För ungefär femton år sedan var en vän och hans dam tvungna att vända i biofoajén, som dominerades av affischer med putslustiga figurer, tecknat krams och melodramatiska actionscener. Själva sökte de någon form av vuxenfilm. Ja inte sådan som visades på Zita på 80-talet, utan film som gestaltar vuxenlivets umbäranden. Men hem fick de gå, utan förrättat värv.
Barnslighet som norm
Vår arma tid tycks domineras av barnslighet. Det har i några årtionden talats om ungdomskult, men är det inte snarare så att dagens människor vill vara och rentav uppför sig som barn? Ser man till dagens etablissemang ser man knappast några ideal som liknar ungdomens styrka, livskraft, svårmod, framtidsglädje, berusning, metamorfos, sökande, prova-på etc. Hos vardagens människor ser man inte heller mycket av sådant utöver helgfylla och en del andra lustigheter. Ja inte ens i kommersens värld är sådana tecken överväldigande. Och präglas vår tids svensk inte av vuxenhet återstår det barnsliga.
Om det ligger något i det, är det något vi högermänniskor måste förhålla oss till. Om verklighet, etablissemang och vanliga medborgare är som barn och lekstuga måste vi agera därefter. Man inser t.ex. hur enkelt det är för etablissemanget inom politik, media och kultur att styra medborgarna när de är som barn. Om man inser att de politiskt korrekta styrs av barnsligt enfaldiga övertygelser och drivkrafter (skolgårdsmetaforen är välbekant), så måste man förhålla sig till det på sitt särskilda sätt och med särskilda spelregler. Om själva samhället (en aspekt av verklighet alltså) har blivit en lekstuga utan allvar, ansvar, stadga och insikt, då måsta man agera i världen enligt vissa hållningar för att förändra den. Om man däremot inte har en sådan insikt i bakhuvudet, då kan det bli väldigt svårt att agera mot etablissemanget och de vanliga människor vi vill ska vakna. Alla vet vi hur svårt det är att få människor att reagera, hur många våldtäkter, explosioner, bil- och skolbränder m.m. man än visar fram. Förnekelsen är total. Slutligen måste vi vara vuxna med allt vad det innebär, något som med största fog påpekas i olika former på allehanda högerforum. Mer om det längre fram; låt oss först se på några aspekter av barnslighet i vår tid.
Barnslig kultur
Ser man på kulturutbudet finns det givetvis ett enormt och relativt brett utbud för den som söker. Men tittar man på det som syns och når ut mest och kraftigast – det som så att säga fostrar massan med värderingar och hållningar – slås man av hur barnsligt, dumt och löjligt så mycket är. Det som når ut mest är förstås populärmusik, film, litterära bestsellers, teve, radio och reklam. Nu bortser jag från sociala medier, som mest är en reflexion av de andra massmedierna, samt från en del kvalitativa teveserier det senaste årtiondet, vilket vi låter vara undantaget som bekräftar regeln. För i det mesta inom pop, teve, film, bestsellerlitteratur o.d. härskar det barnsliga, simpla och dumma.
Kanske började barnslighetstrenden med fenomen som dokusåpor och Friends. Därmed började man exponera de enklaste, simplaste känslorna hos vuxna människor. Karaktärerna (eller deltagarna i dokusåpor) framstod i all sin fånighet och flamsighet som vuxna barn. I Robinson och dess epigoner framstod deltagarna som en karikatyr av barnen i Flugornas herre. Friends och dess epigoner saknade å sin sida den finess man kan finna i äldre teveprogram med flams eller såpoperakaraktär: det absurda i Lödder, det intellektuella i Monty Python, det någorlunda intrikata och arketypiska maktspelet i Dallas. Kvarstod: en bunt förvuxna barn! T.o.m. något så larvigt som teveserien Beverly Hills bjöd på något storartat i förhållande till flams-TV, nämligen ungdomens inlotsning i vuxenlivet genom gestaltning av våndorna och glädjen på vägen mot mognad och vuxenliv.
På nittitalet kom också Harry Potter – f.ö. sommarkurs på något universitet det här året, vilket säger allt om dagens barnslighet – och plötsligt skulle var och varannan vuxen människa streckläsa barnböcker. Harry Potter-magi, vampyrer, varulvar, drakar, fantasykrigare, scifi-monster m.m. har i och för sig ett mytiskt skikt som ger dess böcker, filmer och teveserier ett särskilt djup som är viktigt för dagens av vetenskap och realism överpräglade människa. Men produkterna är huvudsakligen för barn. Kriminallitteraturen – den stora bestsellergenren – var en gång i tiden en finurligt intellektuell och estetisk lek, t.ex. hos Agatha Christie, vilket gav böckerna en särskild charm. Sedan nittitalet är den i stället en blandning av melodram, effektsökeri, löjliga karaktärer och framför allt en ytterst oaptitlig dos pk-moralism. De fyra ingredienserna är ett tydligt tecken på avsaknad av vuxenhet, eftersom den vuxna själen behöver mer komplexitet, nyanser och dynamik än barnets för att låta sig underhållas.
Popmusikens degenerering är ett ständigt återkommande tema; blir det verkligen sämre eller är debatten bara de gamles sura uppstötningar och oförmåga att hänga med? Allt talar faktiskt för att den blir mycket sämre för varje år som går: mindre dynamik, färre nyanserade musikaliska element, homogenisering, simpel lyrik, högt ljud och ständigt tempo som kompenserar musikalisk förenkling, ökat antal s.k. hooks för att fånga och hålla kvar uppmärksamhet när det musikaliska brister. I en av sina bättre youtube-videos förklarar Paul Watson vad som har hänt, och han låter bl.a. Frank Zappa säga hur det på 60-talet var en äldre, kunnig (således vuxen, mogen) producent som låg bakom hittarna istället för en ung, hip, okunnig (ej vuxen således) liten skit som bara tänker på försäljning och att anything goes. Vi tycks stå inför den ironiska situationen att riktig musik inte ens behöver förbjudas som i Demolition man, vi står redan där med blotta jinglar att lalla med i. Watsons analys om hjärntvätt och kommers har förstås sin riktighet, men det krävs något mer för att det ska fungera – en publik av barn, något som de har fångat bra i Demolition man, där Sandra Bullock och hennes kompanjon ser ut som just vuxna barn. Dagens vuxna barn behöver direkta musikaliska sensationer utan hinder i form av lugna avsnitt i en låt, uppbyggnad mot klimax o.d. Förfärad såg jag en gång (och det ändå rätt många år sedan) en flicka trycka igång Supremes Ain’t no mountain high enough, vilken kräver sina två och en halv minuter lugn uppbyggnad för att få den poppiga extasen på slutet – förfärad, ty ensam fick hon stå, för ingen kompis ville dansa med eller höra på.
Våndan att bli och vara vuxen
Går man vidare till människors vardag lyser det barnsliga fram ack så tydligt. Klarast märks det förstås på klädseln. Nästan alla vuxna går i barnkläder, varje dag: t-shirt med dumtryck, jeans och gympaskor (förklätt med eufemismen sneakers). Trenden slog på allvar igenom kring sekelskiftet och härskar än i denna dag till fullo. Visst tar det tid att lära sig bära upp skjortan, pressveck och svarta skor, eller blus och kjol för den delen, men ”kläderna gör mannen” (eller kvinnan för den delen), som det heter. Eller inverterat sagt: pyntar man sig dagligen som ett barn så förblir man lätt ett barn. Och just det att ha tålamod, att klara av något som först tycks obekvämt, att bära upp rustningen, prästkappan, domarkåpan – det är en del av att vara vuxen. Ser man på 40- och 50-talsfilmer så bär gymnasieungdomarna skjorta, kavaj samt slips eller fluga. Allt för att lära sig att bli vuxen!
Den vuxnes liv kräver nämligen obekväma saker: arbeta, fostra barn, hålla igång ett hem, ta ansvar, kämpa igenom motgångar o.s.v. – allt självklarheter kan tyckas. Men det är inte självklarheter idag. Metamorfosen till vuxen är vidare något som varje person måste genomgå. Men det är inte heller en självklarhet idag. Förr var det något man såg fram emot – att bli vuxen: arbeta, tjäna pengar, bilda familj, samla ihop till en livsdröm, prova på äventyr som var omöjligt som barn, bidra till gemenskapen, vara fullgod medlem av gemenskapen, sängaktiviteter, bli riktigt bra på något och så vidare. Före 1700-talet räknades barn knappt som människor, snarare något på-väg-till-människa. Och fenomenet ungdom kom först efter andra världskriget, tidigare gick man direkt från barndom till vuxen. Men nu tycks alltså idealet vara att inte vara vuxen alls. Att bara slippa alla betungande krav!
Jag ville ju inget annat än försöka leva det, som av sig självt ville växa fram ur mig. Varför var detta så gränslöst svårt? (Hermann Hesse: Demian)
Ett skäl till att människor är allt mindre vuxna idag beror på våndan det innebär. En sådan tanke klingar väl med vår utilitaristiska tid där varje smärta måste dämpas. Både vägen mot vuxenliv och dess befintlighet motsvarar långt ifrån alltid de fröjder det skänker. Lättare då att känna sig som ett barn, och posta meningslösa kommentarer och bilder på facebook, ägna sig åt barnkultur och gå klädd som ett barn. Vårt samhälle ger ju den möjligheten. Vuxenhet kräver dessutom hållningar: särskilda kroppsställningar, ansiktsuttryck, gestik, sätt att tala o.s.v. som gestaltar vuxenvarat i världen. Och det är inte lätt, ty det kräver rollspel, disciplin och makt, begrepp som anses betungande och ideologiskt skumma i vår tid. Det är våndor som människor vill undvika idag.
Upplösning av gemenskapen
Ett annat skäl är bristen på gemenskap. Det finns ingen egentlig mening att bli vuxen om det inte finns en gemenskap att bli del av, vare sig det rör sig om storfamiljen, klanen, byn eller staten. Idag är vi del av en större gemenskap i kraft av medborgarskap, skattesedeln, idrottsstjärnors framgångar och reminiscenser av gemensamma fester. De senare två är viktigast nuförtiden, de förstnämnda blott något tekniskt. Instinktivt är därför pk-ligan högst misstänksamma mot sådana fenomen: midsommar är bara fylla och töntigt, reportern skäms för sitt landslags framgångar, skolavslutningar i kyrka och med kristliga sånger anses horribelt o.s.v. Likväl känner, tack och lov, svenskar lidelse för de egna kämparnas framgångar och högtidsfesterna. Tyvärr bärs det däremot inte längre upp av någon kraftig gemenskapskänsla eller andlig kraft, en anda. Förr var man del av gemenskapen genom att bidra till det gemensamma arbetet och vara del av den gemensamma organisationen samt genom att ägna sig åt gemenskapens andliga vara: religion, moral och kulturyttringar. Idag finns det inte längre någon gemenskap i arbete och organisation eller någon andlig kraft i religion, moral och kultur.
Religionens andliga kraft känner alla till. I större delen av Västerlandet har den som bekant slutat vara gemenskapens kraft; nu är det t.o.m. så illa att pk-etablissemanget glatt slår ner på kristendom i sitt eviga hat mot det egna. Religionskritiker gör det som en del av den allmänna filosofiska diskussionen, vilket är helt i sin ordning, men pk gör det för att förminska det egna, vilket är oförlåtligt. Sveriges biskopar m.m. har f.ö. inget med kristendom att göra. Och när det gäller de flesta svenskars inställning till kristendomen ses den rentav som något töntigt och knasigt, en nog så barnslig attityd. Nu kan vi givetvis inte bli kristna på nytt, men att som ett barn undvika den religiösa dimensionen för att det känns konstigt kan inte annat än leda till undergång, eftersom religion ger andlig stadga åt en gemenskap.
De sköna konsternas – kulturyttringar alltså – gemenskapsförlust måste i första hand skyllas på modernismen med dess ständigt radikala uppror mot traditionen. I grund och botten är konsten annars ett sammanbindande element för en gemenskap och ett uttryck för dess anda. Förr var kyrkor, tempel, altare och artefakter med allehanda utsmyckningar centrum av gemenskapens andliga vara. Lyrik, dramatik och musik var del av den religiösa festen och traditionerna eller något som manifesterade makten och därmed gemenskapens organisation. Epos och lyrik gestaltade det egna folket och dess öden och känslor. Även när musiken, dramatiken, diktkonsten, målarkonsten etc ”frigjort” sig från religionen och makten – Händel var företagare, Mozart var frilansare, Defoe var journalist och proffsskribent – förblev västerländsk konst ett självklart uttryck för en plats, en grupp människor, en epok, en anda. Numera binder inte konsten samman människor eller uttrycker folkets anda.
Moralen binder inte heller samman folket till en gemenskap i nämnvärd grad längre. Det finns många skäl till det: utilitarismen, filosofins degradering av moral (Hägerström m.fl.), modernitetens bortskuffande av andlighet och traditioner, idéer om fullständig frigörelse, socialismens idé att moral inte ska behövas (stater, klasser, hierarkier kommer att upplösas), vetenskapens misstro till allt själsligt, teknifiering av politiken, det nihilistiska klimatet, föreställningen att makt är något negativt o.s.v. Hade moralen varit stark och värdena självklara, då hade all galenskap som försiggår i Sverige inte ägt rum. Då hade det funnits krav på politisk handling och funnits vilja hos politiker, myndigheter och rättsväsende att förhindra det onda och kämpa för det allmännas bästa. Men nu står nästan alla handfallna. Eftersom moralen som folkets gemensamma andliga vara är upplöst!
(Och, det ska tilläggas, eftersom det finns en stor grupp inom etablissemanget som önskar det onda åt det svenska folket! Någon gång måste vi alla inse det: journalister, politiker, kändisar, akademiker, myndighetsutövare m.m. blundar för fruktansvärda handlingar, försvarar dem och kämpar rentav för mera av dess sort. De är inte naiva godhetsknarkare utan skurkar, människor som önskar sina medmänniskor och den egna kulturen förnedring, lidande och undergång – må det vara självskadebeteende, den nya världsordningen, socialistiska drömmerier, moralisk känsla att vara på ”den rätta sidan på skolgården”, egen vinning.)
Barnet som ideal och norm
Granskar man det som hänt konsten och moralen ser man snabbt att föreställningen om barnet (inte nödvändigtvis barnet som det verkligen är) står i centrum. Mycket av modernistisk konst bygger på idén att kunskap, hantverk, skicklighet, duglighet hämmar skapandet, t.ex. i riktningarna naivism, surrealism, dadaism, abstrakt expressionism. Skapandet ska bara ske, omedelbart, d.v.s. utan tradition, kunskaper, medvetenhet – sålunda utan den vuxnes förmågor. Den moderna föreställningen om moral bygger i sin tur på idén om barnets oskuldsfullhet. Uppräkningen ovan (utilitarism etc) visar att begrepp som ansvar, krav, ståndfasthet, ödesbundenhet, heder, styrka och makt har negativ moralisk klang. Istället härskar lycka, lojhet, svaghet, fantasier, sköna känslor, oskuldsfullhet, tycka synd om-mentalitet, absolut frihet – eftersom det är vad som finns kvar när man tar bort makt, ansvar, öde, heder etc.
Det gäller att förstå moral på rätt sätt. Skälet till att barnet inte uppvärderades före modern tid var att det inte duger till, att det inte är en fullgod människa. Barnet kan inte arbeta och det kan inte utöva moral. Barnet har inte sådana förmågor. Barnet är inte dugligt. Och moralens innersta princip är inte godhet, frihet, lycka och annat krimskrams, utan det är förmåga, moralisk kunskap, duglighet. Det är därifrån vi har ordet dygd. Samma sak med latin; virtus betyder (manlig) förmåga. På grekiska: arete, att vara bra, duglig. Grekiskans ethos betyder i sin tur hållning, karaktär – något barn inte har förmåga att ha eftersom det kräver övning, mognad, disciplin, ståndfasthet, insikt. Moral har därför intet att göra med barnets sätt att vara. Moral är den vuxnes värld, en vuxen ordning. Vidare är moralens uppgift att bevara det egna och få det att blomstra, den egna personen liksom gruppen.
Men vår senmoderna värld är upp-och-ner-vänd. Här härskar en barnmoral. (Återigen ska det påpekas: idealet om barnet – egentligen bär barnet fröet till dygd eftersom barn skäms när de gör fel, d.v.s. inte förmår göra det rätta; men vi vet ju hur svaghetskulturen inte vill känna till skam eftersom det är en obehaglig känsla.) Det är åtminstone dit vi har kommit – nu vid vägs ände. Det senaste tillskottet på denna det modernas barnmoral är förstås det politiskt korrekta: fixering vid minoritetsrättigheter, upprättelse för dem som anses förtryckta och svaga, känslan att vara på den rätta moraliska sidan, förringa det egna för att således bereda plats för det främmande, själslig uppblåsning av moraliska känslor som medlidande och indignation – allt lek, lust, känslor och drömmerier, ersättning för brist på vuxenhet och vuxen moral. Dess enfaldiga principer, pinsamma maktlystnad och totala brist på ansvarskänsla gör att den t.o.m. går bortom barnets vara och hamnar i ren nihilism.
Barnslig politik
Politiken är moralens förlängda arm och gemenskapens organisatoriska centrum. Den senmoderna demokratin har dock förlorat kontakten med både moralisk insikt och gemenskapen. Parlament och regering liksom i viss mån myndigheter och rättsväsende har fjärmat sig från folket. Därmed har demokratin spelat ut sin roll – eftersom politiker och partier ska vara valda av folket och har uppgiften att tjäna folket. Det menar de (eller inbillar sig) själva, men de agerar inte därefter. De är i egentlig mening heller inte valda i Sverige p.g.a. en bisarr partikultur där i stort sett alla rekryteras internt och eftersom folket inte ges några egentliga valmöjligheter; etablissemanget har gjort allt i sin makt för att utesluta alternativ som Ny demokrati, SD och Svenskarnas parti från politiken. Och den ansträngningen har gjort att de ”etablerade” partierna står för samma sak i de flesta frågor. Varmed de själva har dömt sin parlamentarism till undergång! Det mesta som sker är ett spel för gallerierna. Myndigheter och rättsväsende står i sin tur långt ifrån folkets vilja och moraliska uppfattningar (privat sett har vi fortfarande moraliska instinkter och dygder levande, såsom plikt, hjälpsamhet, respekt för andra o.s.v.). Det är i viss mån självklart, myndigheterna och rätten kan inte böja sig för folktycke, vilket kan vara vad som helst, utan måste följa ett fast regelverk. Men under loppet av de 25 senaste årens invandring har myndigheter och rätten tappat greppet om regelverk och sin funktion. Det kunde lika gärna vara av andra skäl, såsom korruption eller dålig ekonomi, men nu blev det invandringen. Sjukvård, skola, polis och försvar klarar inte sina uppgifter. Rätten dömer uppenbart galet i alltför många fall och är politiskt snarare än folkligt förankrad. Myndighetschefer tar beslut de inte får och bör. Utlänningar får gratis sjukvård, säkerhetsklassade tjänster läggs ut på utlandsentreprenad, hemtjänst läggs ut på svindelentrepenad, statliga energibolagschefer leker misslyckade businessmen o.s.v. o.s.v.
Riksdag (och myndigheter) har blivit en lekstuga, en plats för förvuxna barn. De flesta partier och partiledare kan man inte ta på allvar. Miljöpartiet t.ex. vill ha rösträtt för barn – det säger allt; de är förstås själva barn och föreställer sig riksdag och världen befolkad av enbart barn. Sossarna har för länge sedan slutat med demokratisk politik, allt handlar om att inneha makten och uppbära förmåner. Löfvéns reaktioner efter turerna kring transportstyrelsen talar sitt tydliga språk; maktspelet är lika pinsamt som alliansens reaktioner på maktspelet. Löfvén är sinnebilden för det som Ernst Jünger avskydde hos den småborgerliga människan, kulturen och moralen: att förhandla, snacka sig ur problem, vrida och vända, fiffla, slingra sig, mörka, ljuga, bedra – allt utom att moget och vuxet ta tjuren vid hornen; i Löfvéns fall givetvis säga att hans regering har gjort grava fel och därför avgår. Det är skälet till varför Jünger ”hyllade” slagfältet, där fanns ingen plats för snackförhandlingar, där skulle hästhandlare Stefan ligga i en hög med blod. – Och landet och svenskarna lämnas vind för våg. Ty att styra är för svårt för barn, för de odugliga, för de inkompetenta. De kan och vill inte ta ansvar – hur ofta hästhandlarn än säger ordet.
Konsten att vara vuxen
Vägen till förändrade förhållanden, där sundhet, stabilitet, insikt och vördnad för det egna råder, måste börja i den egna personen. Ty politiken är vilsen och de intellektuella arenorna är intellektuellt korrupta. Under sådana förhållanden finns det inga möjligheter att börja med det allmänna och ta itu med det enskilda sist. Ja, att ägna sig åt det allmänna utan att vara vuxen är över huvud taget inte möjligt. Våra politiska broilers (förvuxna kycklingar) är ett bevis för det.
Det här har den äkta högern förstått länge. Många högerforum, både böcker och hemsidor, ägnar sig både åt analys av verkligheten och åt råd och uppmaningar till att bli en bättre, mer fullgod människa. Sådana uppmaningar anses löjliga och beskäftiga idag eftersom fostran har fått en dålig klang såsom något konservativt (och vuxet!) – jag ska väl få bli vad jag vill, varför ska någon påpeka något för mig, jag har väl inte en massa brister, jag går min egen väg. Visst är det irriterande med kärringtjat, men att människor med en större dos mognad och insikt ger andra kloka råd är nödvändigt för att ett samhälle ska överleva.
Den första insikten är att erkänna det mest basala av öden, att vi växer och åldras (och slutligen dör). Det är hemskt för vår tids människa, som matas med att det inte finns några gränser eller någon utstakad väg för en människa, något ödesbundet. En man kan bli en kvinna, det är ingen skillnad mellan barn och vuxna, landsgränser och rasgränser är bara chimärer, du är vad du vill, du kan bli allt du vill – en absolut frigjord värld där du kan förverkliga allt, reklam- och pk-världen. Det är förstås en falsk värld där vilja, lusta och känsla dominerar, till dess den snabbt faller i bitar. Förnekar man att man åldras kroppsligt och mentalt samt att man inte kan bli vad som helst, då kan man inte mogna som människa och därmed inte bli vuxen – och då kommer man till slut att bli offer för hemska omständigheter.
Ska man ge råd lyder därför det första: inse och bejaka att du blir äldre, blir vuxen! Därmed blir det lättare att bejaka det som hör vuxenvärlden till: arbete, familj, bosättning, moralisk stadga, estetisk finess etc – sådant som i vår tids poppiga tillvaro anses hämma personlighetens utveckling och målas upp som monotont och långtråkigt. Man kommer även att förstå och bejaka att familj m.m. inte är det minsta likt reklamens känslosås. Det betyder inte att man inte kan ägna sig åt olika utsvävningar; alkohol, pornografi, älskare, älskarinnor, luxuösa påhitt, samlingsmani, dobbel – sådant hör till den vuxna världen, det gäller bara att ha vuxensinne, omdöme och förmåga att hantera sådant på någorlunda rätt (och vuxet) sätt, vilket kan vara nog så svårt.
Ett andra råd kunde därför lyda: lär dig att hantera den vuxna världen, var vuxen! Viktigare än att undvika vuxenvärldens utsvävningar är att inte ägna sig för mycket åt barnsliga sysselsättningar, t.ex. flamsteve, facebookpostande, plingplongradio, melodramdeckare, kvällsblaskeläsning, klicksurferi, reklamens hets, politisk korrekthet. Sådant göder känslor och attityder som får människan att söka ständig bekräftelse, glömma väsentligheter, vaggas in falsk trygghet, känna sig fräck, känna sig moralisk korrekt, tycka, känna, vilja – men inte vuxen insikt och duglighet.
Om man bejakar och behärskar den vuxna världen, då har man kraft och insikt nog att slå ifrån sig sådana dumheter, se det luftiga, lockande, förrädiska, lögnaktiga, fåniga i det. Det gäller särskilt det politiskt korrekta, vår tids mentala pest. Genom vuxen anamma (som härstammar från den inre mognaden, inte pk-världens och reklamvärldens yttre stimuli) får man inte bara kraft att stå emot pk-lockelserna: vara på korrekta sidan, moralisk känslostimulans i form av medlidande och indignation, förakt mot det egna etc. Man blir också stark och säker nog att tillrättavisa personer som kommer dragande med dårskapen. Vi kommer aldrig vinna den andliga kampen om vi inte säger till människor som blivit pk-bedragna på skarpen: att de blundar för fruktansvärda handlingar som gruppvåldtäkter, att de säger ja för dagliga rån av vita ungdomar, att de tillåter privilegier för invandrare och diverse s.k. minoritetsgrupper, att de vill att bilar och skolor ska brinna, att de vill ha fler ghetton, att de ser mellan fingrarna när områden blir hårt islamiserade, att de vill ha mer öppen skottlossning, att de kort och gott vill att medmänniskorna – förutom invandrare – ska känna sig små och rädda, att de vill att deras land ska raseras. Och att deras falska argument om rasistiska strukturer, socioekonomi, för låga födelsetal, ekonomisk vinning på invandring, patriarkat m.m. bara är ursäkter för att fortsätta önska det onda! Man måste ibland säga dem att de är tomma och onda människor, som har svikit och önskar lidande åt de egna bröderna och systrarna.
Svekets tid
Vi lever i en tid av svek. Arbetarpartierna sviker arbetarna, politikerna sviker väljarna och folket, de intellektuella sviker idealen, de moraliskt korrekta sviker rättvisan och det goda, medierna sviker sanningen, kyrkan sviker kristendomen. Listan kan göras lång. Ett av det senmoderna samhällets värsta svek är sveket mot barnen och ungdomarna. Inte bara att man låter vita ungdomar trakasseras på daglig basis av rasliga grunder! Utan djupare sett, att samhället och kulturen släpper barnen och ungdomarna vind för våg. Det har med vår lössläppta, otyglade efterkrigskultur att göra. Allt som är (var) till för att lotsa in barn och ungdomar i vuxenvärlden är nedbrutet: kyrkan är slut; officiella initiationsriter är bortglömda, överspelade eller anses töntiga; skolan domineras av idén att barnen och ungdomarna ska ha makten över sin skolgång; lumpen är nedlagd (dagens allmänna värnplikt är inte särskilt allmän), vuxenblivandet läggs över på barnen själva. Privat sett gör många familjer vad de kan för att hjälpa sina barn in i vuxenlivet. Men det finns ingen gemenskapens andliga kraft som bidrar till det längre. Det mesta av sådana allmänna krafter försöker tvärtom hålla barnen kvar i barndom.
Det finns i vår tid otaliga ungdomar som inte har en aning vad som ska hända dem som vuxna, som lever i blotta drömmar, söker ständig bekräftelse, är rädda, osäkra och fullkomligt vilsna samt har bottenlös ångest – jag vet det p.g.a. mitt yrke – mycket mer än någon person i min barndom, då det fortfarande fanns lite fasta strukturer i tillvaron. Idag vågar ungdomar (och vuxna med för den delen) knappt ringa ett offentligt samtal eftersom vuxenvärlden är helt främmande för dem; det är som att ringa till mars.
– Vad heter du egentligen? frågade hon plötsligt.
– Harry.
– Harry? Ett pojknamn! Och en pojke är du också, Harry, trots dina gråa testar i håret. Du är en pojke, och du borde ha någon som ser efter dig en smula.
Inte ens den beläste och medelåldrige Harry Haller är vuxen och mogen, visar det sig i Hesses Stäppvargen. Han behöver en mentor (bokens Hermine) som hjälper honom att mogna och klara av besvärliga vuxna situationer. Just en mentor skulle de flesta av dagens ungdomar behöva. Istället får de klara sig på egen hand.
Grundproblemet ligger förstås i ett samhälle som bryter ner sig självt med inbyggt föräldrauppror, misstanke mot traditionerna, en vänsterpolitik som hetsar mot det egna och en liberal politik som inte bryr sig om det. Allt för att dess individer ska slippa undan allvar, ansvar och krav, vilket anses för betungande, laddat och töntigt. Vår tids förvuxna barn inom politiken och den intellektuella sfären kan omöjligen rädda vårt land och vår kultur, enbart fortsätta rasera. Räddningen faller på högerns lott. Må det göras med en rejäl dos virtus.
Om skribenten: Jalle Horn
