All politisk diskussion sker inom vissa ramar. Dessa ramar bestäms av landets kultur, historia, det metapolitiska arbete som olika grupper utför och säkert av många fler faktorer. Det märks tydligare i Sverige än i något annat land, antagligen, att det straffar sig att röra sig utanför ramarna. Konsekvenserna kan bli att du blir socialt utstött, förlorar din försörjning, blir utsatt för våld från meningsmotståndare eller till och med fängslad.

Man kan säga att ramarna är det politiskt korrektas gränser. Det är inom ramarna i Sverige att tycka att vi ska ha fri invandring (även om den åsikten börjar röra sig mot ramens kant nu), att tycka att vi ska ha Europas största invandring i förhållande till folkmängden eller kanske att vi ska ha så stor invandring vi bara kan. Det kan också vara inom ramen att anse att invandringen ska vara tämligen stor, men inte så stor som Miljöpartiet tycker. Då börjar du dock ”fiska i grumliga vatten”.

Att tycka något så simpelt som att svenskarna ska ha rätt till sitt eget land är så högerextremt i Sverige att många inte känslomässigt klarar av att diskutera frågan. Det har faktiskt hänt mig att personer har dragit sig ur diskussioner med mig samt även sagt upp bekantskapen på grund av att jag uttryckt den åsikten. Då har jag inte sagt något som skulle kunna uppfattas som hatiskt eller ens otrevligt. Det hjälper dock inte, reaktionen är rent känslomässig och kommer från år av närmast hjärntvätt från nyhetsmedia, underhållningsbranschen och skolan. Den kommer från decennier av metapolitik från vänster. Min åsikt var så långt utanför den svenska ramen att den orsakade ångest hos motparten.

Den här politiskt korrekta ramen är i någon utsträckning oundviklig och kanske nödvändig. Vi är gruppfokuserade varelser som behöver känna en gemenskap inom gruppen vad gäller värderingar, beteende, temperament samt antagligen också i stor utsträckning etnicitet och andlighet. Har vi inga som helst ramar för anständig diskussion resulterar det i kaos. Jag anser till exempel att det inte skulle vara dåligt om diskussioner kring legalisering av pedofila handlingar eller påståenden om att svenskarna inte skulle ha rätt till sitt eget land låg utanför det anständigas gränser. Dessa ämnen kanske diskuteras, men mest bland kufar, extremister och rättshaverister.

Den svenska ramen är antagligen den snävaste i västvärlden. De flesta länder har en betydligt större bredd på vad som får diskuteras. Vi har en konsensuskultur som innebär att det anses fult att inte komma överrens. Att tycka olika är att bråka och göra sig besvärlig och allt måste lösas genom kompromisser. Kanske var det inte såhär förr, jag vet inte. När jag växte upp och fick min politiska medvetenhet på 90-talet var fler åsikter godkända än nu, men kanske har konsensuskulturen här växt fram av historiska skäl. Kanske var den nödvändig för att samhället skulle hålla ihop, vilket var nödvändigt för överlevnad i det svåra klimatet. Men å andra sidan så har vi också slagit ihjäl varandra rätt friskt historiskt.

Författaren Roland Huntford beskriver i sin bok The New Totalitarians från 1971 hur en mjuk totalitarism praktiseras i Sverige, där staten inte förlitar sig på våld för att få befolkningen dit den vill utan istället på social ingenjörskonst och hjärntvätt via media och skola. Det är idag lättare än någonsin att känna igen sig i Huntfords beskrivning av Sverige. Vänstern, nästan oavsett vad som läggs i begreppet, har totalt tagit över alla institutioner i samhället och pressat ihop diskussionsramen till max. Med risk för att den går sönder, naturligtvis.

De senaste åren har det nämligen börjat hända något i Sverige. Vad som anses var anständiga frågor att diskutera har börjat förändras, ramen har förskjutits. Detta gäller särskilt det senaste året. Människor tål antagligen bara en viss mängd åsiktsförtryck innan de gör uppror. Detta uppror kom för länge sedan från vissa människor. Människor som inte kan vara tysta när de ser att kejsaren är naken. De startade ett metapolitiskt arbete genom alternativ nyhetsmedia, politiska partier och tankesmedjor som Motpol. Det här arbetet har gett effekt, det är ingen tvekan om saken. När sedan den senaste migrantvågen kom och stora mänger övergrepp följde i dens spår accelererades ramförskjutningen.

När det inte längre finns ett brett folkligt stöd för att undertrycka diskussionen kring svensk identitet och invandring har de som tidigare undertryckt diskussionen inget annat val än att följa med. Frågorna måste upp till ytan och finns det då de som kan ta diskussionen och hävda svenskarnas rätt till sin identitet så kommer det förr eller senare bli uppenbart vilket av alternativen mångkultur eller stark svensk identitet som är det korrekta och rationella.

Om skribenten: Robert Rönngren