1990-talet, vad fan var det? Ett ganska obehagligt årtionde på flera sätt. Men i denna röra av mittbenor, dokusåpor och vidare fördumning, som en del i den alltjämt fortskridande civilisatoriska degenereringsprocessen, och i detta fall koncentrerad till det västerländska ”samhället”, fanns det ändå en del goda ting som jag kommer att minnas.
Däribland dessa herrars känsla för estetik och musikalisk skaparkraft.
Kent – Kräm (Så nära får ingen gå)
Kent var banbrytande inom den svenska populärmusiken. Från outsider-indie till Sveriges största rockband och alltid med en jävligt hög klass. Videon är väl värd att beskåda. Lägg märke till Västerbron, självmordsreferensen och hur stiliga de unga grabbarna var inte utan inspiration från de engelska husgudarna The Cure och diverse tonårsgotik.
Radiohead – Street spirit (Fade out)
En av de snyggaste musikvideor som gjorts? Och även så särdeles passande till musiken. Det är mörkt, urbant, kyligt och vemodigt allt sammanfogat av en sällan överträffad nerv och känsla för det musikaliska hantverket. Radiohead hörde till de mer intressanta fenomenen på 90-talets musikaliska scen. De var innovativa och ibland inte endast i samklang med tidsandan – de kom även att föregå den.
Nirvana – Heart shaped box
Kan man tala om 90-talets rockmusik utan att nämna Nirvana? Deras ångest och desillusionerade och enigmatiska tristess gjorde dem representativa för ”Generation X” och i slutändan också odödliga på grund av de fantastiska musikaliska kvalitéerna och den råa energin de lyckades förmedla. Musikvideon, som är fylld av religiös symbolik, är gjord av fotografen Anton Corbijn som även samarbetat med Joy Division och Depeche Mode. Låten är hämtad från Nirvanas sista album, In Utero, som kan ses som en förebådan om vad som komma skulle för Cobain och för världen.
Om skribenten: Michael Nordlind
