Danserskornas långa rad är splittrad,
skärvorna ligger svarta som blod.
De små skära skorna med sina breda
sidenband är fläckade av tårar.
Du steg tillbaka, du nästan flicka, in
bland skuggorna som blir allt svårare att se.
Blinda är de som talar nu när man bör tiga.
Endast de som sjunger ser
att den som gått aldrig kommer åter
och att minnets skuld är det enda som blir kvar.
Du ligger söndersliten, bokstavligen söndersliten.
Men du ligger inte, du är inte längre där.
Dessa som alltjämt strömmar genom Sions gator
likt ett smutsigt livlöst vatten,
dessa som redan har allting glömt
därför att de har glömt sig själva,
gömt sig bakom jagets spegelbild,
kan bara återfå sin oskuld genom våldet,
genom att känna först en skräckfylld smärta
och sedan sorgen och vreden som befriar.
Därför fyller de nu gatorna som om inget hänt
med samma meningslösa språk som förut.
Ty att återfå sin oskuld, sin renhet,
att återfå det djup där vi kan mötas och förenas,
är för dem mest skrämmande av allt.
Vit av ljus reste du dig, klädd i vitt gick du,
och de som stod där vände sig om för att inte
bländas, vände sig bort för att inte se.
Nej, Sion sitter inte övergiven av sina älskare!
Om dagen glänser hon av guld och pärlor,
om natten glöder hennes buk av hunger.
En hägring är hon som kräver verkligheten
som offer för att inte förblekna och försvinna.
Sion kallar sig den eviga lyckans och fredens rike,
men lögn och orenhet sköljer genom hennes gator
förbi de ihåliga templen och palatsen,
förbi dem som säljer vad de inte äger.
Smärtan är det sista språk som korrumperas.
När inte ens smärtan förmår säga oss sanningen
tillhör vi inte längre de levandes skara.
Låt inte martyrerna dö ännu en gång!
Låt deras blod öppna dina ögon.

Skingrad som körsbärsblom i vinden,
skingrad och likväl kvar som himlens blåa
ljus mellan de ännu kala grenarna.
När regnet faller stilla om våren
och gräset lyser som av eget ljus
och du förstår att det som stiger åter,
likt en danserska, liten och späd,
ut ur det som var och in i det som är,
är livet självt, upp ur den kalla jordens mörker
och minnets skuld och åter in i dagens ljus.
Du ser på nytt de söndertrasade stegen
och känner plötsligt fasan starkare igen.
Men du viker inte undan, du vänder inte bort.
Du för henne vid handen upp i ljuset.
Du ser. Du minns. Och du vill aldrig glömma!

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.