Bergskammen är så smal att man skulle kunna sitta gränsle över den. På ömse sidor stupar det brant flera hundra meter ner och någon egentlig stig syns inte längre. Det är nu jag ångrar att jag föreslog den här leden för mitt ressällskap.
Vi befinner oss på gränsen mellan Tyskland och Österrike, mitt i Europas vilda hjärta, på tvåtusen meters höjd. ”Nur für geübte!” stod det på en skylt vid alpens fot och vi tänkte övermodigt att det avsåg oss.
Plötsligt ekar tunga kanonsalvor från något militärt övningsområde i närheten mellan bergen, och vi kan höra en ung flicka skrika i förtvivlan, någonstans på den välfrekventerade vandringsleden längre ner i dalen. Kanske har hon aldrig hört något liknande eller så är hon traumatiserad av krig, men den inramningen gör det inte precis lättare att bemästra den svindel jag för första gången i mitt liv erfar nu. Det här går inte. Vi måste vända.
***
Det är med landskapet som med trafiken. Autobahn är smockat med tysktillverkade bilar som håller samma jämna och lagstadgade fart, men då och då susar någon förbi i 230 knyck. Då gäller det att hålla sig undan (eller anta utmaningen, om man kör Porsche och är fatalist). De gröna dalarna smyckas av välordnade byar och småstäder utan nedskräpning. Över dem böljar bergskedjorna i jämna vågor, men här och var reser sig en karg och otillgänglig alptopp, helt utan nåd för den som till äventyrs vill utmana den.
Tyskland är ju också Europas ekonomiska motor. Det dröjde inte länge efter 40-talets ödeläggelse innan landet och folket åter tog täten. Det är en erkänt välorganiserad nation, särskilt i de här delarna, långt från storstädernas tilltagande förslumning i immigrationismens spår. De mindre orterna tar tillvara sin historia, sin traditionella arkitektur och sin tro, och det finns både lutheranska och katolska kyrkor i regionen. På varje högre bergstopp står ett stort kors.
***
Vi kommer inte att ta oss fram till det träkors vi sett nerifrån dalen. Vyn är i princip bedårande men just nu snurrar det bara. Med ett krampaktigt grepp om en utskjutande sten vänder jag mig om till gruppen och säger, så lugnt och sakligt jag förmår för att inte öka på deras oro:
– Vi kan inte fortsätta. Det blir allt brantare. Vi går tillbaka.
Ingen protesterar men någon ser besviken och klentrogen ut. Strax därpå, när han börjat klättra tillbaka längs klippkanten, hör jag honom hyperventilera och han måste stanna flera gånger. Ner är alltid värre än upp. Vi har ingen klätterutrustning och är bara här för att vandra. På sina ställen finns stålvajrar i klippväggen, men vi har inga selar och hakar att fästa i dem och får lita helt till styrkan i armar och händer om foten skulle slinta. Jag har en vandringsstav men låter den falla mot avgrunden för att få händerna helt fria och några andra följer mitt exempel. Att hala fram kameran och ta bilder är det inte tal om. Högmod föregår fall.
***
På resan hit lurade GPS:en in oss i storstaden Kassels villakvarter, mitt i natten. Inte en människa syntes till men väl tvenne tvättbjörnar. Det sägs att den växande populationen härstammar från förrymda sällskapsdjur som amerikanska soldater haft med sig – sannerligen inte det enda främmande och skadliga avtryck det stora landet i väster gjort här. Racoons må vara söta men skapar enorma problem när de blir för många och hör inte hemma i Europa. De har siktats också i Sverige och skånska länsstyrelsens expert kallar arten invasiv och varnar för biologisk utarmning:
– Det inhemska djurlivet försvinner och vi får en McDonaldisering av naturen: vart man än kommer i världen har man samma fauna av starka djurarter som slagit ut mycket av det lokala djurlivet.
Tänkvärt … Det ska finnas kronhjort och rentav björn i bergstrakterna, och har man tur kan man få syn på en stenbock. En tredjedel av Tysklands yta är täckt av skog men praktiskt taget ingenstans finns någon bevarad gammelskog och nästan alla floder är uträtade. Likväl – när vi kör genom hela förbundsrepubliken kan jag för mitt inre se de spridda germanska folk som levde här för tusen år sedan och som i en tillfällig allians lyckades stoppa romarnas framfart, i slaget vid Teutoburg. Det var då det.
***
Vi kommer till slut ner från kammen till tryggare mark, skakade men inte skadade. Lika bra gick det inte för en ung kvinna som förolyckades precis här för några år sedan, vilket någon i sällskapet googlar fram.
Nåväl, vi muntrar upp oss med att bestiga en annan och betydligt beskedligare gipfel. Täta dimmoln har skockats kring topparna så sikten är begränsad men det är alldeles stilla och tyst. Väl framme vid det mycket naturtrogna krucifixet går tankarna till Caspar David Friedrichs suggestiva målningar. Det blir en stund för kontemplation och eftertanke, oavsett personlig övertygelse.
Ett besök i alperna ger alltid mersmak, men den här gången gav de oss en lektion i ödmjukhet. Gott så.
//
Relaterat på motpol:
Alpbach – källa till inspiration
Lennart Svensson: Caspar David Friedrich – drömverklighet
Joakim Andersen: Neuschwanstein
Om skribenten: Henrik Lind
