Under 1960-talet genomförde journalisten Alex Haley ett antal intervjuer med amerikanska personer som för tiden ansågs särskilt kulturrelevanta. Några av dem som Haley intervjuade under perioden 1963-1973 var Miles Davis, Johnny Carson, Martin Luther King, Malcolm X, George Lincoln Rockwell och Muhammed Ali.
Intervjuerna är intressanta ur flera perspektiv; dels fungerar de som tidsdokument och beskriver det amerikanska samhället i en brytningstid mellan det gamla och en början på det moderna. Intervjuerna speglar också framväxten av flera diametralt motsatta politiska rörelser, vars ideologiska fundament stod i direkt konflikt med varandra. Skildringen av det turbulenta och i flera avseenden avgörande 60-talet ger också en värdefull återblick på vilka idéer och ideologiska strömningar som skulle komma att forma dagens moderna amerikanska samhälle.
För det amerikanska samhället innebar 1960-talet flera monumentalt stora förändringar. På den politiska banan såg vänsterrörelsen en ideologisk metamorfos och splittring från en tidigare renodlad ekonomisk-marxistisk hållning med inriktning på fackföreningsorganisering och arbetarfrågor till ett nytt fokus på identitetspolitik med en inriktning på frågor som feminism, homorättigheter och genusteori. Även den radikala nationalismen tog sina första stapplande steg efter andra världskriget i skepnad av flertalet mindre gruppkonstellationer, och etablerade grunderna till vad som idag ses som amerikansk vit nationalism. 60-talet såg också en början på en ny etnopolitisk rörelse bland svarta — den så kallade medborgarrättsrörelsen som skulle få stort politiskt inflytande på beslutsfattandet i Washington, först under president John F. Kennedy och sedan fullt ut under Lyndon B. Johnson.
Rent lagstiftningsmässigt innebar decenniet åtskilliga ödesdigra beslut. USA:s segregationslagar, de så kallade Jim Crow-lagarna vars syfte var att upprätthålla den etniska segregationen i landet, upphävdes officiellt genom införandet av lagen Civil Rights Act of 1964 vilket möjliggjorde storskalig integration. Året därpå drevs lagen Affirmative Action igenom som skulle förbjuda etnisk diskriminering men ironiskt nog med åren utvecklades till ett politiskt ramverk för att legitimera positiv särbehandling av icke-vita amerikaner i kvoteringssituationer. Men den i särklass mest olycksbådande lagen skulle dock visa sig vara den så kallade Hart-Celler Act-lagen som infördes 1965 som specifikt var designad att förändra den amerikanska demografin genom att prioritera icke-europeisk invandring (istället för tidigare västeuropeisk) till USA vilket bara på några decennier reducerade den vita amerikanska befolkningen från 90 % 1960 till 72 % 2010.
Med bakgrund av dessa omvälvande samhällsförändringar genomförde Alex Haley sina intervjuer, och Haley som själv var svart amerikan valde som genomgående tema för samtalen att fokusera på amerikanska rasrelationer och de olika politiska grupperingarnas potentiella tillvägagångssätt för att lösa dem.
Utgångspunkten påminner till viss del om frågeställningen som Winston Churchill ställde i en artikel från 1920 i The Sunday Herald där han reflekterade kring de bakomliggande faktorerna bakom den ryska revolutionen och det judiska folkets involvering i den, Churchill konstaterade där att det judiska folket stod inför ett slags kollektivt vägval inför framtiden där de skulle tvingas välja mellan sionismen eller bolsjevismen, han kallade det för en kamp om den judiska folksjälen. Och på ett liknande sätt formulerar sig Haley när han frågar sig om afrikanerna i USA ska omfamna den segregationistiska black power-rörelsen eller den integrationistiska medborgarrättsrörelsen.
Den ideologiska fraktioneringen mellan de tjugo miljoner svarta i USA kontrasteras tydligast i intervjuerna med Malcolm X och Martin Luther King som båda två representerade två distinkt olika vägval för den svarta befolkningen. På frågan om politiska mål för den egna organisationen svarar King: ”To achieve full citizenship rights, and the total integration of the Negro into American life; and to reduce the cultural lag through our citizenship training program.”
I intervjun med Malcolm X blir svaret omvänt när X beskriver sina segregationsbejakande visioner kopplade till sitt politiska uppvaknande, där han nämner att han influerats av sin fars engagemang i Marcus Garveys panafrikanska Back-to-Africa-rörelse som under tidigt 1900-tal hade som mål att alla afrikaner i USA skulle återvända till den afrikanska kontinenten. Men han berättar också att han fick sin viktigaste insikt när hans liv som kriminell 20-åring i New York fick ett abrupt slut och han dömdes till ett sjuårigt fängelsestraff, där han i fängelset för första gången kom i kontakt med personer från den militanta etnoreligiösa sekten Nation of Islam, och fick ta del av material från dess ledare Elijah Muhammad (född Elijah Robert Poole), och kort därefter konverterade till islam.
Nation of Islam som organisation kommer även upp under samtalet med Martin Luther King som får frågan hur han ser på den konkurrerande gruppen. King påstod då att Nation of Islam faktiskt inte är muslimer utan beskriver dem som låtsasreligiösa och utvecklar resonemanget vidare:
King: The Black Muslims are a quasi-religious, sociopolitical movement that has appealed to some Negroes who formerly were Christians. For the first time, the Negro was presented with a choice of a religion other than Christianity.
Yttrandet angående de svarta muslimernas islamska autenticitet bekräftas av Malcolm X när han på Alex Haleys fråga om vem som verkligen är muslim beskriver situationen:
Malcolm X: A Muslim to us is somebody who is for the black man; I don’t care if he goes to the Baptist Church seven days a week. The Honorable Elijah Muhammad says that a black man is born a Muslim by nature. There are millions of Muslims not aware of it now. All of them will be Muslims when they wake up; that’s what’s meant by the Resurrection.
Påståendet att Nation of Islam trots namnet egentligen inte har särskilt mycket att göra med religionen islam som vi idag känner till den stämmer på det sättet att organisationen på många sätt mer var en reaktion på det amerikanska mångkulturella samhällets oförmåga att fungera. Grundaren och ledaren för Nation of Islam Elijah Muhammad valde religionen primärt i syfte att distansera sig från den överväldigande och totalt dominerande vita kristna majoriteten i USA, och Islam som stor världsreligion var vid tillfället så okänt och främmande för den amerikanska befolkningen att den fungerade som ett avskiljande- och ingruppsstärkande trossystem.
Skiljaktigheterna mellan Mellanösternreligionen och den amerikanska organisationen var stora, exempelvis så beskriver Malcolm X organisationens mål som upprättandet av en eller flera stater inom den amerikanska republiken där svarta människor skulle kunna leva avskilt från det vita USA med självstyre, en egen regering och med ett eget ekonomiskt system. Rassegregationstänket och fokuset på etnisk isolering som helt dominerade Nation of Islams ideologi är också i stridighet med trossystemet islam som i grunden är mångetniskt med målet att assimilera alla folkgrupper oavsett ras under en och samma tro.
Under våren 1964 ökade uppmärksamheten för Nation of Islam exponentiellt efter den stora mediala exponeringen som följde när den nye tungviktsmästaren i boxning Cassius Clay konverterade, gick med i organisationen och bytte namn till Muhammad Ali. Ali blev därmed ett inofficiellt språkrör för organisationen och spred deras idéer vid varje tillfälle där han fick chansen. Alex Haley träffade Ali precis efter namnbytet och konverteringen och boxaren fick utveckla sina tankegångar om rasfrågan i USA:
Muhammad Ali: Look, the black man that’s trying to integrate, he’s getting beat up and bombed and shot. But the black man that says he don’t want to integrate, he gets called a ”hate teacher.” Lookahere, now Chubby Checker (svart sångare) is catching hell with a white woman. And I’m catching hell for not wanting a white woman. The followers of Mr. Elijah Muhammad, we’re not trying to marry no white man’s sisters and daughters. We’re not trying to force our way into no white neighbourhoods. It look like to me that the white people who are so against integrated schools and restaurants and hotels ought to be glad about what Mr. Muhammad is teaching his followers. The only way for peace between the races is a separation of the races.
Haley: Are you against the Civil Rights Act, then?
Muhammad Ali: I think that the Civil Rights Act will lead to bloodshed. It already has. It won’t change people’s hearts. But I don’t call it hate. I call it human nature. I don’t think that white people hate colored people. You just don’t never see a rabbit eating with a lion. I think that the black man needs to get together with his own kind. He needs to say, ”Let’s don’t go where we’re not wanted.” You take Sonny Liston (tidigare svart tungviktsmästare innan Ali). He was the champion of the world, and that’s supposed to include America. But when he tried to buy a house in a segregated neighbourhood in Miami, he was turned down. The white people don’t want integration: I don’t believe in forcing it and the Muslims don’t either.
Alis ord om vikten av segregation och separation speglas av Malcolm X kritik av det mångkulturella amerikanska samhällets rotlöshet som han beskriver när han talar om att han avundas icke-amerikanska afrikaner från den afrikanska kontinenten:
Malcolm X: When I’m traveling around the country, I use my real Muslim name, Malik Shabazz. I make my hotel reservations under that name, and I always see the same thing I’ve just been telling you. I come to the desk and always see that “here-comes-a-Negro” look. But when I say “Malik Shabazz,” their whole attitude changes: they snap to respect. They think I’m an African. People say what’s in a name? There’s a whole lot in a name. The American black man is seeing the African respected as a human being. The African gets respect because he has an identity and cultural roots. But most of all because the African owns some land. For these reasons he has his human rights recognized, and that makes his civil rights automatic.
En intressant aspekt av den amerikanska muslimska black power-rörelsen som idag kan vara svårt att tänka sig är att den överlag kom väldigt bra överens med den amerikanska dåvarande pro-vita white power-rörelsen just eftersom de båda rörelserna hade flera överlappande och ömsesidiga intressen. Malcolm X utvecklar några tankegångar kring denna till synes ovanliga kollaboration när han får frågan om vad han tycker om apartheid i Sydafrika:
Haley: Do you feel this is true of Negro civil and human rights in South Africa, where the doctrine of apartheid is enforced by the government of Prime Minister Verwoerd?
Malcolm X: They don’t stand for anything different in South Africa than America stands for. The only difference is over there they preach as well as practice apartheid. America preaches freedom and practices slavery. America preaches integration and practices segregation. Verwoerd is an honest white man. So are the Barnetts, Faubuses, Eastlands and Rockwells. They want to keep all white people white. And we want to keep all black people black. As between the racists and the integrationists, I highly prefer the racists.
George Lincoln Rockwell som nämns som en av de prominenta vita rasisterna, blev — precis som X — känd för sina kontroversiella och radikala åsikter, och var i mitten av 60-talet den mest namnkunnige personen inom den amerikanska pro-vita rörelsen. Rockwell som hade militär bakgrund som kommendörkapten i amerikanska flottan skulle snabbt göra sig ett namn i USA efter att han 1959 grundade det nationalsocialistiska partiet American Nazi Party (ANP) och fick väldigt stor uppmärksamhet i amerikansk media för sina åsikter, estetik och på grund av det faktum att han just slogs för de allierade under andra världskriget men på 50-talet ändrade åsikt och ansåg att det var felaktigt att USA hade kämpat mot Tyskland istället för mot Sovjetunionen.
1961 inledde Rockwell en dialog med ledaren för Nation of Islam Elijah Muhammad med bakgrund av att Elijah redan ett år tidigare träffat ledare för Ku Klux Klan i Atlanta för att diskutera eventuella framtida samarbeten. Rockwell var positivt inställt till en koalition, och ansåg att det vore gynnsamt med en allians med de svarta muslimerna eftersom de båda grupperna strävade efter samma mål; en separation mellan raserna och etniskt självbestämmande. Elijah Muhammad bjöd därför in Rockwell till NOI:s nationalkonvent i Washington där han och tio andra gäster från American Nazi Party var hedersgäster och fick lyssna till tal från muslim-ledaren Elijah Muhammad och Malcolm X. Året därefter blev Rockwell igen inbjuden till Nation of Islams nationalkonvent, då i Chicago — där Rockwell själv fick chansen att hålla ett tal framför 8000 svarta muslimer där han konstaterade att black power-rörelsen och white power-rörelsen hade flera gemensamma frågor och målsättningar utöver segregationsfrågan.
En sådan gemensam samstämmighet som de både grupperna delade som Rockwell fastslog var att de båda var kritiskt inställda till det amerikansk-judiska etablissemanget och deras inställning till mångkultur och integration. Malcolm X brukade flera gånger framhålla att han ofta attackerades i judiska publikationer för sitt marknadsförande av separatism mellan raserna till skillnad från Martin Luther King som hyllades av samma publikationer för sina tal om integration och blandning mellan raserna.
Det gick till och med så långt att Malcolm X anklagades för antisemitism av den judiska organisationen B’nai B’rith (föregångaren till Anti-Defamation League). Alex Haley ställde därför frågan till X, hur han såg på saken i sin intervju:
Alex Haley: B’nai B’rith has accused you of being not only anti-Christian but anti-Semitic. Do you consider this true?
Malcolm X: Anybody that gives even a just criticism of the Jew is instantly labeled anti-Semite. The Jew cries louder than anybody else if anybody criticizes him. You can tell the truth about any minority in America, but make a true observation about the Jew, and if it doesn’t pat him on the back, then he uses his grip on the news media to label you anti-Semite. Let me say just a word about the Jew and the black man. The Jew is always anxious to advise the black man. But they never advise him how to solve his problem the way the Jews solved their problem. The Jew never went sitting-in and crawling-in and sliding-in and freedom-riding, like he teaches and helps Negroes to do. The Jews stood up, and stood together, and they used their ultimate power, the economic weapon. That’s exactly what the Honorable Elijah Muhammad is trying to teach black men to do. The Jews pooled their money and bought the hotels that barred them. They bought Atlantic City and Miami Beach and anything else they wanted. Who owns Hollywood? Who runs the garment industry, the largest industry in New York City? But the Jew that’s advising the Negro joins the NAACP, CORE, the Urban League, and others. With money donations, the Jew gains control, then he sends the black man doing all this wading-in, boring-in, even burying-in—everything but buying-in. Never shows him how to set up factories and hotels. Never advises him how to own what he wants. No, when there’s something worth owning, the Jew’s got it. Walk up and down in any Negro ghetto in America. Ninety percent of the worthwhile businesses you see are Jew-owned. Every night they take the money out. This helps the black man’s community stay a ghetto.
Det nygrundade samarbetet mellan black power- och white power-rörelsen blev däremot inte långvarigt då inre stridigheter inom Nation of Islam uppstod med anledning av meningsskiljaktigheter mellan Malcolm X och Elijah Muhammad vilket fick X att lämna organisationen, och kort därefter året 1965 sköts Malcolm X till döds av tre medlemmar i NOI. Två år senare 1967 sköts även George Lincoln Rockwell till döds i Arlington, Virginia vilket lämnade ANP utan stabilt ledarskap vilket gjorde att partiorganisationen med tiden splittrades och Rockwells mål om att partiet skulle ställa upp i presidentvalet 1972 kunde aldrig realiseras. Även Martin Luther King skulle gå samma öde till mötes som de två andra när han också mördades ett år senare under våren 1968.
De turbulenta 60-talsåren såg många amerikanska rörelser komma och gå, och nu i efterhand kan vi blicka tillbaka och analysera vilket idémässigt arv som mest effektivt förts vidare och manifesterats politiskt. Efter splittringen av ANP efter George Lincoln Rockwells död utvecklades amerikansk vit-nationalism vidare genom bland annat William Luther Pierce (som var nära kamrat till Rockwell) och hans organisation National Alliance, som kan ses som ideologiska föregångare till dagens moderna amerikanska nationaliströrelse som de senaste åren vuxit till en stor alternativrörelse, dock utan några egna parlamentariska framgångar eller satsningar. Rockwell själv förblir emellertid en av de mest ökända och stigmatiserade personerna i amerikansk nutida historia.
Nation of Islam har aldrig fått något politiskt inflytande och deras idé om svart separatism har motarbetats av den amerikanska staten och av etablerad media. Malcolm X har behandlats försiktigt i media, och även om hans liv har filmatiserats på ett positivt sätt så har hans idéarv hanterats selektivt i den mening att hans mer kontroversiella åsikter undertryckts. Han är en person som det sällan öppet refereras till av politiska mainstreampersoner som en inspirationskälla, och idag är tanken om någon storskalig svart-nationalistisk organisering för utträde ur den amerikanska staten inte tänkbar.
Personen vars arv fått mest genomslag politiskt samt medialt är utan tvekan King som 1964 erhöll Nobels fredspris och hyllades av en unison värld, och som efter sin död på gränsen till helgonförklarats av ett kollektivt amerikansk etablissemang, trots att flertalet skandalösa sanningar om hans liv exponerats i efterhand som otaliga prostitutionsbesök, plagierad doktorsavhandling och kopplingar till Kommunistpartiet genom finansmannen Stanley Levison (som medförfattade ”I Have a Dream”-talet). Kings tankar om integration och det som nyckeln till ett fungerande mångkulturellt samhälle är fortfarande mål som de båda statsbärande partierna strävar efter.
I efterhand blir det väldigt tydligt just hur stor makt media har att inte bara forma den allmänna dagsaktuella opinionen utan också hur enkelt det faktiskt är att konstruera ett selektivt narrativ som med tiden accepteras som sanning och som objektiv historiekunskap, därför fungerar intervjusammanställningar många gånger bättre när det kommer till omstridda personer, än tillrättalagda moderna biografier om det är en neutral personbeskrivning man söker. De flesta av intervjuerna som Alex Haley genomförde finns att läsa i sin helhet på internet eller i boken från 1993 med titeln ”Alex Haley: The Playboy Interviews”.
Muhammad Ali hos Parkinson i BBC
Om skribenten: Freddie
