Vi är på många sätt ett förlorat och tomt folk, utan djup. Vi har inte längre något som förankrar oss, som gör oss kompletta. För att ett samhälle, och i längden en civilisation, ska fungera och vara livskraftig krävs det självuppoffran. Det krävs att befolkningen ser att livet har en högre mening utöver omedelbar sinnlig tillfredsställelse. Att det är värt det att göra goda val i livet.

Alla hästsvansar och halsskägg i världen kan inte kompensera för tomheten i ateismen. Människor behöver något mer. Är det inte Kristus så blir det något annat, i Sveriges fall den politiska korrektheten. Godhetskulten, en dyrkan av den där varma känslan man får inombords när man gör något man tror är snällt. Vi är i grunden religiösa varelser, vare sig vi vill det eller ej. Även den ateistiske motpolläsaren måste förstå vikten av religion.

Det är inte svårt att se att det är just godhetskulten som ersatt kristendomen. Se bara hur människor reagerar när någon beter sig som en kättare. Reaktionen är inte rationell, den är känslomässig. Den som går utanför åsiktskorridoren blir anathema. Det är inte konstigt egentligen, utan djupt mänskligt. Det är bara frågan om att kanalisera detta grundläggande mänskliga behov till något bättre. Gärna också något sant, naturligtvis.

Religiösa människor skaffar fler barn än icke-religiösa och de skattar också sig själva som lyckligare. En genuint religiös person lever mindre troligt sitt liv för att maximera den sinnliga njutningen. Det är inte bara bra för individen genom att öka den personliga lyckan, det är också bra för samhället i stort. Alla tidigare stora civilisationer har haft en andlighet och tro som grund. Vi hade också det, tills alldeles nyligen. Men kristendomen är döende i väst i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Finns det något annat? Jag vill här lägga fram ett förslag, som är fullt kompatibelt med vår förkristna tradition och som har ett filosofiskt djup som borde tilltala de flesta som är lagda åt det hållet.

Den nordiska hedendomen är något som många inom högern är intresserade av. Ofta är det något kulturellt, ett sätt att återknyta till sina rötter. Ibland finns det något mer där, ibland. Hedendomen är en tradition som bröts och ersattes och den saknar ett filosofiskt djup. Det kanske är provocerande för många och jag hävdar inte att det inte finns människor som tänker djupa tankar om hedendomen, men det går idag inte att jämföra med till exempel den kristna traditionen.

För vissa kanske den kulturella aspekten av hedendomen räcker, men för många behövs ett större andligt djup. Det som kan skänka hedendomen detta djup är en annan indoeuropeisk tradition, vedanta. Indien har bevarat en version av vårt uråldriga arv till våra dagar och har en filosofisk tradition som torde kunna tilltala många. En tradition med lika mycket djup som den västerländska. Det egentligen största hindret är estetiskt. Den indiska estetiken är djupt främmande för oss och kan många gånger te sig märklig. Men vedanta som filosofi är inte beroende av den.

Vedanta betyder ungefär ”slutet på vedorna” och är en filosofisk tradition som innehåller flera olika skolor. Den mest populära i väst är advaita, vilket betyder icke-dualism. Motsatsen till detta är dvaita, dualism, och mellan de två står vishishtadvaita, icke-dualism med kvalifikationer. De främsta verken som studeras inom vedanta är upanishaderna, brahma sutras och bhagavad ghita.

Den stora frågan som behandlas inom vedanta är naturen hos och förhållandet mellan Brahman, atman och prakriti. Brahman kan i vissa aspekter liknas med gud inom många andra traditioner, även om det inte är så enkelt att det går att sätta ett likhetstecken där. Den ultimata verklligheten är ett annat begrepp som används för att beskriva Bhahman. Atman är det individuella medvetandet, själen om man så vill. Prakriti är den föränderliga materiella verkligheten. Inom vedanta behandlas och andra frågor som etik och epistemologi och skolorna är sammanflätade med den övriga indiska traditionen.

Vedanta innehåller ett filosofiskt och andligt djup som torde tillfredsställa de flesta och är kompatibelt med vår egen tidigare tradition. Det finns ingen motsättning mellan ritualismen och bejakandet av våra rötter som hedendomen ger och vedanta. Vedanta är heller inte på något sätt oförenligt med ett krigarideal, något som saknas i det västerländska samhället idag i allmänhet och i det svenska i synnerhet. Är inte Arjuna i Bhagavad Gita en krigare? Född kshatriya som lärt sig strida sen barnsben och dessutom uppmanas av gud själv att göra det.

Det har skrivits hela bibliotek om vedanta och den indiska traditionen och det finns människor som är mer lämpade att förklara detaljerna än jag. Men jag vill med denna text uppmana den hedniska motpolläsaren att ge den östliga indoeuropeiska traditionen en chans. Det finns där mycket att upptäcka.

Om skribenten: Robert Rönngren