De svenska landskapen förknippas sedan länge med olika mentaliteter, skåningen antas exempelvis sällan vara identisk med norrlänningen. Adrian Molin, en av den svenska unghögerns ledande gestalter, utforskade dessa lokala kynnen närmare i den intressanta boken Landskapskynnen från 1930. Vi har tidigare bekantat oss med Skåne och västkusten. Idag är turen kommen till öarna Öland och Gotland, Östersjöns pärlor.

Öland

Vad gäller Öland fokuserar Molin mycket på ekonomisk och politisk historia, något som är intressant i sig men säger mindre om det lokala kynnet. Han beskriver en ö som många gånger drabbats av krig och överhet, ”ett Svea rikes styvbarn.” En tid var öns vilt exempelvis fridlyst och böndernas hundar fick inte ha fler än tre ben. Ölands isolerade läge tas också upp av Molin, liksom följderna av att ön saknat en aristokrati. Här märker vi delvis att Molin var tämligen modern i sitt sätt att betrakta landsdelarna, det finns ständigt en ekonomisk aspekt. Att Ölands natur och en ofta ålderdomlig bebyggelse bevarats som följd av historien ser han inte som särskilt viktigt, även om han beskriver Alvaret något och ser växtlivet som en skatt.

– öländsk trollskog

Vad gäller kynnet menar Molin att Öland hör samman med Småland. Det rör sig i så fall om en brokig befolkning, i Smålands fall beskriver Molin en kontrast mellan högväxta germanska ätter och kortare och mörkare ätter. Samtidigt beskriver han smålänningen med orden ”kultur i armodet”, trots fattigdom har hon ofta strävat efter att omge sig med skönhet och kvalitet. Även antropologen Bertil Lundman beskrev Ölands etnografi som invecklad, bland annat fanns på östkusten dubbelt så många mörka som på västkusten, sannolikt ättlingar till skeppsbrutna, och det fanns inslag av lågväxta.

Någon djupare skildring av det öländska kynnet ger alltså inte Molin, avsnittet tar främst upp den omfattande emigrationen och möjligheterna till ekonomisk utveckling av ön. Den läsare som har mer erfarenhet av ölänningarna eller själv stammar från ön får alltså gärna dela med sig av sina intryck av det öländska kynnet. Är exempelvis ölänningen i grunden en smålänning, som Molin antyder, eller finns det dimensioner av kynnet han missar?

Gotland

Vad gäller Gotland fördjupar sig Molin mer i kynnet. Han tar upp att om Öland med sitt rika växtliv är en källa till vederkvickelse så är Gotland istället ”sagornas ö”, en plats med förtätad historisk stämning. Gutarnas historia är både stolt och rik. Molin menar dock att detta hör till det förflutna, och att ön präglas av sjunkande folkkraft. Han beskriver en befolkning som inte är fattig men heller inte anstränger sig överdrivet. Det finns ett konservativt drag i beskrivningen av både ölänningar och gutar, de har inte på det sätt Molin skulle önskat med hull och hår kastat sig in i den moderna världen och ekonomin. Gutarna får istället ganska få barn, vilket innebär att fattigdomen på ön är begränsad i jämförelse med övriga riket. De beskrivs som ”fysiskt välutvecklade, ofta storvuxna, muskulösa och idrottsintresserade” men det heter också att guten ”vill ha det gott och bekvämt”. Lundman delar Molins intryck vad gäller Gotlands rent fysiska antropologi, och noterar att befolkningen tillhör den högväxtare i Baltoskandia, samt att ansiktshuden ofta är tjockare och mindre skär. Intrycket vi får i Landskapskynnen är i varje fall att den typiske gotlänningen är storvuxen och muskulös, ingalunda lat men heller inte någon som sliter ut sig i onödan. Genom snillrik familjeplanering lyckades öborna också fördröja uppkomsten av ett proletariat under lång tid. Delvis rör det sig alltså om tämligen fäliska drag Molin beskriver, vilket också är mitt eget intryck av öborna. I ett söndermoderniserat Sverige kan dessa egenskaper framstå som mer tilltalande än de kanske gjorde på Molins tid.

Sammantaget finner vi att Molins kapitel om ölandskapen inte tillhör de djupare i Landskapskynnen, fokus ligger i alltför hög grad på ekonomisk utveckling och sådant som vi idag uppskattar ses närmast som hinder. Ölands rika och säregna natur, Gotlands rika historia och selektiva distans från den moderna världen tillhör idag rikets skatter.

– Gotlandsruss

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.