Det här är del 1 i en artikelserie som ska behandla det identitetspolitiska spelfältet i Sverige. I den första delen ska vi titta närmare på invandrarnas identitetspolitiska agenda, dess framgångar och motgångar. Nästa del kommer handla om den etnosvenska identitetspolitiken.
Identitetspolitik är den enda politik som finns i ett mångkulturellt samhälle. Det finns identitetspolitik, och sedan finns det grupper och individer som blockeras från att delta i det identitetspolitiska spelet, eller som låter sig duperas till att taga avstånd från identitetspolitiken. De som avstår eller blockeras från att delta i det identitetspolitiska spelet är, i ett mångkulturellt samhälle, en slagpåse och en ”bitch” – de kommer förlora varje slag, marginaliseras, och till slut raderas från historien.
Vad är identitetspolitik?
Enkelt uttryckt är identitetspolitik allt politiskt engagemang, och all politisk organisering, som inte sker i enlighet med klassmässiga/ekonomiska och/eller ideologiska principer – även om sådana kan vara invävda som sekundära komponenter i ett identitetspolitiskt projekt. Den absolut vanligaste identiteten utefter vilken politik formeras, idag liksom historiskt, är den etniska identiteten. Etniciteten är, tillsammans med könet, den mest grundläggande identiteten en människa kan ha, då den är medfödd och inte går att välja bort. Den etniska identiteten är grundläggande för de flesta val och vardagliga beslut en person fattar under sitt liv – allt från i vilket bostadsområde man väljer att bosätta sig, till vem man väljer att sätta sig bredvid på bussen.
En etniskt driven identitetspolitik handlar egentligen inte särskilt mycket om ideologi. Till sin utformning liknar identitetspolitiken i högre utsträckning traditionell konservatism än socialism och liberalism. Ren konservatism är i grund och botten en ganska relativistisk och tom ”ideologi”, då den inte är baserad på några speciellt avancerade idéer mer än ”Sluta! Det går för fort!” och ”jag gillar inte den här metoden”. På samma sätt är identitetspolitiken inte driven av några speciellt avancerade idéer eller intrikata dogmer, utan kan enklast sammanfattas med devisen: ”det som gynnar min grupp är gott, det som missgynnar min grupp är dåligt”.
Konservatismen är svag och relativistisk, och försöker alltid hålla fast vid vad som för tillfället är status quo, oavsett vad status quo råkar vara. En konservatism utan ett förled eller efterled, som till exempel national-, liberal– eller radikal-, är meningslös. Motsatsen är sant för en etniskt driven identitetspolitik; här leder istället avsaknaden av dogmer till en stor flexibilitet och frihet när det kommer till val av metoder och strategier.
Kritik mot den icke-vita identitetspolitiken i Sverige
Identitetspolitik associeras nästan alltid med den politiska vänstern. Black lives matter i USA, eller ”rummet” i Sverige, är två exempel. Vänsterns identitetspolitik kan sammanfattas ungefär så här: ”ni (läs: vita människor) har ingen rätt att exkludera oss, men vi har rätt att exkludera er. Ni ska betala när vi säger betala, och ni ska dra när vi säger stick.” Svart och brun identitetspolitik är en kyrka utan frälsning. Den ”kick” politiskt korrekta vita förr i tiden kunde få genom att vara den ”goda vite”, som hatade och skrek på de ”onda rasistiska vita”, har nu nästan helt försvunnit ur rollrepertoaren. Att vara ”vit allierad” är en rent masochistisk sak, där det aldrig ges utrymme för någon frälsning eller förlösning.
I Sverige är det främst de rödgröna partierna som har tagit till sig, och försökt implementera, den icke-vita identitetspolitiken. Borgarna har haft en något mer ambivalent hållning, men på grund av, som det verkar, bekvämlighet och ointresse, har man i allmänhet följt de rödgröna i släptåget. 1975 förklarades Sverige vara en mångkultur (av en enig riksdag), och man gav därmed upp tanken på assimilation av invandrarna. Svenskarna skulle från och med nu dela sitt land med främmande folk, vilka hade rätt att driva på för sina etniska särintressen på svensk grund.
Det är inte svårt att hitta exempel på hur de här etniska och religiösa särintressesagendorna har penetrerat djupt in i det svenska partilandskapet. Historierna om Omar Mustafa, Mehmet Kaplan och Yasri Kahn, tre i grunden traditionalistiska herrar, visar på just det här giftiga samröret mellan den västfientliga vänstern och de icke-vita invandrarna. Då icke-europeisk identitetspolitik inte är tabubelagd, utan ses som något gott i vilken form den än kommer, finns det en strukturell öppenhet hos partierna för entrism från välorganiserade minoriteter, som kanske inte ens delar partiernas grundläggande värderingar, men som ändå är välkomna blott i egenskap av sin grupptillhörighet. Att det också har funnits ett aktivt försök från främst socialdemokraterna att gynna muslimska särintressen, i utbyte mot röster, finns det också bevis för.
Begrepp som ”rasifiering” och ”vithetskritik” började, som jag minns det, göra sitt verkliga insteg i Sverige runt 2010. Begreppen kom, liksom många andra socialt degenerativa memer, direkt från den amerikanska universitetsvärlden. Efter att ha haft en viss medvind genom afro-svenskarnas riksförbund, Sveriges unga muslimer, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, och andra – kom tendenserna så småningom att tryckas tillbaka. Främst kom kontra-attacken från det borgerliga lägret, Ivar Arpi, Johan Lundberg, Per Gudmundsson, är några namn som kan nämnas – men även vänstermänniskor som Malcom Kyeyune och Nina Björk bör också lyftas fram. Men en något bortglömd faktor, som jag inte tror ska underskattas, är det motstånd som det identitetspolitiska avancemanget mötte från de breda folklagren. Efter den av media upphajpade, och av allt att döma falska, ”slöjattacken” i Farsta 2013, startades flashback-tråden ”Slöj-misshandeln i Farsta verkar falsk”, som sedermera döptes om till ”Islamisters politiska avancemang i Sverige”. Tråden kom att på ett väldigt informativt och ingående sätt granska de muslimska organisationerna, deras ideologi, och varifrån de fick sina pengar. Så småningom spillde granskningen över i mainstream-media, vilket slutligen resulterade i att en mängd muslimska identitetspolitiska organisationer fick sina statliga bidrag strypta i slutet av förra året.
På grund av den här starka motreaktionen tycks den icke-vita identitetspolitiken för tillfället ligga i dvala. Den har inte försvunnit, långt därifrån. Dagens Nyheter har till exempel fortfarande kvar Judith Kiros som krönikör, och låter henne försiktigt försvara den identitetspolitiska agendan, samtidigt som de låter Erik Helmerson kritisera identitetspolitik på andra håll i tidningen. Min uppfattning är att Bonniers i princip ställer sig positiv till idén om icke-vit identitetspolitik, då den är svensk-fientlig, men att de samtidigt anser att tiden inte är riktigt mogen än, och därför väljer att hålla perspektivet på sparlåga.
Men finns det då en vit identitetspolitik? Ja självklart finns det en sådan, den brukar kallas nationalism – andra säger kanske rasism, eller högerextremism – men den är i grund och botten inget väsensskilt från vad ”rummet” eller afro-svenskarna håller på med – det handlar om att avancera en viss etnisk grupps intresse, på en annan grupps bekostnad, i det nollsummespel som det mångkulturella samhället är, och alltid kommer att vara.
Rädslan för att den icke-vita identitetspolitiken skulle trigga en etnosvensk motreaktion var påtaglig över hela det politiska fältet i Sverige – och jag tror att den farhågan var helt berättigad. Man kan varken förstå Donald Trump eller alt-right rörelsens segrar i USA, om man inte kontrasterar dem mot hur Barack Obama och resten av det demokratiska partiet, i maskopi med etablissemangsmedia i USA, hanterade Black Lives Matter-rörelsen. Det uppenbart felaktiga narrativet att vita poliser sköt svarta unga män, oprovocerat och utan anledning, var själva utgångspunkten för BLM:s verksamhet. Ett narrativ som alltid pulveriserades ju mer fakta som kom upp på bordet.
Michael Brown blev till exempel skjuten av Darren Wilson i självförsvar, de afro-amerikanska vittnena som hade vittnat om motsatsen ljög, och hela upploppet i Ferguson var helt ogrundat från början till slut. Trots detta fick BLM-rörelsen stöd från presidenten, och media (i USA likväl som i Sverige – genom okritisk bevakning), trots att ingen hade någon riktig fakta på bordet. När fakta sedan väl kom fram, så var det tyst som i graven. Den afro-amerikanska borgmästaren i Baltimore uttalade sig till och med i samband med kravallerna i staden, och sa att hon ville ge de s.k. ”demonstranterna” (upploppsmännen): ”space to destroy” [utrymme att förstöra]. Ja den svarta identitetspolitiska agendan gavs sannerligen ”space to destroy” under Barack Obamas sista år vid makten – och motreaktionen från det vita USA blev kraftfull.
Så ja, i grund och botten gjorde nog de politiska debattörerna i Sverige en korrekt analys när de angrep den icke-vita identitetspolitiken. Angreppet tjänade avpolariseringen och samhällsfreden – men dessvärre, eller dessbättre beroende på vilket perspektiv man intar, gav den samtidigt utrymme för den etnosvenska identitetspolitiken att avancera. Motsägelsefullt? Inte alls, som jag har skrivit tidigare är identitetspolitik alltid ett nollsummespel, trängs en grupp tillbaka, avancerar en annan. Men mer om detta i nästa inlägg.
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Om skribenten: Gästskribent
