Ångesten sprider sig som en löpeld i det själsligt förtorkade landskapet. Gamla som unga, män som kvinnor, politiskt intresserade, opolitiskt motiverade, ja, människor av alla åsikter och ursprung ställer sig samtliga den oundvikliga frågan, den som vilar latent i varje samhälle som länge degenererat och som lovar allt annat än en bra framtid: hur långt är jag beredd att kämpa?
1.
Somliga svarar med högsta tänkbara självklarhet att de är beredda att kämpa till slutet. Det är ärorikt; sällan förstår de dock vad detta slut i sig innebär och vad det får för konsekvenser – för sig själva men också för deras anhöriga. Instinktivt känns det rätt att kämpa till slutet. Men slutet är också, som uttrycket lyder, bittert. När livet är slut är vår världsliga erfarenhet över. Vi styr då inte längre över vårt minne. Det är sant att detta minne inte spelar så stor roll för vissa; många vill ju bara leva på jorden, uträtta sina mest basala behov och lämna efter sig en tämligen okomplicerad existens, likt alla djur vars begränsade livsmening och sammanhang utgörs av det lokala ekosystem som de tillhör.
2.
Varje historisk händelse av betydelse har haft sin verkliga mening i stunden, i en då-tid som vi aldrig riktigt kan förstå. Det vi kan begripa är istället den tidlösa betydelsen av ångesten och dess inverkan på våra beslut. Caesar visste att hans legionärer vid Farsalos inte hade något alternativ till att segra – om man nu inte räknar döden som ett alternativ. Avsaknaden av valmöjligheter sporrade hans trupper att kämpa ännu hårdare än de hade gjort om flykten varit ett alternativ. Pompejus tvingade Caesars legionärer att kämpa till slutet, de gavs i praktiken inte något val. De var instängda och agerade också därefter – döden var inget alternativ. Även utanför militärhistorien har vi människor alltid presterat bättre när vi varit inträngda. Livet självt har kanske inte alltid stått på spel, men någon form av allvarlig konsekvens har ofta haft som effekt att vi presterat lite till, en extra ansträngning, som gjort att vi klarat vår målsättning. De flesta människor strävar hela tiden i enlighet med minsta motståndets lag, vilket innebär att deras idéer och målsättningar sällan blir uppfyllda (av ett underlag på sju miljarder människor kan vi konstatera att endast någon promille har disciplin och karaktär nog att uppfylla sina målsättningar). Om det emellertid finns något eller någon som tvingar oss till ansträngning kommer uppgiften att uträttas vare sig vi tycker det är roligt eller inte; när det rör frågan om ren och skär överlevnad blir hela diskussionen om huruvida det är roligt eller inte högst irrelevant.
3.
Sverige som stat håller på att falla sönder till följd av en massiv folkvandring från tredje världen – en utveckling som endast de ideologiskt blinda kan förneka. Välfärdsstatens stora utbud av tjänster påverkas negativt av att fler och fler tar del av dessa utan att betala för det i form av skatteupptag. Istället menar många – särskilt inom etablissemanget – att det är den arbetande delen av befolkningen som skall bekosta utvecklingen i form av högre skatter. Detta i ett land som har bland de högsta marginalskatterna i världen. Andra oroar sig för hur detta kommer påverka bostadssituationen i ett land med en befolkning vars reella tillgångar krymper för var dag som går; det privatekonomiska svängrummet är oerhört begränsat hos många, vilket innebär att många lever en väldigt sårbar existens. Som om det inte vore nog bidrar den extrema folkvandringen från söder till att skapa en oro i vardagen i form av en stigande rädsla att utsättas för svåra våldsbrott.
Utöver de stora riktningarna i tiden pågår ständigt vardagens stråt, med alla de motgångar och umbäranden som enkom drabbar den enskilde, men som sammantaget med de övergripande faktorerna, bidrar till att höja nivån av ångest. Det är naturligt som människa att försöka hitta en väg ut ur ångestens grepp och mot en bättre och mer livskraftig miljö. De flesta önskar dock inte göra detta; de vill kämpa mot oddsen, de vill inte vara de första som bryter med sin tradition, som överger släktledens boningar och blottar sig för den stora världens oförsonligt föränderliga vindar. Ren och skär idealism bringar oss till trots mot de realiteter vi innerst inne är medvetna om och som vi också vet kommer utkräva sin rätt förr eller senare.
Historien är överfylld av idealister, ja, kanske hade vi inte haft någon historia eller kultur att tala om utan dem. Idealen tvingas förvisso alltid böja sig för verklighetens tyngd, men de bryts aldrig. De lever vidare i andra former, upprättas, omtolkas och förmedlas på nytt av nya generationer och nya tänkare; de adopteras, restaureras och paketeras för att passa in i nya sammanhang. En idé kan inte dö – den kan endast bli bortglömd.
4.
Varje människa har idéer, men vissa föredrar att identifiera sig med andras. De är mer realister än idealister och har det lättare att leva efter ett måtto, att handla, snarare än att begreppsliggöra idén. Deras handlande innebär idéns efterlevnad – att den ges världslig representation. För alla de hundratusentals, ja, kanske numer miljoner människor i Sverige och övriga Europa som tröttnat på den övergripande utveckling som lovar så mycket besvär och inskränkningar i deras lycka och frihet, har alternativa idéer länge funnits; de har dock inte givits någon representation i det världsliga utrymmet annat än i form av politiska partier. Detta har av förklarliga skäl inte varit nog. Dessa människor har inte levt i enlighet med sina ideal; de har endast försvarat dessa inom ramen för ett spel, vars inneboende regler de missgynnas av och vars förändring de själva inte kan påverka. Om de livskraftiga delarna av Europas folk önskar ta del av en löftesrik framtid, måste de ignorera detta riggade spel.
5.
För många är det en omöjlig tanke: hur är det möjligt att isolera sig från de destruktiva tendenserna i tiden och endast se om sitt eget hus, ja, sina egna vänner och släktingar? Förr eller senare kommer väl ändå den själlösa statens mekaniska tentakler att hitta in i familjetillvaron? I viss mån har den redan gjort det och mer är att vänta i liknande riktning. Detta är emellertid något som även påverkar de grupper från tredje världen som iklär sig rollen som huvudsubjekt för etablissemanget. Vad har exempelvis delad föräldraförsäkring för betydelse i ett somaliskt hushåll om ingen arbetar? Hur många muslimska föräldrapar kommer acceptera att deras barn får lära sig HBTQI-värderingar på de kommunala förskolorna? Det finns en gräns för hur långt symbolpolitiken kan nå innan den svingar tillbaka negativt.
Det är emellertid inte symbolfrågorna som ger upphov till merparten av ångesten, utan den mest logiskt gångna tankegången; utmynnandet i ett undergångsscenario, där hela landets välstånd går under och där helt nya politiska och sociala förhållanden uppstår. Det är en skrämmande, dystopisk miljö, där endast etnisk och religiös tillhörighet har betydelse. Det är ett landskap där individens önskningar är som stoff i rymden; någon individualitet i modern mening finns inte där längre att tala om. Endast kollektivet har då betydelse – och var hittar man ansatser till kollektivism bland dagens svenskar, vilka utgör det mest individualiserade folkslaget på hela jorden?
6.
Det är som individer vi oroar oss för denna framtidsbild. Inte ens dystopin vill vi fullt ut tänka oss som ett kollektivistiskt scenario, utan snarare som en individuell utmaning, en jagets kamp på liv och död. För allas skull behöver denna fantasi livas upp; utan en grupp av lojala, ärliga och hedersamma kamrater finns det inga utsikter att överleva ett sådant scenario – alldeles oavsett hur välanpassad man än må vara som individ. Huruvida ett sådant dystert utfall uppstår eller inte får tiden utvisa. Vad som likväl är intressant är varje persons ställningstagande till en sådan eventuell situation. Kommer jag att kämpa till slutet? Vart skall jag fly och börja mitt liv på nytt? Hur räddar jag min familj? Var kan mina barn få en framtid? Det är allvarliga tankegångar som många kommer tvingas ta hänsyn till, förr eller senare. Bättre att vara förberedd och veta vad man skall göra när situationen inträffar, än att i stundens hetta tveka och förlora värdefull tid.
Frågan kan behandlas på ett filosofiskt manér. Det är vårt vara som överhuvudtaget ger oss möjlighet att begrunda en sådan tankegång. Existensen utgör förutsättningen till allt – utan den finns vi inte till i konkret mening. Den som haft ett vara, som levt men som dött, kan fortleva i andras minnen – en slags post-existens. I den mån som moral överhuvudtaget har någon betydelse för en avliden person så är det i förhållande till hur andra människor betraktar personen ifråga; kanske var det en särskilt lömsk person som spenderade sitt liv utan att bry sig om andra, som bara gynnade sig själv och som aldrig uträttade en osjälvisk handling i hela sitt liv. Då kommer sannolikt åminnelsen av personen att bli negativ, fyllt med förkastande omdömen vilket knappast uppmuntrar till att hålla liv i dennes minne. Om det å andra sidan rör sig om en person som syntes osjälvisk, som var givmild, som hade en positiv inverkan på mångas liv och som lyckades åstadkomma mycket i livet i form av betydelsefulla bedrifter, ja, då hade omdömet sannolikt blivit mer positivt och chanserna för dennes minne att leva vidare varit väldigt goda.
7.
Oavsett om vi betraktar det som en myt eller en helt igenom verklig händelse, så har Leonidas och hans trehundra spartaner vid Thermopylae åtnjutit eftervärldens beröm och vördnad för sitt hopplösa ställningstagande. Deras världsliga liv fick ett abrupt slut i tiden, men deras namn och bedrifter har levt vidare i över tvåtusen år. Vilken betydelse har den enskilda persiska soldat som överlevde Thermopylae haft för världshistorien? Ingen. Även döden utgör ett val vilket kan ge återklang i tid och rum, en handling som ger livet mening bortom vår världsliga vistelse. Även om slaget varit fullständigt höljt i dunkel, om ingen någonsin vetat om vem Leonidas och hans trehundra spartaner var, hade likväl ingen kunnat beröva dessa deras sista val – hur deras liv skulle sluta. Man kan ta mycket från en människa – egendom, pengar, fru/man, barn, heder och ära, men vad som är omöjligt att stjäla, någonsin, det är trotset – hur man väljer att konfrontera sitt öde. Den tyske filosofen och historikern Oswald Spenglers omhuldade exempel med den romerske soldaten som vägrar lämna sin post vid Pompeji innan han blivit avlöst, belyser tydligt individens möjligheter. Soldaten valde att närma sig ödets krafter utifrån en hederskod som saknar referenser – särskilt i vår tid. Vare sig vi bedömer det som dumhet eller själslig styrka, kan ingen förneka att det var personens eget val som gällde enda till slutet. Soldaten dog fritt när han valde att upprätthålla plikten framför att bryta den.
8.
Många tycker kanske inte att vår egen situation är jämförbar med historiens dramatiska exempel. Var hittar vi liknande möjligheter i moderniteten? Det är sant att vi får leta länge efter dessa – men de finns. Även om orosmolnen hopar sig, även om morgondagen inte längre känns löftesrik utan närmast upplevs som ett otäckt och ogenomträngligt becksvart mörker, så finns de alltjämt, de många möjligheterna att ge avtryck på samtiden och genom dessa visa sitt trots.
Ponera att allt brakar samman. Att vi en morgon vaknar upp och inser att våra vanor, vår uppväxt och livsstil aldrig mer kommer tillbaka, att den närmsta framtiden endast lovar kamp och mera kamp, att det på gator och torg kommer rinna strömmar av blod, att även landsbygdens skiftesrika landskap skall präglas i det besinningslösa våldets tecken, att inga andra färdigheter har betydelse utom de som tangerar vid ren och skär överlevnad. Vad gör du då? Kommer du att förtvivla och placera ditt öde i andras händer? Ägna dig åt resignation? På vilket sätt kommer du närma dig katastrofens faktum? Ingen annan kommer bryta det allvarliga grepp som denna fasansfulla stund håller – det ansvaret vilar helt och hållet på personen själv och dennes omedelbara vänner och släktingar. Sinnebilden för detta potentiella samhälle utan ordning och auktoritet är inte Rousseaus fantasifulla och naivt framställda naturtillstånd, utan snarare Hobbes fruktansvärda värld där allas krig mot alla råder. Utvecklingen i de flesta samhällen där oordningen härskar går i linje mot uppställandet av en Leviathan i någon grad; det kan vara en väldigt grym statsapparat, där drakoniska straff implementeras för att höja den allmänna preventionsnivån; det kan vara en mer balanserad stat där grova brott istället straffas med lång tid i fängelset; det kan också vara i form av en stat där synen på människan överlag är mer positiv och där varje beteende och handling blir belyst utifrån en uppfattning om att det ytterst sett är bristande institutioner och miljöer som bär skulden till individernas nesliga felsteg. Oavsett vilken inriktning denna Leviathan har, så behövs den likväl; vi kommer inte ifrån det faktum att de flesta människor av naturen drivs av egenintresse, att de om tillfälle ges kommer begå brottsliga handlingar för att tillfredsställa sina grumligaste begär, utan att ta hänsyn till den eller de personer som då drabbas; de hade med lust värjt sig undan Kants maxim om att aldrig behandla en annan människa som ett objekt. Homo homini lupus; människan är det största hotet mot sin egen överlevnad.
9.
Det finns ingen enhetlig mänsklighet vars framåtskridande vi alla intresserar oss för. Det finns enskilda människor och så finns det grupper av människor – varken mer eller mindre. Överlevnadsfrågan betraktas utifrån två aspekter: en individuell och en kollektiv. Vi vill naturligtvis inte att vår individuella existens skall hotas av de annalkande katastroferna, men vi vill inte heller att våra släktingar, vänner, ja, kanske även folket i sin helhet, skall gå under. Den svåra frågan om hur slutet skall mötas kan alltså besvaras utifrån olika perspektiv, vilka inte utmynnar i samma svar. Som individer är det lätt att instinktivt tänka sig ett ärorikt slut där vi bär trotsets fana ända till det sista andetaget; så har vi också barn och familj att tänka på, vars inverkan i en sådan situation är så begränsad, ja, kanske rentav destruktiv i den mån det inverkar på att avsluta livet med den värdighet vi önskar. För de som har barn och stora familjer hägrar istället tanken att flytta till ett område som är mer säkert och som lovar en ljusare framtid. Denna tanke, som är så attraktiv i det att den bygger på den lätt naiva tron att vi helt enkelt kan lämna bekymren bakom oss, att vi kan starta om i ”den nya världen” (kanske USA, kanske i något annat land eller område i Europa – eller varför inte på andra sidan jordklotet, i Australien). Bristerna i denna tankegång kommer bli tydliga i framtiden; när samma personer som flydde sina hemländer ånyo konfronteras med likartade problem, när främmande grupper flyttar in i deras områden, när också deras nya hemvist tvingas anpassa sig till diametralt motsatta kulturer, kommer det ursprungliga beslutet att fly problemen framstå som än mer felaktigt.
10.
Samtidigt finns det inget enkelt svar på frågan. Ett realistiskt utfall är helt enkelt att många kommer fly och att många samtidigt väljer att stanna kvar; något enhetligt handlande kommer vi inte att se. Det viktiga, vad fokus borde ligga på, är hur dessa båda handlanden kan samstyras i en riktning som gynnar gruppens långsiktiga överlevnad. Det är således möjligt att kämpa till slutet, även då man flyr; slutet kommer bli utdraget, det kommer som Churchill sade ha både sin början och sitt slut. Det är ett oöverskådligt drama som utspelar sig mitt framför våra ögon; hela världen skakar av förändringens tunga hjul, de olycksbådande knallen från det utspädda mörkrets täta moln framträder än tydligare när de kastas iväg mot den moderna människans spända medvetande. Varje katastrof och omskakande händelse tvingar oss inse att slutet snart påbörjas och att det är dags att lystra till tidens allvar.
11.
Allt kommer förr eller senare att ställas på sin spets. Utvecklingen rör sig obönhörligen mot ett avgörande, ett avgörande vars slutliga form vi likväl kan påverka. För den som överväger att kämpa till slutet, för den som hellre avslutar sitt liv i ett enda storslaget trots, så fordras viktiga medel och förutsättningar. Vad är vitsen med att hålla sina positioner när det bara blir ett patetiskt utfall ändå? Om man väl beslutat sig för att gå under med sina principer intakta är det viktigt att planmässigt stärka sina förutsättningar att hålla ut – annars slutar man sina dagar som en löjlig karikatyr.
Det är den katastrofartade morgondagen, den närliggande framtiden, som måste ligga till grund för vår planering. En rad viktiga frågor måste riktas inåt. Vilken utbildning läser jag? Vilka arbeten har jag haft som kan ge mig en fördel i en krissituation? Vilka färdigheter har jag som gör mig väl anpassad att överleva? Om sådana egenskaper helt och hållet saknas är det hög tid att skaffa dem. All bildning och välartad bakgrund i världen kommer inte räcka till för att klara sig undan. Det krävs praktiska kunskaper, men det krävs också en stark karaktär och en välgrundad mentalitet; en psykisk underbyggnad som inte låter sig rubbas av ytliga motgångar och reträtter.
12.
Samma gäller för den som önskar fly till utlandet. Även om vi då når säkerhet på kort sikt, kommer de långsiktiga hoten bara bli större och större. Förr eller senare kommer de ”gamla” problemen att komma ifatt; insikten om att det inte går att hoppa runt som svärmande gräshoppor från plats till plats på jorden kommer då att svepa som en kallsup över de som valde flyktens väg. För den som ändå tänkt till och som i och med flytten köpt sig själv ytterligare tid att förbereda sin överlevnad i en alltmer kaotisk värld, existerar möjligheten att faktiskt ära sina släktingar och landsfränder som valde att uthärda den hopplösa situationen i hemlandet. De som genom sitt fria val gick under kommer då att leva vidare som minnen i de överlevandes hjärtan och deras trots kommer utgöra exempel för framtida generationer som ställs inför liknande utmaningar. Vare sig vi väljer att uthärda det bittra slutet, eller snarare den förutseende men mer undflyende vägen, så finns det alltså en mening; det egna handlandet får en form i det att det ingår i ett historiskt sammanhang – det upptas i nornornas ständigt pågående mystiska vävnad.
13.
Det värsta tänkbara, att ställa sig utanför detta storslagna öde, får konsekvenser. För den som varken önskar undfly mörkret eller som likt Sigurd väljer att bekämpa draken, existerar ingen mening. Det ahistoriska är den faustiska människans verkliga mörker; där döljer sig en domän som är hennes själ fruktansvärt främmande. Den faustiska människans inneboende och över tid och rum förbundna medvetenhet, gör henne omöjlig att förstå utanför historiens händelser. Varje tidsrymd och historiskt skeende har betydelse för den faustiska människan; det är just i deras övergående karaktär som meningen framträder. Den faustiska människan älskar det tragiska slutet, känslan av att något kunde och borde ha varit.
Tragikens takt, nödvändighetens tvångsmässiga steg, symboliseras i den främsta faustiska skapelsen: tiduret. Tekniken blev tidigt den faustiska människans främsta uttrycksmedel, kanske ännu tydligare än de gotiska katedralerna och Gaullis perspektivmåleri; de sistnämnda markerade fascinationen för det tredimensionella, men lyckades inte riktigt fånga storheten i det faustiska ödet. Den tickande klockan å andra sidan, är hiskeligt storartad och fångar något sublimt; i tickandet lyssnar vi till ödet självt, vi känner en riktning, ett underligt men likafullt fantastiskt ändamål: vår outgrundliga strävan bortom alla gränser. All förfluten tid utgör ett band som binder samman gångna tiders rum med nutidens händelser. Den organiska tidsuppfattningen utgör den faustiska människans navelsträng, vilken sträcker sig tillbaka till den stund då vår civilisation vaknade till liv i den apolliniska världens ruiner. Det tragiska slutet är för oss alldeles för betydelsefullt för att behandlas lättvindigt. Hur vi väljer att handla i slutändan kommer bli högst personligt och varierande – det viktiga är att handlingen blir äkta, att slutet väljs medvetet och med omsorg.
14.
Somliga kommer ta sin tillflykt till skogen och därifrån kämpa vidare för sina rättigheter och principer. Andra kommer isolera sig på enskilda öar och utifrån dessa utsträcka sitt inflytande och motverka utbredningen av vad man uppfattar som destruktivt och livsföraktande. Många kommer resignera och finna sig i den negativa utvecklingen – till deras eget stora förtret. Det finns också mängder av människor som kommer finna vägar ut ur eländet och flytta till andra länder där livsmöjligheterna är större än i Sverige. Den nya tidens allvarliga frågor kommer skilja många åt; fäder och söner, mödrar och döttrar, vänner och släktingar; de svaga och labila kommer inte längre ha någon som skyddar dem, samtidigt som de välanpassade och starka personligheterna kommer ges utrymme att blomstra.
Att kämpa till slutet är berömvärt, men vi måste fråga oss varför vi gör det. För vissa rör det sig mer om en slags instinktiv inställning, en impuls som inte går att förklara och som därmed inte kan påverkas. Allra bäst är såklart om det finns en sådan underliggande kraft bakom engagemanget, men det är absolut inte något vi kan räkna med – särskilt inte i vår tid och hos de människomassor vi har att förhålla oss till. Ändå kommer tillräckligt många träda fram med just denna kraft, vilket skall säkra minnet av deras handlingar.
Om skribenten: carlfaust
