Serier och filmer fyller i vår tid ofta en funktion snarlik den äldre myten, många gånger har de själva mytiska kvaliteter. Vem har exempelvis inte slagits av det arketypiska släktskapet mellan Hulken och den nordiska bärsärken? När filmer och serier är som bäst för de vidare äldre myter och arketyper. I vår tid kan man dock även identifiera inslag av inversion och subversion där äldre, populära former och figurer används för att förmedla ett skadligt budskap.
Två av de mest kända seriehjältarna är Batman och Superman, de har gjort ett bestående avtryck i det kollektiva medvetandet där de representerar delvis motsatta värden. En film där dessa båda hamnar i konflikt med varandra är därför potentiellt intressant, särskilt då det är Zack Snyder som regisserat den. Snyder har tidigare gjort filmer som 300 och Watchmen.
Huvudpersonerna som arketyper
Framgångsrika seriefigurer kan ofta betraktas som arketyper, i synnerhet efter att de fått utvecklas i enlighet med sin inneboende logik en tid. Den ”färdige” Stålmannen har exempelvis ofta jämförts med en judisk Messiasgestalt, men det finns samtidigt hyperboreanska inslag. Krypton kan lätt betraktas som ett interstellärt Atlantis eller Numenor, de arktiska, solära och himmelska kopplingarna bidrar också till en hyperboreansk tolkning. Stålmannen är på samma gång en messiasgestalt och en halvgud, med de existentiella frågeställningar det väcker.
I jämförelse med detta är Läderlappen, numera oftare kallad Batman även i Sverige, en mer gotisk, bitvis odinisk, gestalt. Hans koppling till mörkret och skuggsidan är uppenbar, bland annat genom fladdermöss och grottor. Han skriver in sig i en ursprungligen europeisk tradition av maskerade hämnare, från den vehmiska rättvisan till Ku Klux Klan, hans inhämtande av information och användande av teknologi för tankarna till den enögde guden. Ofta är han snubblande nära att bli en spegelbild av de skurkar han bekämpar, den indo-europeiske krigarens återkommande utmaning. Föga förvånande kunde Christopher Nolan med Batmanmyten som utgångspunkt skapa en på samma gång fascinerande och samhällskritisk filmtrilogi.
De båda karaktärernas sociala bakgrunder passar arketyperna som hand i handske. Stålmannen har vuxit upp i den amerikanska mellanvänstern, ”Smallville”, bland hederliga människor av mer eller mindre nordisk stam. Han arbetar senare som journalist, ett yrke Paul Gottfried räknar till den nya klassen. Det är också ett arbete som fyller en given roll i den liberala demokratins mytologi. I jämförelse med detta härstammar Batman från Waynefamiljen, namnet är medvetet valt för att ”antyda kolonialism”. Wayne har en butler, och rör sig i samma sociala cirklar som litterära vampyrer tenderar att göra. Stålmannen hör socialt hemma i den moderna eran, Batman endast delvis.
En film där dessa båda ställs mot varandra har alltså en betydande filosofisk potential, intressant är att den släpps samma år som Marvels Civil War. Vad detta säger om polariseringen i USA låter vi vara osagt. För mycket kan inte sägas om handlingen utan att förstöra den, Snyder lyckas i varje fall väl med att skildra Batmans övermänskligt svåra kamp mot den närmast gudomlige Stålmannen. Det dödsföraktande projektet för tankarna till Miuras Berserk. Men även Stålmannens inte alldeles avundsvärda situation förmedlas på ett inkännande vis, den alienation han har lika svårt att hantera som vilken dödlig som helst. Här är uppväxten i Smallville snarast ett handikapp.
Stridsscenerna mellan de båda är överlag episka och symbolmättade, samtidigt som de bitvis blir något utdragna. Om målet för de båda huvudpersonerna är att neutralisera ett hot är de obegripligt långa, om drivkraften istället är en symbolisk seger över en på samma gång förhatlig och respekterad motståndare blir de mer logiska.
Davis Aurini har beskrivit filmen som ett misslyckande, en möjlighet att hela den amerikanska splittringen som Snyder förfelat. Superman är då den idealiska liberalen och Batman hans konservativa motpart. Detta framstår endast delvis som en riktig analys. Så missar Aurini gestalten Lex Luthor som i denna filmatisering framstår som en representant för det nya, globala kapitalet och dess kultur. Han är illojal inte bara mot USA utan mot planeten som helhet. Samtidigt är Luthorgestalten här tämligen intetsägande.
Vad Aurini också missar är det femininas roll i filmen. Denna roll kan antydas genom ett namn som förenar, mer kan dock inte sägas utan att förstöra handlingen. Men det representeras också av Miracle Woman, en mångbottnad arketyp i sin egen rätt. Hon spelar ingen särskilt central roll, men är på samma gång kopplad till den grekiska gudavärlden, amazonerna och det nya kvinnoideal som hör samman med och föregriper 1968. Symboliskt intressant är hennes roll i filmen vad gäller skapandet av komplementaritet och samarbete, det femininas potential att övervinna en rent maskulin logik byggd på konflikt (bland annat genom insikten om gemensamt intresse att skydda mödrar och döttrar). Men detta enbart antyds i filmen, och spelar alltså ingen större roll. Det kan rentav vara så enkelt som att Snyders uppdragsgivare informerat honom att ”det ska vara en kvinnlig hjälte också” och att undertecknad läser in aspekter som inte avsetts.
Sammantaget är det i varje fall en spännande och intressant film, som fått oförtjänt dåliga recensioner. Ser man det hela som Snyders hantering av några arketyper ur de amerikanska myterna blir den genast mer givande. I betyg får Snyders film fyra indo-europeiska trollkarlshattar av fem möjliga, en av dem dock något slokande. Det hela är i längsta laget.
Aurinis läsvärda recension finner vi här:
Why Batman Vs Superman was a Failed Allegory
Om skribenten: Joakim Andersen
