Vem som helst kan glädjas åt färgerna, den höga luften och irriterande flygfäns frånvaro. Men hur många är beredda att välkomna kylan, stormarna och mörkret?

Nu stiger uppför bergens trappa

trumpetarn storm i dunkel kappa.

Jag kan riktigt se Karlfeldts stolta, starka blåsare framför mig, hur han insvept i sin brungrå mantel tar över efter sommarens jäsande, feminina frodighet. Luftmassor som hängt dallrande börjar åter röra på sig, oroligt och obevekligt. Det är saker på gång, nya tider stundar.

Klara dagar kan man se inte bara till den horisont som först råkat komma i ens väg, utan till den verkliga, den som ligger vid den yttre synranden, den som bär upp stora skepp. Hjärtat fylls av lycka och blir till de segel som för länge sedan rullats ihop. Blicken behöver inga maskiner för att färdas.

Marken täcks av multnande minnen. De sugande, pollinerande, stickande har för länge sedan lämnat över till dem som verkar i det tysta, osynliga, under ytan, de som finfördelar, smular sönder och bereder mylla. Snart nog märks deras arbete. Fallna jättar löses upp för att kunna återuppstå.

Något av det förgångna försvinner in i min lägereld. Av aska är du kommen.

Varje träd har nu sin egen färgdräkt. De kliver fram ur sommarens mörkgröna röra och plötsligt ser man dem som de individer de är, likväl sammanvävda till dungar och skogar. Det är som det ska vara – samhörighet utan självförnekelse. Varje sten sin egen mossa, varje äng sitt eget gula gräs.

Vissa flyttar söderut men inte alla. Virvlande fågelflockar berusar sig i de stormgrå skyarna. Inte är de på väg någonstans. De vill vara just där de är, bortom egen kontroll, utlämnade åt elementens raseri. Jag avundas dem.

Men mörkret, det förkättrade? Det är inget hot, ingen fara. Det bäddar in, skyddar, förebådar Vintern, den förtrollade – när allt som rör sig lämnar spår i snön. Ja, på ett sätt är vintern ljusare. Någonstans långt borta gör den sig redo, packar sina väskor, ser över sina färdvägar och riktar in kompassen mot våra breddgrader. Men ännu är tiden inte inne.

Hösten är fullbordad i sig själv. Den är ingen övergångstid, ingen efterdyning. Den är nuet. Tag emot den – våra markers gyllene era.