärlden, till stor skada. Det är med andra ord inte någon total övergång till feodalism eller kastsystem jag förespråkar ovan något sådant skulle nästan säkert bara bli en artificiell förfalskning och ett tragikomiskt politiskt experiment. Däremot förespråkar jag en orientering mot det traditionella, hierarkiska och ansvarstagande auktoritära inom politiken och ekonomin, för att sätta stopp för de dominerande samhällsklassernas miserabla framfart.
Om skribenten: Solguru
