H.P. Lovecraft är en av mina favoritförfattare. Han skapade ett skräckinjagande mytos för den moderna världen, där Tyfon ersätts av Cthulhu men där Zeus och Herakles lyser med sin frånvaro, ett kosmiskt mytos för rymdåldern. Hans berättelser är en guldgruva oavsett om man läser dem som subtilt antiliberal kulturkritik eller som skräckfantastik (den senare läsningen är den vanligaste har man berättat för mig). Men Lovecraft är inte den enda av sitt slag. Han rekommenderade flera andra författare, bland dem Lord Dunsany och M. R. James. Båda dessa är fortfarande väl värda en närmare bekantskap. Montague Rhodes James (1862-1936) var akademiker och forskare med fokus på medeltiden, hans liv ägde rum på och kring King’s College på ett sätt som för tankarna till professorerna på Hogwarts. Privat var han konservativ vad gällde både politik och litteratur, han beskrevs av vänner som reaktionär. Men James skrev också spökhistorier, vilka han ofta effektfullt läste upp för sina vänner och kollegor. Detta upprepades för övrigt år 2000 i en hyllning av BBC, där Christopher Lee läste upp ett antal av de jamesianska klassikerna (tillgängligt på youtube, i förbigående kan nämnas att Lee också sjöng symfonisk metal).

Den jamesianska skräcken

‘I don’t know about superstition,’ said the Colonel. ‘They believe in it all over Denmark and Norway, as well as on the Yorkshire coast; and my experience is, mind you, that there’s generally something at the bottom of what these country-folk hold to, and have held to for generations.’
– Oh, whistle, and I’ll come to you, my lad

Den jamesianska skräcken är på samma gång nedtonad och effektiv, något som påminner om den lovecraftianska. Spöken och demonliknande väsen beskrivs inte i detalj, effekten blir större om de bara antyds och mycket överlämnas åt läsarens egen fantasi. Det säger en del om James talang som författare att han lyckas få besatta sängkläder att bli en genuint obehaglig bekantskap i en av sina noveller. Ibland blir det dock både brutalt och makabert, så alldeles nedtonat är det inte.

Den jamesianska skräcken bygger inte en lika intrikat mytologi som Lovecrafts, utan använder sig i hög grad av figurer och föreställningar från det gamla Europa. Vi stöter i hans berättelser bland annat på spöken, magiker, häxor och demonliknande väsen. Folktron på runor, häxor, väktare och liknande används skickligt av James. Den ockulta värld och logik som antyds är förenlig med både Evolas och Neutzsky-Wulffs.

Gemensamt med Lovecraft har James sina huvudpersoner, i jämförelse med Robert E Howards är de blodfattiga herrar som hellre flyr än illa fäktar. De jamesianska huvudpersonerna är ofta akademiker och gentlemän som han själv, inte sällan på resa genom relativt avlägsna delar av Europa. Även miljöerna för tankarna till Lovecraft, även om Lovecraft beskrev Europa i den nya världen. Det är i grunden miljöer med långa minnen James skildrar, medeltida kyrkor, gamla gårdar på landet och liknande, från södra Frankrike till Skandinavien. Intressant kuriosa är att han förlägger berättelser både i jylländska Viborg och västgötska Råbäck. James berättelser om sådana historiska platser illustrerar både hans varma känslor för dem och att han tog dem på allvar. De har här en fullödig historia, inklusive mörka aspekter, och blir alltså aldrig tvådimensionella eller ytliga. I de gamla värdshus, herrgårdar och kloster James beskriver har det tidigare ägt rum saker som gör att gränsen till andra världar är svagare, och dörrarna kan öppnas av oförsiktiga akademiker och turister.

För den som uppskattar Lovecraft kan James vara en givande bekantskap, även om skräcken alltså inte är lika kosmisk och demonologin inte lika originell. Det senare behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, det jamesianska ”mytoset” är inte lika sönderexploaterat som det lovecraftianska kommit att bli och utgår från europeisk folktro och vidskepelse. De jamesianska berättelserna har också ofta ett inslag av detektivnoveller som gör dem fängslande både för olycksdrabbad huvudperson och läsare. Sammantaget är han en givande bekantskap för både inbitna lovecraftianer och andra vänner av skräck. För läsaren med författarambitioner kan inte minst James vara ett bra exempel på hur man kan använda sig av folktro i skönlitteratur.

Flera av James noveller finns tillgängliga här: Thin-Ghost.org

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.