Sedan en tid tillbaka har Webblogg Oskorei tagit upp flera av den intellektuella vänsterns historiska förgrundsgestalter, bland annat Habermas, Barthes och Marcuse. I sammanhanget kan man inte undgå Frankfurtskolan, med centrala namn som Theodor Adorno och Max Horkheimer. De båda skrev tillsammans den djupt pessimistiska Upplysningens dialektik.
Upplysningens dialektik är en fascinerande skrift, inte minst genom denna pessimism. Allt är nattsvart, allt är förlorat. Några positiva tendenser eller kollektiv kan inte identifieras, arbetarklassen har köpts av systemet och den internationella socialismen perverterats till diktatur och ofrihet. Adorno och Horkheimer skriver därför varken åt ”de så kallade massorna eller den maktlösa enskilda individen, utan snarare ett tänkt vittne” i hopp om att orden inte ska gå under med dem själva. Denna pessimism kan samtidigt framstå som fullt begriplig, fascismen och kommunismen hade delat Europa mellan sig och den liberalkapitalistiska kulturindustrin upplevdes som potentiellt lika totalitär av de båda landsflyktiga tysk-judiska filosoferna. Man kan därför utan problem identifiera en dragning mot det konservativa hos Adorno och Horkheimer, i kritiken av massans samhälle liksom i kritiken av kulturindustrin, jazzen et cetera. Däremot saknar man konservatismens ärlighet i form av tydligt beskrivna alternativ och antropologi, tydligt beskrivna och därför möjliga att utsätta för kritik. Det är i varje fall inte förvånande att Adorno 1969 chockerades av de upproriska vänsterstudenternas beteende och tillkallade polisen innan de hann vandalisera hans institution. I samband med detta kunde han också konstatera att det var en överraskande upplevelse att själv attackeras som reaktionär.
Den andra sidan av brytningen med arbetarrörelsen är naturligtvis att Adornos och Horkheimers teorier gjordes mer tilltalande för de embryon av den nya klassen som vid denna tid bland annat fanns i den akademiska världen.
Odysseus och upplysningen
Ett centralt tema i Upplysningens dialektik är att det samhälle som styrs av det rena förnuftet också rör sig i riktning mot oförnuftet. Adorno och Horkheimer identifierar upplysningens mentalitet längre tillbaka i tiden är vad som är gängse, och visar hur redan myten och riten är försök att förstå och påverka världen. Från stamreligionerna via de polyteistiska pantheon och monoteismerna följer de, på ett sätt som är snarlikt traditionalister som Julius Evola, förnuftets utveckling mot sekulär filosofi.
Fokus läggs på historien om Odysseus, som identifieras som en tidig representant för borgerligheten (en jämförelse som redan gjorts av det Adorno och Horkheimer kallar proto-fascistiska tänkare, där den sluge/borgerlige/”semitiske” Odysseus ställts mot den mer ariske Achilles). De visar hur han i varje situation utnyttjar listen, ofta i konfrontation med företrädare för naturen och myten (sirenerna, cykloperna, Kirke). Samtidigt innebär dessa förnuftiga lösningar en reducering av Odysseus själv, en stympning av hans egen fulla mänsklighet och ett avlägsnande från naturen. Odysseus låter exempelvis med våld slita sina män från lotofagernas fredliga lyckotillstånd, och genom sin list förhindrar han sirenernas sång att påverka på djupet. Odysseus gör sig själv till ett redskap, och kan genom sin slughet inte sägas leva i nuet.
Redan här märker man den tonvikt på djur och natur som tillhör Adornos och Horkheimers försonande drag. De är tidigt medvetna både om att förnuftet undertrycker naturen inom människan, och om det hisnande djurplågeri som det industriella samhället bygger på.
de Sade och upplysningen
Om analysen av Odyessus skildrar upplysningstänkandets historia fokuserar Adorno och Horkheimer i kapitlet om de Sade istället på dess resultat. De konstaterar att ”förstånd utan annans ledning” och ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet” är upplysningens mål. Men det rena förnuftet har inga egna mål, och kan rentav vändas mot alla mål utöver den rena egoismen. de Sade är därför upplysningens slutprodukt, och det förakt han visar kristendomens moral och medkänsla är fullt logiskt. Även denna aspekt av det rena förnuftet hade förövrigt noterats av tidiga konservativa som de Maistre och Burke. Förnuftet kan ständigt vändas mot sina egna.
Kulturindustrin
Kulturen av idag stöper allt i samma form. Film, radio, veckopress utgör ett system. Varje område är enhetligt i sig liksom alla sinsemellan… film och radio behöver inte längre utge sig för att vara konst. Sanningen, att de inte är annat än geschäft, använder de som en ideologi med uppgift att legitimera den smörja de med vett och vilja producerar… steget från telefonen till radion medförde en tydlig rollfördelning. I liberal anda lät den förstnämnda abonnenten fortfarande spela subjektets roll. I demokratisk anda gör den senare alla till jämlika lyssnare, men bara för att auktoritärt utlämna dem åt de olika stationernas sinsemellan lika program.
Kritiken av det rena förnuftet var inte något nytt, vad som kan sägas vara nytt med Adorno och Horkheimer är i så fall snarare att denna kritik nu även nådde den marxistiska traditionen. Den kanske mest givande delen av Upplysningens dialektik är istället det avsnitt där den moderna kulturindustrin angrips, då dessa stycken visar förutsättningarna för ett närmande mellan en genuin kulturkritisk vänster och en konservativ höger. Problemet här är snarare att just denna aspekt snabbt övergavs av vänstern, som kom att acceptera kulturindustrin och ofta rentav hylla den som rebellisk.
Adornos och Horkheimers kulturkritik innehåller element som vid det här laget är välkända, bland annat med begrepp som monopol, standardisering och repetition. Av särskilt värde är just insikten kring standardisering, som kan tillämpas på många av vår tids hits. Som exempel kan man nämna Lady Gaga, där varje låt tycks sammanställd av utbytbara delar (ett ”ga ga” här och en trummaskin där). Hitskapandet blir här en löpande-band-verksamhet, en fråga om själlös produktion och lika själlös konsumtion. Adorno och Horkheimer skriver:
Detaljerna blir utbytbara. Den korta intervallföljd som visat sig effektiv i en schlager, hjältens tillfälliga blamage som han förmår ta som en god sportsman… dessa och alla andra enskildheter är färdiga klichéer som godtyckligt sätts in där det passar och alltid är fullständigt definierade genom det syfte de uppfyller i schemat… kulturindustrin… slår lika hårt mot helheten som mot delarna.
Av intresse är också kritiken som riktas mot den såkallade individualismen, då individen i ett likriktat samhälle i hög grad kommer att vara en produkt av, och ett redskap för, det totalitära samhällets reproducering. Individen förstås här som en produkt av maktförhållanden.
Det radikalt individuella, oreducerbara hos en människa är alltid två saker på en gång: dels sådant som aldrig helt har fångats in av det rådande systemet, utan sluppit helskinnat undan, dels märken av den stympning vårt system tillfogar alla. I dessa särdrag speglas i uppförstorad form systemets fundamentala bestämningar: i girigheten, för att ta ett exempel, den privata ägandeätten… det är bara i jämförelse med ett förstenat samhälle, inte i sig, som den förstenade individen representerar något bättre.
Dessa maktförhållanden tolkas ofta som ett verk av ”de många” eller ”de andra”, men Adorno och Horkheimer konstaterar att dessa ”andra” ytterst är en slöja bakom vilka de verkliga maktförhållandena verkar. Den allmänna opinionen är exempelvis i hög grad fabricerad av mäktiga aktörer.
Antisemitismen
Alla Frankfurtskolans ledande företrädare var av judisk-tysk börd. Det är därför inte förvånande att den judiska erfarenheten ofta återkommer i Upplysningens dialektik, även om det sällan görs annat än implicit. Särskilt gör man kopplingar mellan antisemitismen och upplysningen, kopplingar som ofta är intressanta. Man tar upp sådant som att moderniteten skapar en massa som har svårt att uthärda det avvikande, liksom att beteenden och värderingar som är både allmänt förekommande och svåra att acceptera som en del av en själv genom projektion definieras som specifikt judiska snarare än som borgerliga. Hur upplysningen slår över i barbari är också intressant, och påminner en del om den konservativa traditionens analys av kopplingen mellan massa och individ, sekularisering och nya myter, frihet och konformism. Överhuvudtaget kan man här notera att det som är intressant av det Adorno och Horkheimer skriver, redan sagts av högerradikaler. Redan Friedrich Hielscher hade exempelvis noterat att antisemitismen hade ett element av projicering, ett försök av ett alltmer borgerligt Tyskland att beskriva växande beteenden som specifikt ”judiska”. Modernitetens oförmåga att hantera skillnad, distans och särart har också beskrivits bättre av bland annat Evola, Danielou och de Benoist.
Intressant är att Adorno och Horkheimer samtidigt inte kan avhålla sig från att beskriva sin egen historiska tradition som överlägsen kristendomen. Detta gäller exempelvis judendomens respekt för de dödas kroppar, och judendomens sant monoteistiska natur då kristendomen återfaller i magin. Samtidigt är man medvetna om judendomens karaktär som patriarkalisk religion, liksom dess skarpa distinktion mellan människa och djur, vilket nyanserar bilden. Gruppevolutionära förklaringar, att antisemitismen delvis kunde ha haft sitt ursprung i konkurrens mellan etniska grupper, är inget Adorno och Horkheimer berör mer än flyktigt.
Under den allsmäktiga reklamens tryck förvandlas puder och läppstift till hudvårdsartiklar som inte känns vid sitt hetäriska ursprung… Idag finns inga kryphål kvar. Redan den omständigheten att den utspelas inom ett genomorganiserat maktsystem trycker ett fabrikationsmärke också på kärleken Den underdånighet mot det bestående som igår tog sig uttryck i ärbarhet kommer i dagens värld till uttryck i promiskuitet: med det urskillningslösa könsumgänget betygar man sin strikta inordning under det rådande förnuftet.
Ett pessimistiskt och kategoriskt tilltal
Vår egen Marcuse. Fast bättre.
– Giorgio Almirante, om Julius Evola
Tilltalet är samtidigt djupt pessimistiskt och kategoriskt. Det är exempelvis ”totalt omöjligt” att bli oberoende företagare idag, elefanten och giraffen kommer att utrotas ”helt och hållet”, et cetera. När man väl identifierat detta kategoriska tilltal blir det snabbt irriterande, och man frestas att med en parafras på Adorno och Horkheimer identifiera dess ”totalitära kärna”. Till dialog inbjuder det i varje fall inte, och kritik har också riktats mot Frankrurtskolan från positivistiskt håll för att deras slutsatser är tämligen ovetenskapliga, varken går att bekräfta eller motbevisa.
Samtidigt är de båda filosofernas dialektiska tänkande fascinerande, inte minst deras utnyttjande av paradox och motsägelse. Exempelvis i stycken som ”civilisationen är en samhällets seger över naturen som förvandlar allt till natur” (som innebär att förnuftets seger ersatt den vidskepliga underkastelsen under naturkrafterna med en underkastelse under lika ”givna” faktorer som marknaden och byråkratin).
Den stora bristen är och förblir dock bristen på konkreta strategier och en verklighetsförankrad antropologi. Stora delar av Upplysningens dialektik är beskrivningar av det senmoderna samhället, hur förnuftet gjort allt till medel och hur kulturindustrin tränger undan konsten och förvandlar människor till en massa av individer. Dessa stycken är i hög grad korrekta, och har också uttryckts av många utanför Frankfurtskolan. I likhet med Marx bygger Adorno och Horkheimer mycket av sina resonemang på äldre tänkare. Det första kapitlet bygger i hög grad på begrepp utvecklade av Ludwig Klages, språkbruket hör i hög grad hemma i den tyska filosofin.
Men mot detta ställer Upplysningens dialektik överhuvudtaget inget realistiskt alternativ, utan det fastnar vid en kritik av den västerländska civilisationen. Kristendomen har man redan på förhand uteslutit som något potentiellt positivt, familjen ser man som förtryckande, lokalsamhället nämner man inte ens, och former av nationalism utöver folkmördande chauvinism talar man inte om. Till detta kommer att arbetarrörelsen alltså ses som köpt och den reella socialismen som oattraktiv. Att en sådan världsåskådning vann så stor popularitet hos de intellektuella säger något mindre smickrande om de senare. Överhuvudtaget kan man säga att Adornos och Horkheimers efterföljare ofta förträngt det som faktiskt var värdefullt i deras samhällskritik, och betonat det som var irrelevant eller negativt. Avseende relationen mellan dessa efterföljares maktposition och deras ideologi frestas man avslutningsvis att citera de båda Frankfurtfilosoferna:
Det har gått med dem som alltid med den segerrika tanken. Ger den självmant upp sin kritiska distans och blir enbart medel i något beståendes tjänst, så tenderar den mot sin vilja att förvandla det positiva den satsat på till något negativt och förstörande… En övergång från kritik till flankstöd inverkar också på den teoretiska kvalitén, dess sanningshalt förtunnas.
Frankfurtskolans samhällskritik stannar på halva vägen. Den kan inte hantera den heroiska traditionen och är alltså på flera sätt lika endimensionell som den människosyn den kritiserar, inte heller är analysen av det moderna samhällets maktstrukturer lika stringent som Paul Edward Gottfrieds studier av den terapeutiska staten och den nya klassen.
Det är alltså sammantaget tydligt att man kan finna en hel del av värde i Upplysningens dialektik, avseende sådant som massamhälle och kulturindustri, men att det dels framförs med ett onödigt mystifierande språk, dels att det redan sagts av flera högerradikala filosofer.
Relaterat
Habermas – Borgerlig offentlighet
Roland Barthes – Mytologier
Marcuse – Den endimensionella människan
Kulturkritik och falsk tolerans
Baudrillard och eländets demokratisering
Sloterdijk och den postmoderna massan
Atland – Frankfurtskolan och 68
Om skribenten: Joakim Andersen
