"De osynliga" – metadebatt och hegemoni

Aktuellt, Debatt, Ekonomi, Historia, Okategoriserade, Rekommenderat, Samhälle

I dagarna har det, parallellt med debatten om Knausgård, cykloperna och ”Kulturmannen””, pågått en mer undanskymd debatt i DN med utgångspunkt i den grupp som ibland kallas ”de osynliga” och ibland illegala invandrare. DN har tagit upp denna grupps utsatta situation i ett antal reportage, vilka många gånger fört tankarna till Engels beskrivning av ”den arbetande klassens läge i England” under 1800-talet. Det handlar ibland om löner under 50 kr i timmen, ibland om exploatering med sexuella inslag.

I DN talar man om ett ”parallellt samhälle i skuggan av vårt”, parallellsamhälle är mycket riktigt en lämplig term. Parallellsamhället innehåller inslag av utsatthet och exploatering vi normalt inte vill ha i vårt land, det tycks dessutom växa. Man talar från DN:s sida om att man vill ”granska” och synliggöra, några egentliga lösningar kan man dock inte erbjuda. Mot bakgrund av den stora mängd människor som vill söka sig till Sverige är det exempelvis inte en lösning att ge alla i denna grupp permanenta uppehållstillstånd. Detta inte minst på grund av de signaler det sänder. En amnesti omfattande ”parallellsamhället” skulle endast innebära att ett nytt skulle bildas, sannolikt ännu större än det nuvarande. Denna gordiska knut kan, liksom flyktingkatastrofen på Medelhavet, endast lösas genom ett paradigmskifte. Problem i fattiga länder löses normalt bäst i fattiga länder, inte genom massiva överföringar av människor till Europas underklass och urholkning av Europas sociala modeller.

Hegemoni och metadebatt

Nästa gång någon påtalar vikten av att ”sänka arbetsmarknadens trösklar” bör vi minnas arbetsmigranternas berättelser.
– Roland Paulsen

I det post-kristna Sverige får ”de osynliga” dock även en ideologisk roll. Det är att gå för långt att använda religionssociologins begrepp det heliga i sammanhanget, men begreppet sätter ändå fingret på något centralt. Så blir de en användbar grupp att använda i olika politiska projekt, en form av symboliskt kapital. Man kan här tala om en instrumentalisering av människors utsatthet. En strid om tolkningsföreträdet blir en logisk följd av detta. ”De osynliga” har inget kapital, men de blir ett åtråvärt symboliskt kapital att motivera skiftande politiska projekt med. Men vad händer när en icke- eller bara semi-hegemon aktör försöker använda sig av detta symboliska kapital?

Så använde sig arbetskritikern Roland Paulsen i en debattartikel av ”de osynliga” som ett exempel på ”ett storskaligt experiment i total kapitalism”. Deras situation illustrerar kort sagt för Paulsen vad som händer om vi framhärdar i att ”sänka trösklarna”. För Paulsen framstår det som ett sundhetstecken att svenska ungdomar inte tar vilka arbeten som helst, ”parallellsamhället” antyder åt vilket håll det kan gå annars.

På Paulsens text reagerade sedan folkpartisten Birgitta Ohlsson med en artikel där de politiskt korrekta flosklerna staplades på varandra. Paulsens text beskrevs med ord som ”hårresande” och ”helt obegripligt”. Man anar här en vrede över att det symboliska kapital Ohlsson anser sig äga, ”de osynliga”, används av Paulsen i ett helt annat syfte. ”De osynliga”, vårt samhälles heliga, ska användas för att slå invandringskritiker i huvudet med, inte för att kritisera den förda arbetsmarknadspolitiken. Paulsen är arbetskritiker, och får enligt Ohlsson inte använda sig av ”de osynliga” i sin argumentation. Det Ohlsson egentligen reagerar på är att en individ som inte är del av hegemonin använder sig av hegemonins begrepp, i egna syften.

Här frestas man sympatisera mer med arbetskritikern Paulsen än folkpartisten Ohlsson, inte minst då hennes text är en samling floskler och ohederliga grepp. Paulsen är exempelvis tydlig med att ”de osynligas” situation är ett exempel på vad som händer i ett tillstånd av ”total kapitalism”, inte att svenska ungdomar lever där (än). Ohlsson väljer ändå att feltolka honom, och skriver att i hans tappning ”utsätts ungdomar för samma exploatering som de osynliga migranterna”. Vilket naturligtvis är ”hårresande”. På en debattör som Ohlsson kan man inte bli annat än trött. När en yrkespolitiker mästrar svenska ungdomar om deras ”skyldighet att se att det är bättre att arbeta än att gå arbetslös på socialbidrag” är det inte helt övertygande. Än värre är det faktum att hon använder sig av ”de osynliga” för att underminera och avlegitimisera gruppen ”svenska ungdomars” eventuella krav på meningsfulla och hyggligt betalda jobb. I jämförelsen med ”de osynliga” förlorar alltid gruppen ”svenska ungdomar”, och därför är deras krav alltid ett uttryck för bortskämdhet. Här anar vi i förbigående sagt en viktig del av massinvandringens ideologiska funktion, skapandet av en ny underklass som genom konkurrens om löner och utsatthet rycker undan mattan under svenska ungdomar och andra grupper. Utan att det egentligen finns några realpolitiska planer på att förbättra situationen för denna nya underklass.

Rätten att instrumentalisera

De socialliberala, såsom DN:s Peter Wolodarski, tycker att det är viktigast att legalisera alla utan legalt uppehållstillstånd, men ger inga konkreta besked om hur välfärdssystemen och den långsiktiga sammanhållningen i vårt samhälle ska klara av påfrestningarna.
– Ilan Sadé

Samtidigt handlar det hela om en kamp om tolkningsföreträde, om rätten att bestämma hur utsatta människors situation kan, och får, instrumentaliseras. Här finns den politiska korrektheten som en mall, en matris som kopieras och sprids i debatten. Så väckte det exempelvis raseri, både äkta och spelat, när Romsson jämförde flyktingkatastrofen på Medelhavet med Auschwitz. Så talas det numera ibland om ”klimatförnekare”. Så väcker det snarare raseri än instämmande om en invandringskritiker skulle använda ordet ”förintelse” för att beskriva svenskarnas situation. Et cetera.

rf

Här finns hela tiden det Gramsci kallade hegemonin i bakgrunden. En kamp pågår mellan olika grupper om att tillhöra etablissemanget, att vara en del av hegemonin. När icke-hegemona grupper, som invandringskritiker (i varje fall tills nu) eller arbetskritiker, använder sig av begrepp från den hegemona ideologin med egna syften, väcker det reaktioner. Ideologins vakthundar kallas då in. Samtidigt pågår det ett spel om makten mellan olika delar av de hegemona grupperna. Konflikten mellan Paulsen och Ohlsson är, delvis, en sådan konflikt, ytterst handlar det om kontroll över ideologins begrepp. En liknande konflikt äger just nu rum mellan Aftonbladet och mer borgerliga kretsar, inte minst med Anna Dahlbergs utspel om åsiktskorridoren i centrum.

Här kan man identifiera en tilltagande hätskhet i konflikten. Konsensus och samexistens undermineras, sannolikt då den hegemona ideologin framstår som allt mindre överlevnadsduglig och då platserna kring köttgrytorna upplevs minska i antal. Därav en tilltagande inom-hegemonisk konflikt. Denna inom-hegemoniska konflikt äger inte bara rum i Sverige.

På ett mer geopolitiskt och -kulturellt plan har den gemensamma historieskrivningen också underminerats den senaste tiden, när det uppstått en konflikt mellan Ryssland och USA om hur Andra världskriget ska tolkas. Detta har inte minst blivit tydligt i samband med konflikten i Ukraina, där Ryssland tydligast håller fast vid den klassiska tolkningen medan USA har en mer selektiv definition av nazism när det finns geopolitiska intressen med i spelet. Detta samtidigt som Putin inte bjöds in till årsdagen av Auschwitz befrielse, ”eftersom det var ukrainska trupper som befriade det”.

Om man återgår till Gramscis analysmodell menade han att man måste utgå både från den internationella nivån och de sociala relationerna inom ett samhälle, från relationerna mellan partier men också mellan partier och sociala grupper. Detta illustrerar Aftonbladets och den svenska ”vänsterns” intellektuella kris. De bekämpar borgerligheten och invandringskritikerna inom Sverige, men på det internationella planet avviker deras analys inte från den borgerliga. Detta i synnerhet vad gäller synen på det Ryssland som enligt Aftonbladets rubriker tycks vara på god väg att invadera Gotland i detta nu. Den svenska ”vänstern”, i synnerhet Aftonbladet, är varken kapabel att identifiera sina fiender inom landet, där man alienerar stora delar av Gramscis classi subalterni med sin långtgående låsning vid ”rasism”, eller på det storpolitiska planet, där man objektivt sett bidrar till att Sverige ansluts till NATO. I förbigående sagt delar svensk borgerlighet och SD mycket av denna oförmåga med ”vänstern”, sannolikt för att de varken läst Gramsci eller den nya högerns metapolitiska analyser.

Sammantaget finner vi alltså att konsensus undermineras och utmanas, både inrikespolitiskt och internationellt. Detta i sin tur tyder på att en långvarig socio-politisk allians börjar knaka i fogarna, en ny historisk situation låter ana sina konturer. Vi bör kort sagt se detta även som svaghetstecken för hegemonin och den hegemona ideologin. I vad mån det sedan leder till en öppen konflikt inom etablissemanget eller nya former av totalitarism och/eller bonapartism återstår att se. Den historiska ”vänstern” står här särskilt dåligt rustad att ens förstå vad som händer, och dess plats som systemkritiker bör därför tas av nya, bättre lämpade aktörer. För att citera Gramsci:

At a certain point in their historical life social groups detach themselves from their traditional parties; ie. the political parties, in that given organisational form, with the particular men who constitute, represent and lead them, are no longer recognised as the proper expression of their class or fraction of a class.

Vidare läsning

Roland Paulsen: Skitjobben är ett storskaligt experiment i total kapitalism
Ilan Sadé – Möjligen osynliga, men knappast oväntade
Birgitta Ohlsson – Hårresande att jämföra svenska ungdomar med de osynliga migranterna

Mer om Gramsci och hegemoni

The Modern Prince – excerpter
Gramsci och 1968
Gramsci om de tre formerna av politisk kamp