Konsumtionssamhället kännetecknades av Debord och Vaneigem som ett skådespelssamhälle, Debord beskrev hur människor gått från att vara till att ha och sedan till att enbart framstå som det ena eller det andra. Här finner vi en antropologi som förenat det bästa från höger och vänster, både Fromm och Thiriart insåg att det är bättre att vara än att ha. Men konsumtionssamhället lägger vikten vid att ha, och att framstå som olika saker. Varor, bilder, reklamer, sken och yta koloniserar relationerna mellan människor och människors liv, deras fantasier, drömmar och så vidare. Det är ett synnerligen värdefullt perspektiv, Debord och Vaneigem rekommenderas varmt.
Men varför hamnade vi i skådespelssamhället till att börja med? Cornelius Castoriadis gav ett intressant svar på frågan, ett svar besläktat med det traditionalistiska. Konsumtionssamhället är i grunden distraktion, ägnat att få oss att glömma en hemsk verklighet. Denna hemska verklighet är insikten om vår egen dödlighet. Den som konfronterar denna insikt vinner stor makt, ”the way of the warrior is death” heter det i Hagakure. Men den som ger efter för den kan bli en slav, ”the fear of death is the beginning of slavery” heter det hos Redbeard. Och slaveriet kan som bekant ta olika former, man kan vara slav under andra människor både direkt och indirekt.
Glömskans samhälle
We don’t want to know that we are mortal, that we will die, that there is no reward or compensation in some afterlife. We forget ourselves by watching TV… Which means that we are not living in a society of the spectacle, but one of oblivion: forgetting death, forgetting the fact that life only has as much meaning as we have been capable of giving it. The spectacle is there to facilitate and cover up that oblivion.
– Castoriadis
Castoriadis vänder sig mot talet om samhället som ett skådespel, och kallar det istället ett glömskans samhälle, society of oblivion. Vi konsumerar för att glömma, för att spendera tid. Castoriadis kopplar detta till en politisk kris:
Contrary to what Aristotle claimed, what people desire most isn’t knowledge, it’s belief. In affluent societies — which in fact represent only one seventh of the global population, at most — the end of political beliefs and the waning capacity of society to create new, potentially meaningful values has led to the reign of what Pascal would have called amusement, or distractions, that is, oblivion.
Vad man kan notera är att denna ovilja att tänka på döden har både en individuell och en kollektiv komponent (not only us, not only civilizations, but humanity as such and all of its creations, its entire memory, are mortal, skriver Castoriadis). Vi vill inte tänka på den egna döden. Men vi tycks vara minst lika ovilliga att tänka på framtiden för de kollektiv vi tillhör, svenskarna och det levande, och därmed våra barns och barnbarns framtid. Man behöver exempelvis inte vara utbildad demograf för att kunna extrapolera de senaste decenniernas utveckling en bit in i framtiden, det kommer leda till att svenskarna blir en krympande minoritet i sitt hemland. Om detta sedan innebär en brasiliansk framtid, med en krympande svensk överklass, eller en libanesisk, med en muslimsk majoritet och kristen massflykt, återstår att se. Ingetdera scenario är särskilt tilltalande, och den som passivt låter det ske kan knappast ses som en god förälder. Detta är emellertid en insikt man kan skjuta på framtiden genom konsumtionssamhället. Detsamma gäller sådant som den ekologiska krisen eller den pågående degenerationen av populärkulturen.
Av detta, och ett flertal andra, skäl följer att konsumtionssamhället är en dödlig fiende. Att idag bli en fri människa, att döda sin inre borgare, förutsätter en insikt i detta. Alternativet är att vara slav, under skådespelet och makten som döljs av det.
Om skribenten: Joakim Andersen
