Sedan barnsben är de flesta av oss vana vid att se de västeuropeiska länderna som liberala demokratier. Länder som Storbritannien, Frankrike, USA och Norge är globala föredömen, där folket gör sin röst hörd genom fria val, där människor utan rädsla kan tala med varandra om olika frågor. Vi kanske känner till att förintelseförnekare döms till mångåriga fängelsestraff i länder som Frankrike och Tyskland, men varför måste de tvunget förneka förintelsen? Dessutom är de ju oftast så gamla så att de lika gärna kan spendera sina sista år i ett fängelse som på ett ålderdomshem, maten är ju bättre för fångar. Kort sagt, många gör undantag för förintelseförnekare, om detta sedan är klokt och hederligt eller inte får visa sig.
Britain First
Det finns alltfler tecken på att det vi tar för givet inte stämmer överens med verkligheten. Det finns yttrandefrihet i ett land som Storbritannien, men inte för infödda européer. Detta blir uppenbart när vi följer behandlingen av ledarna för det lilla men på sociala medier populära partiet Britain First. Jayda Fransen och Paul Golding har dömts till fängelse för ”hatbrott”. De tycks ha försökt konfrontera misstänkta våldtäktsmän i ett av landets numera epidemiskt vanligt förekommande groomingfall, där det typiska är att män med pakistansk bakgrund förgriper sig på infödda småflickor. I många fall har det kunnat pågå i åratal eller decennier eftersom myndigheterna inte ingripit för att inte framstå som ”rasister”. Fransen och Golding tycks ha skött det hela klumpigt, men de döms bland annat för att ha ”demonstrated hostility” mot muslimer och islam. Om man hyser sådana känslor får man alltså inte visa dem i Storbritannien. Processen har genomsyrats av det konservative författaren Jerry Pournelle beskriver som kärnan i dagens förtryck, ”selective enforcement of law”, selektiv tillämpning av lagen. Normalt publicerar exempelvis inte polisen ”mugshots” av dömda om de döms till mindre än ett år i fängelse, men i fallet Fransen och Golding gjorde man ett undantag på grund av ”the nature of the offences committed and the impact they had on the wider community”. Som nyspråk betraktat fascinerande, som argument mer ihåligt. Tilläggas kan att Golding redan efter en vecka i fängelse blivit misshandlad av medfångar, om även detta beror på ”selektiv tillämpning” av fängelsets övervakning av de intagna eller inte är svårare att veta. Samtidigt växer dock gruppens popularitet, tidigare har Donald Trump delat Fransens inlägg på Twitter.
Pettibone, Sellner och Southern
Men det är inte bara i fallet Golding och Fransen lagstiftningen tillämpas selektivt. Paret Brittany Pettibone och Martin Sellner skulle nyligen besöka Storbritannien, Sellner för att hålla tal om invandring, Pettibone bland annat för att intervjua invandringskritikern Tommy Robinson. Pettibone är en känd youtuber i utkanten av alternativhögern, Sellner ledare för österrikiska grenen av Génération Identitaire. Ihop med kanadensiska Lauren Southern förvägrades de inresa i landet, och hölls under onödigt brutala former frihetsberövade. Argumentet myndigheterna angav för detta var att ”Border Force has the power to refuse entry to an individual if it is considered that his or her presence in the UK is not conducive to the public good.” Det synnerligen diffusa ”allmänna bästa” innebar att invandrings- och islamiseringskritiker inte får resa in, gissningsvis för att det kan förvärra konflikten mellan olika etno-religiösa grupper i landet. Detta bekräftar att i längden kan yttrandefrihet och mångkultur inte samexistera, åtminstone inte om någon av grupperna besvarar kritik och satir med våld och myndigheterna vägrar bemöta detta med kraft. I praktiken ser vi här återigen samma ”selektiva tillämpning av lagen”, jihadister och groomare förhindras sällan inresa men fredliga debattörer av europeisk härkomst får hålla sig borta. Man kan tillägga att Pettibone ändå intervjuade Robinson, fast i Österrike.
Count Dankula
Överhuvudtaget tycks de brittiska myndigheterna ha svårt för européer som använder sociala medier, inklusive Youtube. Den skotske youtubern och komikern Count Dankula, egentligen Mark Meechan, lärde sin flickväns mops att göra Hitlerhälsning på vissa kommandon (”Sieg Heil” och ”gasa judarna”) och lade upp det på Youtube. Han har på grund av detta åtalats och dömts, han riskerar ett år i fängelse. Motiveringen är att det visst finns yttrandefrihet i Storbritannien, men att Meechans skämt var ”grossly offensive”. Greve Dankula har uppmanat sina följare att fortsätta kampen för yttrandefrihet, det hela är ännu ett exempel på ”selektiv tillämpning” av lagen. Dankula har fått stöd av bland annat komikern Ricky Gervais.
– greve Dankula
De tre fallen illustrerar en historisk trend i de flesta västerländska länder. I Sverige har lagen om hets mot folkgrupp skärpts och ändrats utan föregående debatt, medan Bonnier kräver kontroll över Youtube och Google. Det hela bekräftar att mångkultur och yttrandefrihet i längden är oförenliga storheter, i ett samhälle med flera etno-religiösa grupper kan inte myndigheterna hantera att de kritiserar eller driver med varandra så att våldsamheter utbryter. De potentiellt mest våldsamma, eller för skämt mest känsliga, grupperna får på så vis en priviligierad ställning. De minst känsliga blir en symbolisk, och gradvis reell, kollektiv spottkopp.
Trenden illustrerar också det Samuel Francis på sin tid kallade anarko-tyranni. Det betyder att det råder anarki för kriminella, för trasproletariatet i bred mening, de kan tämligen riskfritt bete sig som de vill. Men för ”vanligt folk” råder tyranni, de kan inte skriva en invandringskritisk kommentar på Facebook utan att få upprepade hembesök av polisen. Jerry Pournelle kompletterade Francis insikt med sin analys av ”selektiv tillämpning”. Det finns på pappret en lagstiftning som är likadan för alla, men vissa grupper drabbas betydligt mer nitiskt av tillämpningen. Fallen Sellner, Fransen, Golding, Pettibone, Southern och Meechan i kombination med den välvilliga behandlingen av jihadister och groomare antyder vilken grupp det handlar om.
Detta i sin tur påminner oss om kopplingen mellan anarko-tyranniet och det Francis med flera beskrivit som den terapeutiska staten. Det har med utgångspunkt i välfärdsstaten vuxit fram en terapeutisk stat, kontrollerad av det Francis kallade den nya klassen. Den nya klassen återfinns i både offentlig, privat och ”ideell” sektor, på SVT, på Google och i Expo för att bara ta några exempel. Den är inte intresserad av att folket ska påverka politiken genom offentliga debatter, utan driver diskret igenom de ovan nämnda processerna av inskränkt yttrandefrihet. Kontrollen av etablerad media underlättar detta betydligt.
Detta betyder att en av vår tids ödesfrågor är yttrandefriheten, som just nu hotas och inskränks bland annat av brittiska myndigheter, av Facebook och av Expressen. Mycket tyder på att de har gjort för mycket för snabbt, att de haft för bråttom att tysta det växande motståndet mot folkutbytet, och det innebär att här finns förutsättningar för en bred allians av yttrandefrihetsvänner, från socialister och liberaler till nationalister och populister.
Om skribenten: Joakim Andersen
